Artiklar av björn rudman om utmattning, stress och psykisk ohälsa.

Här hittar du artiklar om utmattning, stress och psykisk ohälsa skrivna av Björn Rudman. Dela gärna artiklarna vidare till fler som behöver läsa. 

2022 > 07

I förra artikeln skrev jag om hur barnen behöver ganska anspråkslös uppmärksamhet ifrån oss föräldrar om man jämför med hur det känns och hur man tror att det måste vara. Emotionell bekräftelse, närhet och engagemang. Där är grundpelarna som löser det mesta. Har man bara dessa tre med sig och tillåter sig agera utifrån detta så kommer mycket lösa sig helt själv.

Man behöver alltså inte vara bull-morsan-Astrid-Lindgren-style för att barnen skall må bra och växa upp till starka och fina människor. Men vad händer om det blir annorlunda? Vad händer om barnen inte får det som behövs av olika orsaker? Vad hände med oss föräldrar när vi saknade viktiga saker som barn under uppväxten? Jag tänker att vi skall titta lite på det i denna artikel för att förstå mer om varför vi blev som vi blev och fördjupa insikten om varför det enkla och anspråkslösa verkligen måste finnas där i vår uppfostran.

(Som en notis vill jag innan vi dyker ner förklara att i de fall man har haft en svår uppväxt med missbruk, våld, sjukdom och annan dysfunktion inom familjen så blir omfattningen mycket svårare och mer komplex än det jag skriver om nedan i just denna artikel.)

När jag arbetar med patienter och terapi så ser jag bakgrunden som förklaringen till mycket av det människorna upplever idag, framför allt i form av reflexmässiga beteenden och automatiska tankar. När vi är barn så formas våra hjärnor av omgivningen. Vi lär oss vad som är rätt och fel, bra och dåligt, hur man skall vara och inte vara, vad som är roligt och inte roligt osv. Allt detta lär vi oss till stora delar av människor som är nära oss. Föräldrar, syskon, nära släktingar osv. Människor som är i vår närhet och som vi tar intryck utav egentligen. Det kan också vara lärare, kompisar och liknande som gjort intryck på oss under lite längre tid.

Vi har alltså lärt oss ett antal olika mönster kring hur vi skall känna, tycka och tänka i olika situationer. Dessa kallar man för ”scheman”. Det finns ett antal olika scheman som man hittar inom kognitiv forskning (schematerapi) och där det finns flera stycken som är ansedda ”maladaptiva”, det vill säga scheman som gör att man reflexmässigt fungerar lite sämre i en situation än man hade behövt. ”Adaptiva” är som ordet låter, scheman som skapar en bra anpassning (från engelskans ”adapt”) och ”Mal” adaptiva är alltså en dålig anpassning kort och gott då.

Bakgrunden och uppväxten behöver på inget sätt vara miserabel för att påverka oss. Det är kanske en av de vanligaste missuppfattningarna kring detta jag springer på.
”Ja men jag hade en bra uppväxt. Hela kläder, alltid mat på bordet, tv på rummet, kompisar osv osv. Jag har väldigt fina minnen ifrån uppväxten.” Och det är ju jättebra. Så behöver vi också ha det som barn. Men om du tar dessa punkter och lägger dem jämsides med de tre punkterna jag skrev om i förra artikeln och påminde om här i början av denna? Om ”emotionell bekräftelse”, ”närhet” och ”engagemang”. Hur ser det ut då?

En fråga jag ofta ställer mina patienter (efter att ha pratat och lyssnat ett tag och förstått en del) är en fråga som ofta kommer som en blixt från klar himmel och för många blir ett ”hugg i bröstet” och som hjälper oss att förstå några utav de ”scheman” som finns:
”När du kom hem från skolan med en klump i magen, vem pratade du med då?”
Och så blir det helt tyst på andra sidan. För just där och då landar polletten. Bara för att det inte var dåligt på riktigt betyder inte det att det var bra på ett sätt du hade behövt. I stället fick du skapa strategier för att ta bort den dåliga känslan som kom. Den strategin är kanske en del av det du brottas med idag på insidan.

Det kan ha varit en sådan miljö hemma av olika orsaker. Kanske var det någons behov som var ”större”, kanske fick man ingen bekräftelse på att saker faktiskt är ok att må dåligt över, kanske skulle man inte tänka så mycket utan fokusera på något som var roligt i stället, kanske skulle man bara köra på, kanske fick man höra ”…men alla känner så här ibland så det är inget speciellt med ditt jobbiga”. Kanske upplevde man sig i vägen eller jobbig när man tog upp ”sin skit”, kanske hade man fått subtila signaler på att det var jobbigt när man kom och berättade om det dåliga och valde bort det för att slippa känna taggen i bröstet när man blev nedvärderad i sina känsloupplevelser.

Det finns en mängd olika liknande uttryck som egentligen förklarar samma sak. Här var man tvungen att vara på ett speciellt sätt för att fungera i gruppen. Här fick man uppmärksamhet och bekräftelse på andra premisser än när man delade med sig av sitt inre och jobbiga. Och när vår hjärna har fått lära sig att det känns dåligt när man försöker luta sig mot en trygghetspelare så händer det saker i oss. Det blir inte alls säkert det blir bra. För många av mina patienter är det här skulden, det dåliga samvetet, prestationsångesten, underkastelsen av andras behov och liknande startar. Det detta är skit man bär på axlarna fram igenom livet och försöker överleva med. Skuld för att man är i vägen, skuld för att man sabbar stämningen hemma, skuld för att man borde fixa det jobbiga själv, skuld för att man måste jobba hårdare, prestationsångest för att man måste steppa upp och leverera för annars uteblev berömmet, dåligt samvete när man inte kan eller orkar och konstant fokus på andras behov i stället för att ta hand om sig själv först. För det var ju så man skulle göra?

För att kunna förändra detta måste vi förstå vart det kommer ifrån. Och det gör vi genom att försöka ta reda på när det startar och hur det var under den perioden i livet. Då kan vi på sikt lära hjärnan att mycket av det den tror är sanning idag i själva verket är gamla minnen och känslor från förr. Men eftersom känslor inte har någon ålder så kan det mycket väl kännas likadant som när man var typ 12 som det gör idag när man är 45. Det är helt enkelt så vi fungerar. Och det går att hjälpa huvudet till att förstå att då var då och nu är nu. Då blir sakerna lite lättare och schemana kan ”läka ut”, det vill säga sluta vara påverkande i livet och vi får en finare vardag.

DÄRFÖR är det väldigt viktigt att vi föräldrar håller oss till trygga, emotionellt sunda, närvarande och engagerade till våra barn. För att de skall få lära sig annat. För att de skall få med sig mer på sin väg fram och förstå att alla har
Vi kan aldrig ändra det som varit men vi kan ändra det som kommer. Framför allt för våra barn. Men det är inte så svårt som det låter om man bara håller fokus på grundpelarna. Det betyder inte att ”överdrivet är bäst” men man kommer väldigt långt på emotionell bekräftelse, närhet och engagemang.
 
Tack för att du läste.
Läs hela inlägget »