Igår fick båda tjejerna sova vidare hemma. Bägge hade haft dåliga nätter, den ena har besvär med längden på skoldagen på onsdagar och den andra har stora problem med skolmiljön som dränerar hennes huvud. Min ena dotter har NPF-diagnoser och min andra håller vi på att kämpa fram en utredning för.

Jag kommer aldrig någonsin offra mina barns mentala hälsa bara för att det ”borde” bara på ett visst sätt (som att man BORDE vara i skolan alla dagar för det är så man skall göra). Än mindre för något så oviktigt som betyg.
 
Flickornas skolor är väldigt bra. Jag upplever att det finns en kompetens, en lyhördhet, att skolan anpassar det som går på ett ordentligt sätt och är verkligen en bidragande del i lösningen.
 
Men skolan är mer än lektioner. Skolan är raster i extremt högljudd miljö. Skolan är att hålla koll på vart nästa lektion är. Skolan är att komma ihåg att ta med sig läxorna hem. Skolan är drama med andra elever. Detta belastar ofta mina döttrars hjärnor mer än själva undervisningen. Läxor har vi inte gjort på flera år och det har jag varit väldigt öppen och rak med till skolan. Barn som sliter så hårt bara för att kunna ta sig igenom skoldagen med näsan ovanför vattenytan skall få vila när de kommer hem. Inte gå på kvällsskiftet. Vi hade aldrig någonsin pressat en vuxen människa att göra så på sitt arbete. Det hade slutat med sjukskrivning och utmattning och depression.
 
Ett av mina uppdrag som förälder är att hjälpa barnen med balans. Med att göra avvägningen mellan ”arbete” och ”avkoppling”. Att hjälpa barnen förstå sitt eget värde i relation till sin egen hälsa. Det tänker jag mycket på och jobbar väldigt hårt för att få till. Är man sjuk så är man sjuk och då skall man vila. Inte pressas att gå till ”jobbet”. Hade jag gjort det så hade jag lärt flickorna att deras ohälsa inte betyder något för skolan är viktigare. Och det kommer de bära med sig in i vuxenlivet vilket i sin tur får effekterna att hjärnan tror att prestation är viktigare än den egna hälsan, vilket det inte är.
 
I denna svåra ekvation tänker jag också att mitt beteende som förälder också måste räknas in. Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör. Visar jag upp att jag inte respekterar mina gränser eller inte tycker att jag förtjänar att vila när jag är sjuk så kommer barnen lära sig det också. Kan jag som förälder dels hjälpa barnen att förstå dessa grundläggande saker med till exempel att en dålig natts sömn är helt rimligt att vara hemma ifrån skolan för, tillsammans med att jag själv agerar sunt kring återhämtning och avkoppling, så menar jag att barnen kommer ha en väldigt fin förutsättning runt dessa saker i livet som vuxna.
 
Så tänker jag. 

Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder är en neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Man brukar förkorta det ”NPF” och där samlar man då både ADHD, ADD (som är som ADHD fast utan hyperaktiviten) och diagnoser inom autismspektrumet.
I vuxenålder har jag alltid förstått att min hjärna inte är som andras. Den har framförallt gått alldeles för fort i många fall och även om jag fått stor användning för kapaciteten och tempot så kom även jag till vägs ände tillslut.
 
I maj i fjol kände jag att nu får det räcka. Det hade varit brutal belastning som egenföretagare under lång tid, flickorna hemma som också är ”NPF:er” behöver mer av mig än min hjärna kunde bemästra. De strategierna jag hade som hållit mig ovanför vattenytan fungerade inte längre. Och så är det ofta enligt psykiatrikern som höll i min utredning. När livet blir större och mer omfattande fungerar inte många av de gamla strategierna och besvären med ADHD går i full blom.
 
Mitt största problem är att jag är fruktansvärt lättdistraherad. Inte när jag sitter med patienter, det är min ”hyperfokus”-förmåga (vilket också är en del i ADHD. Vissa saker fungerar inte alls och vissa saker fungerar på ett sätt normala hjärnor aldrig kommer i närheten av). Men i vardagen. Före och efter jobbet. Livet liksom.
Jag kan ge ett exempel så du förstår mer vad som händer i huvudet.

”Jag är i mitt kök och står vid diskbänken. Kommer på att jag skall äta frukost. Går till kylskåpet och öppnar dörren. Där ser jag smöret jag skall ha. Men där står också en gryta. Just det! Jag måste ha med mig matlåda. Tar ut grytan, tar fram en matlåda, häller över maten och ställer matlådan på spisen. Då ser jag Sören. Som skall ha mat. Jag ger honom maten och inser att jag glömt väcka min äldsta mycket morgontrötta dotter. Går till hennes rum och tjötar på att hon skall gå upp snabbt. Kommer på att jag glömt att gå på toaletten och gör det. Där inne ligger kläderna jag skall ha på mig och nu ser jag att klockan är så mycket att vi måste öka.
Ut igen och få upp flickorna som förhoppningsvis gör sig klara snabbt. Efter 5-10 minuters tjat i dörröppningar är de nu på väg ut mot hallen och vi tar på oss kläder.
Just det datorväskan står i köket! Går och hämtar den och har tur och ser matlådan jag gjorde som står kvar på spisen tillsammans med all disk. Men jag har inte ätit. Och nu hinner jag inte. Skit också. Men där är i alla fall väskan. Tar den och går.
Lämnar flickorna i skolan i tid, kommer själv för sent som vanligt. Kommer in på jobbet och inser att matlådan fortfarande står kvar på spisen och jag har inte ätit. Och jag har även glömt Sörens mat hemma så nu måste jag åka hem på lunchen och kan inte göra det som jag ursprungligen tänkte.”.
Och det var måndag morgon….
 
Lite så fungerar mitt liv utanför jobbet. Och har gjort länge. Och det har gått att ”winga”. Men jag fick nog förra året. Det gick inte längre. Och nu har jag genomgått en utredning och fått medicin så det väntar nya tider för mig.

Och det känns väldigt bra.
 
Jag har gjort en liten VLOGG på mina upplevelser under resan här nu som jag initialt bara tänkte publicera på Instagram men som jag lägger här också för dig som vill höra lite fler reflektioner.
 
Tack för att du tog dig tiden att läsa. Det värmer mig.
 

Morgonkaos
 
Det här med stressig morgonkaos är fan mitt sämsta alltså. Det suger sjuka mängder energi och jag kommer liksom inte tillbaka efter det. Tyvärr är det inte helt ovanligt hemma hos mig.
 
Jag har ett barn med konstaterad svår ADHD och ett barn där vi misstänker autistiska drag men där BUP inte känner för att göra något eftersom skolan fungerar hjälpligt just nu. Det innebär att båda två behöver typ manuell handräckning på en mängd olika ställen i vardagen, så även på morgonen.
MEN.
På samma gång som bägge behöver min hjälp är det två ungdomar och små kvinnor med mycket starka viljor och stark personlig integritet och ”klarar sig fan själva” som de själva säger. Då är det svårt att hjälpa till, särskilt med att hålla tiden. Klockan stannar liksom inte bara för att sminket inte blev perfekt direkt. Eller håret. Eller kläderna. Eller att snapchat pockade på uppmärksamheten. Eller att man hittade en ball film på Instagram som någon taggade mig i.
 
Jag har lite svårt med att hitta en väg fram här och då jobbar jag ändå med att hjälpa andra hitta vägar fram.
Till viss del tänker jag att det är en sådan period. En tonåring och pre-teen samtidigt. Det är klart att det bäddar för ”inferno”. Det säger sig självt. Jag har mina egna kamper på morgonen, är ofta tungt morgontrött och fungerar mycket sämre som människa när jag blir stressad och arg. Jag vet detta men det räcker inte för en lösning.
Jag har provat att gått upp svintidigt och väcka dem. Jag har försök fixa med kläder och rutiner redan på kvällen innan osv osv. Men det spårar liksom ändå. Det är så mycket som jag inte kan stoppa i deras koncentrationsförmåga, i deras ”attention span” och liknande att det nog är ganska stora mått av acceptans som behöver in här. Jag behöver lära min hjärna lite mer om att just denna situationen kanske inte är så jävla farlig och så mycket att bry sig om egentligen. Och att jag får anpassa min arbetsdag så jag börjar lite senare de veckor flickorna är hos mig och kanske sitta lite mer ner i båten än jag gör idag.
 
Sen kommer det dagar som är fullständig cirkus. Som idag. När min yngsta dotter låser sig av någon orsak precis innan vi skall åka och det blir som en akut gisslanförhandling om att åka iväg. Min äldsta dotter sitter redan i bilen och min yngsta vill absolut inte åka.
I skrivandets stund vet jag inte i detalj vad som blev så jobbigt för henne. Det kommer jag behöva lägga tid på att ta reda på i eftermiddag. Kanske kan det hjälpa oss framåt så jag kan lära mig mer om vad som händer i det huvudet som jag ännu inte förstår. Jag hoppas det.
 
Så nu handlar min dag mycket om att komma tillbaka i fas och samtidigt balansera mellan belastning och återhämtning. Det är väldigt intressant men också en utmaning.
Och så är väl livet i stort tänker jag.
 
 
Tack för att du läste.

Här kommer jag unna mig ett ännu personligare uttryck runt ämnen och livet och vardag som intresserar mig som person. Här kan jag breda ut texten och resonemangen betydligt mycket mer än vad som går på t.ex. Instagram. 

Varmt välkommen hit - Hoppas det skall smaka!