Personlig blogg
Nedan ligger bloggposter ifrån Björn Rudman. Här sker personliga reflektioner kring ämnen och problem han råkar på i vardagen, mycket beskrivningar av egna problem och funderingar kring vad han anser vara livets viktiga och svåra.
2022 > 04
0 kommentarer 
Björn Rudman
Mitt huvud bråkar lite med mig.
Det är en väldigt knepig sak när man inte riktigt känner igen sitt huvud, sin koncentration, utzoomningar och overklighetskänslor och samtidigt är yrkesverksam inom rehabilitering för utmattningssyndrom. ”Är det min tur att åka på det nu?” ”Har det varit för mycket för länge och är det därför jag känner såhär?”
Det blir ännu mera knepigt när man har börjat en ny medicin mot för högt blodsocker och symptomen sammanfaller med tiden för den nya medicinen. Går jag runt och önsketänker att det som är konstigt i huvudet inte är utmattning? Vad är det som säger att jag skulle vara skonad? Men kan det inte vara medicinen ändå?
Jag hör ju hur jag låter när jag pratar med min kollega Jonathan till exempel. Han skrattar och bara tittar på mig med underförstådda innebörden ”du hör hur du låter va?” Och det gör jag ju. Vad som helst utom utmattning liksom. Jag skulle också få stora problem i min vardag om det var det som var orsaken. Hur skulle jag minska min belastning? Jag kan ju inte bara sluta jobba eller sjukskriva mig. Det fungerar inte så att vara egen företagare som dessutom är fullbokad.
Tack och lov att jag sannolikt hittade orsaken.
Jag började med en ny diabetsmedicin för ett tag sedan. Den har som en av sina verkningsfunktioner att den påverkar glukagonhormonet. Det hormonet har till uppgift att säga till muskler och lever att ”släpp ut energin ni har lagrat nu för måltidens energi är slut så vi behöver ta av reservern”. Det gör att blodsockret stiger. Man kan säga att insulin och glukagon är varandras motsatser. Insulin släpper in energin i cellen och glukagon ser till att tömma ut energin. Så ett effektivt sätt för att få ner diabetikers blodsocker är att påverka glukagonutsöndringen vilket då är en av alla verkningar med min nya medicin.
Och då tänker jag att det inte är särskilt långsökt att hjärnan får ganska mycket mindre energi än den är van vid och då blir den trött och utzoomad och mosig.
Jag har dessutom gått ner ganska mycket i vikt på ganska kort tid vilket innebär att jag dessutom har svårt att få i mig tillräckligt med energi. Så det är såklart också en faktor. Tillsammans med att jag kommit i säng lite för sent under en period.
Så där har jag nog en av förklaringarna i alla fall.
Men jag har ändå fått stora insikter.
Jag håller på att strukturera upp min vardag ännu mer nu. Jag håller på att planera inför hösten och jag har tagit bort en del planerade saker under maj månad för att minska belastningen i vardagen så jag kan fokusera på dels mitt arbete, dels min återhämtning och familj. Så även om jag uppfattar mig som motståndskraftig mot stressrelaterade kognitiva besvär så tänker jag inte chansa på att det alltid kommer vara så. Jag behöver helt enkelt dra tillbaka lite positioner och se över min vardag för att kunna hålla. Dels för min egen skull, dels för familjen och såklart också för att kunna fortsätta hjälpa människor.
Så tänker jag.
Jag berättar om vissa delar av detta ibland i något instagram inlägg här och där. Men långt ifrån allt. Jag värnar om mitt privata liv och har ingen önskan eller anledning att ge alla människor hela bilden. Den är bara för mig och mina närmsta. Men i detta inlägg tänkte jag skriva lite mer om en del av utmaningarna som varit runt mig de senaste månaderna. För det känns aktuellt att dela av mig av en vardag som är väldigt intensiv och hur man kan jobba med belastning kontra återhämtning. Särskilt när vardagen består av saker man inte själv kan kontrollera fullt ut.
Jag arbetade mig till diabetes typ 2 för några år sen. Jag fick diagnosen efter ett privat blodprov 2017 och sedan dess har det gått både upp och ner. Vissa perioder har sockret varit ok och stabilt och andra perioder har det varit svårare. Jag vet att mitt blodsockervärde speglar min stress eftersom en del av de hormoner som släpper lös vid stress också frigör socker ur depåerna och blodsockret stiger.
I min senaste mätning var mitt långtidssocker riktigt dåligt. Det var nästan tillbaka till ursprungsnivåerna jag hade när jag fick diagnosen. Det är inget bra. För då gjorde jag ändå allt jag hade i mig för att hålla styr på maten och träningen. Men det räckte inte. Och ett för högt och ostabilt blodsocker är bad news. Vilket också syntes på flera blodprovet vid senaste besöket. Det många inte vet är att blodsockret bor tätt ihop med blodfetterna och nu började även dessa prover spåra ur.
Så. Hur kan detta komma sig? Att han som livnär sig på att hjälpa människor med att hantera sin stress, varför får han fysiska problem av just stress?
Jo men så här är det. Bara för att jag jobbar med detta så betyder inte det att jag har ett lugnt och harmoniskt liv. Det betyder inte heller att jag inte tar hand om mig själv. Även jag får situationer i mitt knä som blir mitt att hantera, som jag inte bett om, men som finns där ändå. Detta då på samma gång som jag är fullbokad i 6-7 veckor i stöten som terapeut. Jag har sysslat med detta i 10 år och aldrig varit med om hårdare tryck på bokningen och fler patienter på väg in än det är nu. Så med ena handen har jag behövt ha en hög mental kapacitet för mina patienter samtidigt som jag fått lösa problem som andra skapat med andra handen. Samtidigt som jag också är pappa till rövardöttrar med diagnoser.
Så för att använda ett engelskt uttryck kring stress och sånt i mitt liv: ”You do the math.”
Anledningen till att jag väljer att skriva om detta nu och inte tidigare är att problemen är lösta och jag står fortfarande upp på andra sidan.
Saker har hanterats och planats ut och stressen har på många olika sätt minskat. Så då måste ju blodsockret automatiskt bli bra? Eller? Ne, riktigt så enkelt är det inte.
Dels var det så högt och trenden dålig att det inte gick att vänta på insatsen, dels kan sockret inte tillåtas variera så och risken att livet kommer last testa igen är relativt stor. Så jag fick en annan medicin. En spruta i magen en gång i veckan som jag skall köra nu i några månader för att se om det har effekt.
Insulin är inte längre den först föredragna medicinen utan det finns ett helt kartotek med olika grejer man kan använda för att reglera blodsockret som alla gör det på sitt sätt. Just min medicin är väldigt ny och två olika ämnen. Ett ämne som tar sig till tunntarmen och hjälper systemet att bryta ner sockret på plats och ett annat ämne som låter som magi eftersom den löser så blodsockret sjunker men bara om det är för högt, ser till att sockret i depåerna inte släpps ut lika mycket, tömmer magsäcken långsammare och minskar aptiten. Allt en diabetiker behöver (när blodsockret är högt blir man sanslöst sockersugen) finns i samma jäkla medicin. Sanslöst.
Åh herre gud vad det fungerar. Jag har tappat ungefär 5 kg på ett par veckor och får ställa klockan på att äta för det finns inget sug efter någon form av mat. Att minska i vikt är ibland önskvärt vid diabetsbehandling, dels eftersom typ 2 ofta handlar om en dålig livsstil, dels för att ju mindre kroppsmassa desto bättre klarar man sig på den lilla insulinen man faktiskt har som skall släppa in sockret i cellerna.
Så kan man säga är en del av det jag brottats med själv. Och det är ok. Även jag kämpar med vardagen till och från och det är vad det är. Jag lider inte utan tänker på mig själv som en person som har det väldigt bra och en rik vardag med mycket upplevelser. Och under dessa perioder ser jag till att återhämtningen står först på min prioriteringslista.
För så måste det vara.
