Det här med ADHD och intensiva liv brukar gå hand i hand. Så är det för många av mina patienter och så är det för mig också. En av de absolut största utmaningarna är att stanna upp och reflektera. Ofta går saker så fort att skit bara händer och när man väl är mitt uppe i allt så är det bara att åka med. Så är det för mig också. Därför behöver jag ha olika strategier för att göra just det. Just denna omgångens cirkus behövde kanske fler strategier än jag hade. Eller åtminstone andra strategier än de jag hade.

Jag hade ett mycket ”speciellt” 2022 men otroligt hög intensitet och stora utmaningar. På grund av det hade jag ett väldigt högt tempo i mig. Och då är huvudet som det är. Snabba ryck, många beslut, hög belastning både mentalt och fysiskt. Allt gick i ett och det var svårt att stanna upp för reflektion och perspektiv. Efter årsskiftet var jag klar med mycket av det som belastat och när jag varvar ner så känner jag att något inte stämmer. Det är fortfarande ett väldigt högt brus på insidan och jag verkar ha väldigt mycket ADHD. Trots en helt rimlig dos med medicin mot detta. Något har hänt. Medicinen fungerar sannolikt inte längre.

Det är inget ovanligt att man når tillvänjning vid medicinering. Kroppen vänjer sig helt enkelt vid preparatet och så sjunker effekten. Men tack vare att jag hade så mycket runt mig så har jag inte märkt att effekten sakta men säkert avtagit. När jag reflekterar nu kan jag se att det kan ha börjat redan under sensommaren 2022 när jag också fick uppleva kraftiga sömnstörningar för första gången i mitt liv. Så förutom att jag haft det galnaste året någonsin har jag också haft en uppiggande medicin som saknat effekt.

I fredags förra veckan pratade jag med min psykiatriker och han höll med om att vi måste byta medicin. Ett utav redskapen man använder när man jobbar med ADHD är självskattningsformulär där jag som patient får svara på ett antal frågor och skatta hur stora besvär jag har med saker och ting. Med fungerande medicin går det inte att se att jag har ADHD i dessa formulär. Utan medicin har jag toppnoteringar. Nu hade jag nästan lika höga poäng som innan jag började med tabletterna, fast med tabletter. Det har alltså bevisligen slutat fungera.

Nu i tisdags, denna vecka, åt jag första dosen med nya medicinen. Dag 2 så är det som att stormen dragit vidare. ”Kikarsiktet” har slutat skaka. Bruset i högtalaren är nästan borta.

Ljud låter inte lika högt längre. Jag kan läsa text utan att ljud eller rörelse skall dra min koncentration ifrån texten. Jag blir inte vansinnig på idioter på ICA. Mina fingrar kan hålla i en skruv med vänster hand och skruva i den med höger utan att tappa den sju gånger och vilja göra sönder hela möbeln med skruvdragaren. Dag 3 är det som att jag kan andas djupt igen. Jag rör mig långsammare och fokuserat. Det är HELT fascinerande. Men det galnaste av allt. Jag har somnat när jag behövt. Fyra kvällar i rad utan tyngre sömntabletter. Jag är lite försiktig med att ropa ”Hej” riktigt ännu för jag vet att det är väldigt skört men jag blir lika glad varje gång jag vaknar upp på morgonen och förstår att jag somnade som jag skulle.

Perioder som denna lär mig så oerhört mycket och fortsätter hålla mig ödmjuk inför våra mentala universum. Det ger mig ett djup av erfarenhet och förståelse för mina patienter och mitt yrke som terapeut. Och jag tror det är viktigt. Jag tror det är helt centralt för en lyckad terapi att den hjälpande handen behövt göra sakerna själv.
Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker är väldigt bra och som verkligen passar in när det gäller att arbeta med människor:
”If you can´t do it, you can´t teach it and if you don´t belive it, you don´t preach it”

Så tänker jag i alla fall.
Tack för att du tog dig tid att läsa det jag ville berätta.

Insikter kommer och går för oss människor och i tuffare tider kommer de ibland oftare än de går. Så även för mig. Och något som legat och grott hos mig en längre tid är att jag behöver ändra mitt liv i stora delar. Vissa delar behöver jag släppa eftersom det tar mer än det ger och vissa delar måste jag fånga in. När det gäller mitt arbete som terapeut med inriktning på stressrelaterad ohälsa så är det en av de saker som måste förändras.

Jag har jobbat alldeles för mycket. Jag har genomfört en mycket stor mängd terapitimmar under 2022 för att det varit nödvändigt. Det är så mycket människor som har behövt hjälp och mängden bara ökar. Aldrig någonsin har människor mått sämre och samhället är idag på ett sätt få människor varit med om tidigare. Den mentala hälsan och den stressrelaterade psykiska ohälsa befinner sig på ett svårt sluttande plan och människor behöver hjälp. Sjukvården är inte i närheten av att klara av uppdraget och möta behovet som finns, näringslivet måste förlita sig på dyr företagssjukvård som är avsevärt mycket bättre på upphandling än behandling och människor sliter som djur för att få ihop vardagen bara för att gå sönder på vägen till ”ok”.

Under 2022 har jag fått testa mitt max. Jag har fått känna vart mina yttersta gränser går i privatlivet och i yrkeslivet som entreprenör och terapeut. Gränserna har varit tuffa att uppleva men det har också gett mig insikter som jag behövt och aldrig skulle kunnat vara utan. Insikten av förändring. Insikten av att behöva tänka om. Insikten av att det är dags att lämna facklan vidare så fler kan få hjälp. Detta skall jag göra under 2023. Det är ett av mina personliga mål och åtaganden under det här året.

Mycket utav det jag jobbar med, på det sättet jag gör det på, skulle fler kunna göra om förutsättningarna var rätt. Jag använder inga egna tekniker, jag använder inga okända terapier, jag rekommenderar inget unikt. Allt jag säger och gör går att hitta i böcker och vetenskap. Ibland är det ihop-byggt och omformulerat men inte heller det är unikt.
Jag går inte först och ”bryter ny mark” som forskarna gör. Jag ser hela åkern och förstår vad som skall växa vart och när sådden skall ner i marken. Det tror jag mig kunna visa andra hur man gör. Eller nej. Jag tror inte. Jag vet. Jag vet att andra skulle kunna göra det jag gör, lära sig det jag lärt mig och utnyttja min erfarenhet. För att hjälpa andra eller för att hjälpa sig själva.

Mängden människor som lider av trötthet, stressbesvär, ångest, konstant dåligt samvete, av värderingen att prestation är värt mer än livets vackra och av att alla andras behov är viktigare än ens egna lär räknas i sjusiffriga tal. Vart jag än kommer och föreläser, vilken social mediaplattform jag än är på och vilken typ av patient som än sitter i min fåtölj visar mig samma sak. Många behöver väldigt liknande hjälp, höra samma saker och landa liknande insikter. Det förekommer såklart undantag varje vecka men på det stora hela är det ganska likt. Det tror jag mig kunna hjälpa fler med att förstå. Genom fler föreläsningar. Genom utbildningar för de som jobbar med människor redan idag.

Genom det skrivna ordet. Genom en bok.

Så tänker jag.