Konstant dåligt samvete? Går allas behov före dina? Verkar prestation vara värt mer för själen än avkoppling och nöje? Känns det svårt att duga till om du inte gör massa grejer hela tiden? Känns det ännu värre när du inte kan göra sakerna hela tiden? Tänk om det går att förklara varför det blir så och vad man kan göra för att börja förändra den situationen?

Låna mig dina ögon några minuter här så skall jag göra ett försök att förklara och hjälpa dig.  

Du är inte ensam om att känna så här. Det är lätt att tro det, men det är du inte. Det är fler som mår som du. Väldigt, väldigt många fler. Jag skulle säga att detta är standard hos mina patienter och de som jag träffar ute på föreläsningar och i sociala media. Ett av de största problemen är det har oftast fungerat under livet. Det har varit effektivt. Fram tills det absolut inte gick längre och allt det där som varit så svårt att göra för sig själv verkligen behövdes. Då är sluttningen både brant och hal och fallet brukar gå fort.

Att prioritera andras behov framför sina egna även om dina är extremt viktiga är inget som finns genetiskt. Det har du lärt dig någonstans. Och då är vi direkt tillbaka till din uppväxt. Och den kan absolut varit superbra, det är inte det jag är ute efter nu. Det kan absolut varit helt och rent, fredagstacos, födelsedagskalas, sommarsemester, vintersemester och gud vet allt. Superbra. Men. Det kan också funnits en grundstämning hemma som också påverkat dig som barn. Om du fått se eller höra hur någon annans behov oftast var definierat större än dina så lär ”barn-hjärnan” sig det. Det är så världen ser ut. Mammas, pappas, syskons, jobbets, alla måstens behov var större än lilla ”Lisas”. Barnet behöver hjälp med balans och att förstå att det har en plats och att det egna behovet också har en plats att kräva i flocken. Den här balansen behövs senare i livet, när stormen viner och själen verkligen behöver hjälp med återhämtning och eget omhändertagande.

Det kan också varit så att det faktiskt fanns någon eller en situation som krävde väldigt mycket av familjen trots att ingen önskade det och även där utvecklar barnet uppfattningen att ens egna behov får stå tillbaka i första hand. Det kan handla om sjukdom i familjen, det kan handla om saker som hänt i livet för andra och så vidare. Fortfarande är detta alltså ingens FEL utan bara ett konstaterande. I samma sammanhang är det också vanligt att olika sorters prestation blir väldigt mycket värt. Om barnet ser att något är viktigare är hennes behov och testar att vara lite extra duktig och får uppmärksamhet för det är det ganska enkelt att förstå att hon kommer göra det igen. Och igen. Och igen. Och till slut tänker hjärnan att ”man måste vara så duktig för att få det vi behöver” och då har beteendet utvecklats.

Eftersom man har fått bekräftelse och cred när man prioriterat andras behov, gjort avkall på sina egna och gjort mycket och fina grejer för alla andra som ”kickar” hjärnan på det. Inom den kognitiva terapin säger man att hjärnan fått en ”förstärkning”. En förstärkning skapar reaktioner i huvudet så vi människor vill göra det igen. Eller hålla oss ifrån det som inte fungerade. Primitiva reflexer som skapade fördelar och höll oss ifrån nackdelar under evolutionens tusentals år. Just av denna anledning är det också väldigt svårt att förändra. Men det går. Och har situationen på insidan utvecklats till en stressrelaterad ohälsosam situation måste det förändras. Det är också av dessa anledningar som sjukskrivning inte fungerar på egen hand för att bli frisk ifrån ett utmattningssyndrom.

Insidans reflexer slutar inte bara för att man inte är på jobbet utan kan mycket väl hålla i gång tröttheten på egen hand. Och när man skall börjar jobba igen så har liksom inget hänt, det har ofta inte skett någon förändring bara för att man har vilat även om det också varit helt nödvändigt. Men hur vilar man när man vill göra massa saker för alla andra och inte kan med att vara så mycket i vägen att man VILAR? Och säger nej till sådant man inte orkar eller kan? Och står för det man behöver? Hur vilar man när ens största egna värde ligger i prestation och hela principen med vila är att man inte skall prestera? Ja det var ju det som var det stora problemet och det är just detta som behöver hjälp att förändras. Så det skall vi göra.

En viktig princip här nu tänker jag är att vi inte bara kan säga till hjärnan att ”inte tänka och känna så”. Det kommer inte fungera. Vi gör nämligen som vi alltid har gjort och det kommer vi fortsätta göra. Det finns ingen anledning för huvudet att byta det spåret som fungerat så länge. Hjärnan skiter i bra eller dåligt så länge beslutet är lätt. Enkelhet och gamla vanor trumfar alltid. Jag tänker att en viktig sak att göra tidigt i en sådan förändringsprocess är att utmana gamla värderingar och att kanske rent utav skapa lite nya.

Vem är det som har sagt att du måste vara på ett visst sätt? Vem är det som sagt att du måste göra massa grejer för att duga till? Vem har sagt du är din prestation? Vem har sagt att du skall ha dåligt samvete för skit som inte ens är din? Vem är det? Är det din partner? Är det dina barn? Är det jobbarkompisar? Eller…kommer rösten inifrån? Är det du själv? Är det du själv som säger allt detta fastän du kan se på pappret att du naturligtvis inte behöver pressa dig trots att du är helt trasigt trött på insidan? För då är det nog snarare så att det är röster och upplevelser från förr du hör. Jag menar att det där inte är ”du”. Det är inte din person, din personlighet. Och att med lite övning så kan den rösten få något som säger emot det där.

En övning som jag gör med många av mina patienter är en skrivövning där man skall argumentera emot det dåliga samvetet och alla skuldkänslor. Situation för situation bryter man ner och skriver vad man tänker och känner för att sedan titta på den för att skapa en motargumentation. För varje gång du hittat ett nytt alternativt uttryck som är snällt, förlåtande, förstående, ödmjukt och empatiskt så har du gett hjärnan ett alternativt spår att gå i stället för det hårda, nedtryckande och kalla. Och det är den vägen vi vill. Där finns läkningen. Där finns uppsidorna i livet. Där finns framtiden. För det som har varit behöver inte vara det som kommer framåt. Dåtiden definierar inte framtiden. Framtiden kan vi göra väldigt mycket för att skapa själva. Dåtiden kan vi bara lära oss av.  

Så tänker jag.
Tack för att du läste.

ADHD är igen superkraft. Verkligen inte. Det är klart att motorn är bra att ha i vissa situationer men det bränner fruktansvärda mängder energi och tempot skapar oftast fler problem att lösa än det är bra. ADHD är mer som en cirkus utan direktör där alla akter är inne på manegen samtidigt, halva publiken skrattar och den andra halvan är sur och vill ha pengarna tillbaka för det ser inte ut som det gjorde på affischerna på stan. Barnen i publiken gråter, clownen är full och luktar bensin, elefanten är dålig i magen och akrobaterna har försovit sig. Alltså det är klart det händer saker på den cirkusen och det är såklart en upplevelse men jag vet inte om det är showen jag hade valt på lördag så att säga.

Det finns absolut fragment inom problematiken som är funktionella vid vissa tillfällen och som kanske har blivit ett verktyg som man använt under åren. Drivkraft, tempo, ”stresstålighet”, kreativitet är alla ord som är premierade i dagens samhälle. Så är det. Men dessa ord hör också ihop med uttryck som: ”startar alla projekt – gör inte klart något”, ”gör så mycket att hjärnan blir helt paralyserad och kan istället inte göra något”, ”glömmer bort viktiga datum och tider för barnen trots att det står på lappar och listor och på telefonlarmet”, ”Kroniskt försenad”, ”tappar allt som går att hålla i händerna, ofta så det går sönder”, "zoomar ut i samtal och verkar genuint ointresserad av vad samtalspartnern säger”, ”letar efter mobil och nycklar i snitt, på riktigt, 15-20 gånger per dag”, ”brutalt sömnkänslig och ändå har sömnproblem eftersom hjärnan växlar upp till 7ans växel när lampan släcks” och flera andra härliga uttryck ifrån världen vi kallar vardag.

Men medicin då? Tar inte det bort ADHD? Jodå. Det händer rätt mycket på insidan med medicin. Så var det absolut för mig. Det blev lugnare. Det gick att använda arbetsminnet helt plötsligt, det var en mindre volym tankar, farten på tankarna sjönk och det gick att sortera. Absolut. Men man sväljer inte rutiner och struktur i en tablett. Man sväljer inte sömn i kapselform. Man tar inte en medicin för att känslorna som alltid ligger utanpå skinnet helt plötsligt skall lägga sig innanför och vara enkla att hantera. Medicinen hjälper men är inte lösningen. Det är en del i lösningen för att få en vardag som fungerar.

Alla uttryck i stycket ovanför är ifrån min vardag. Det är så det är i min egen hjärna. Varje dag. När dessa besvär ökar så vet jag att min ADHD är värre. Då vet jag att stressen och pressen i mitt liv är på höga nivåer. Jag vet att jag antagligen sovit skevt, jag vet att jag inte tränat lika mycket som jag behöver, jag vet att jag behöver göra ett omtag i mina rutiner och snabbt minska belastningen i vardagen. Ta bort det som absolut inte måste finnas. Min äldsta dotter har också ADHD och mycket brottningsmatcher på insidan och när jag blir sämre så börjar hon alltid fråga mig om jag har tagit mina mediciner. Ibland har jag glömt men ofta är jag som jag är för att jag är trött eller så är det bara en sån dag.

För att fungera på ett bra sätt som människa måste man veta rätt mycket om sig själv. Man måste veta hur man fungerar, hur man inte fungerar, vad som är viktigt, vad som inte är viktigt, vad man måste ha, vad man verkligen inte måste ha och så vidare. Allra helst när man brottas med en NPF-problematik. Det är ingen annan som kan göra detta för mig och det är ingen annan som kan hålla mina ramar och gränser. Så är det. Och det är ok.

ADHD tar inte slut men det går att lära sig. Det finns uttryck som cirkulerar om att det ”blir bättre med åren” men det är nog mest skitsnack ifrån någon som inte fattat. Var endaste en jag känner med ADHD och samtliga mina patienter med problematiken beskriver hur besvären snarare blivit värre med åren och det är lätt att förstå. Strategierna hjärnan haft under åren för att ”winga vardagen” tar mycket energi och kräver att vardagen är på ett visst sätt. Men när energin inte finns längre och det har dykt in barn och hus och jobb och vardag i bilden samtidigt som samhället pressar HÅRT, så är det inte jättesvårt att lägga ihop ett och ett och komma fram till att det inte går att göra som man gjorde förr och då upplever många att korthuset faller.

Min psykiatriker berättar att han träffar två olika typer av åldersgrupper kring ADHD och utredning. Den ena är barn vars skola skurit ihop fullständigt och den andra är vuxna i 30–40 årsåldern som alltid varit i gång men som nu inte får ihop sin vardag längre pga. just vardagen. Min upplevelse som terapeut är att det finns väldigt mycket odiagnostiserad ADHD i samhället och inte sällan är det förklaringen till att hjärnan bränner ut sig.

Jag vet inte hur många patienter jag haft senaste året som med all önskvärd tydlighet har ADHD fast utan diagnos. Då är det svårt att ha balans kan jag säga. Det är väldigt svårt att stå emot impulser av att göra roliga saker fastän hjärnan egentligen inte orkar och borde vila. Det är väldigt svårt att hålla ner belastningen i vardagen över lag så att hjärnan knäar av trötthet samtidigt som det inte går att, är egentligen inget konstigt i sak. Det är också väldigt komplicerat att få ordning på. Hjärnan kommer driva på men samtidigt behöver den verkligen vila. Så hur vilar man ett huvud som inte vill? DET är en väldigt bra fråga. Men jag har ett par tankar om det som kanske kan hjälpa.

1.      Räkna inte med att mindfulness fungerar. Om jag försöker göra ”ingenting” så startar min hjärna två företag och en podd. Det är inte vad jag behöver. Däremot så händer ungefär samma sak i huvudet när du gör en enda sak i taget. Och hur fan skall det gå till när det är cirkus utan direktör på insidan? Det kan låta lite paradoxalt, absolut. Men du behöver hitta en aktivitet som kanske både tvingar dig till det men som också kan uppta din uppmärksamhet på det sättet. Många tycker att träning fungerar så. Jag har tränat kickboxning sedan 1998. Om inte min hjärna hade varit just där och då i stunden så hade någon sparkat mig i huvudet och det hade blivit väldigt dålig stämning. Att min hjärna skulle gå och fundera på annat är inte särskilt funktionellt och den har fått konsekvenser om det ändå blivit så. Läsning av spännande text med bra språk är också en sådan sak som fångar upp mina trådar och jag kan göra bara det där och då. Hitta din ”grej”.


2.      Det låter mossigt men du behöver verkligen ta hand om fundamentet i din hälsa. Sömn, mat och fysisk aktivitet. Missar jag på något av detta så är det som om jag missat min medicin och min äldsta rövardotter undrar varför jag är så ”dampig”. Medicinen gör absolut ingen skillnad för min hjärna om jag har slarvat med maten och träningen. Ta det på allvar och se det inte bara som en ”period”.


3.      Rutiner, rutiner, rutiner. Fruktansvärt tråkigt och min hjärna blir förbannad för att allt måste vara så jävla fyrkantigt. Men vardagen blir så ofattbart mycket lättare. Även om ADHD-hjärnan tycker att det är fullständigt värdelöst och tråkigt.


4.      Läs Anders Hansens bok ”Fördel ADHD”. Bara gör det.

Så tänker jag.
Hoppas du fick med dig något.