Artiklar av björn rudman om utmattning, stress och psykisk ohälsa.

Här hittar du artiklar om utmattning, stress och psykisk ohälsa skrivna av Björn Rudman. Dela gärna artiklarna vidare till fler som behöver läsa. 

2022 > 06

Björn Rudman med dotter för cirka 10 år sedan Björn Rudman med dotter för cirka 10 år sedan
Det här med föräldraskap är knepigt. Riktigt knepigt.
Dels påverkar våra föräldrar och våra uppväxter oss väldigt starkt under hela livet, dels påverkar vi våra barn på samma sätt. Och så skall det vara. Jag tänkte låta den här texten bli en liten utveckling av just intuitionen föräldraskap.

Jag skall börja med det viktigaste först. Du kan inte vara perfekt som förälder. Det var heller aldrig meningen. Du måste göra fel och komma till korta. Det är hela grejen. Gör du inte det får barnen aldrig någon chans att börja ifrågasätta sin omgivning under trygga förutsättningar. Det är en del av uppfostran. Så sluta försök vara perfekt. Nu direkt. Du vinner absolut ingenting på att satsa på ”Bullerbyn-Astrid Lindrgren-Marry Poppins”-grejen. Det kanske känns som att du borde och måste. Men den uppfattningen skall vi utmana nu.

Ju yngre barn desto mindre och mer primitiva behov har det. Mat, sömn, hygien och fysisk närhet till framför allt modern. Ju äldre barnet desto mer självständigt skall det bli och behoven förändrar sig. En 12åring behöver helt andra saker i livet än 1åringen. Är du med på hur jag menar? Och behovet vid varje ålder krävs för att utvecklingen skall gå framåt steg för steg. Uppfyllda behov i 3årsåldern är en förutsättning för att 4 och 5årsåldern skall fungera. Och så håller det på.

Grundtrygghet är ett utav barnens basala behov. En månad gammal klarar barnet sig ungefär en timma utan mamman, två månader, två timmar, tre månader tre timmar osv. Blir barnet övergivet så kommer det hända saker mentalt med individen även i så låga åldrar. Man lämnar helt enkelt inte barnen ensamma förrän de är äldre. Enkelt.

Trygghet över lag är viktigt. Att det inte är gap och skrik och bråk runt omkring i omgivningen och att denna typ av miljö kommer och går är också viktigt. Barnet måste kunna ha en trygghet i världen av sinnesintryck. Höga röster och aggressivt kroppsspråk kommer innebära en oro för barnet även detta i unga år. Det är också ett grundbehov, precis på samma sätt som att det finns ett starkt behov av att inte bli övergivet.  Grundbehoven är flera och det kommer vi in på mer i nästa artikel men att fritt kunna utrycka sina åsikter och behov, att få vara självständig och liknande är också centrala punkter i våra uppväxter som kan påverka oss i vuxna år.

I de allra flesta föräldrars fall så är situationerna jag beskriver här ovan fullständigt otänkbara och något man får ont i magen av att läsa. Och så skall det vara. Ett barn skall inte växa upp så. Jag väljer att skriva om det för att förklara hur basala och självklara behoven för barnen egentligen är. Ett normalt hem helt enkelt. Ändå känner många av mina patienter ett enormt ansvar att stimulera barnen dygnets alla vakna timmar, alltid laga perfekt nyttig mat och ge bort hela sig själv och sin egen energi till barnets lekar. Fastän man inte orkar. Det är orsaken att jag skriver den här artikeln. Och som en grundläggande text för en kommande artikel om hur vi vuxna simmar i svallvågorna av våra barndomar. Då måste vi förstå mer om föräldraskapet.

Får barnen mat och en trygg hemmamiljö tillsammans med närhet och en balanserad mängd bekräftelse i form av att man är med och leker en stund, ritar en stund, sitter med och kollar på TV en stund eller kanske är en del av kvällsrutinen så är det i många fall fullt tillräckligt. Man behöver inte vara lekledare och pedagog hemma hela tiden och varje dag. Det behövs inte. Barnet behöver däremot en fungerande förälder som orkar vara närvarande, som orkar engagera sig och som kan hjälpa barnet genom att vara den trygga punkten att luta sig emot när det behövs. Och det är den balansen som är så svår för många. Därför är det viktigt att veta vad ”minsta möjliga” är. Det är oerhört svårt att vara tillräckligt bra som mamma och pappa om man inte har koll på ramarna. Särskilt om det finns ett konstant dåligt samvete, en låg självkänsla, en tanka om att man borde och måste göra mer eller jämför sig med andra man tror kan bättre.

Ett barn som aldrig får ha tråkigt kommer inte utveckla sin fantasi och initiativtagningsförmåga på ett ok sätt. Ett barn som alltid får stimulans och serverade initiativ ifrån förälder och barnomsorg kommer inte heller att kunna utveckla sin egen stimulans och självständighet. Jag hade egentligen inte tänkt att ta upp ”skärmtid” i den här texten men på tal om det du precis har läst så kan vi låta hjärnan resonera lite om hur en konstant stimulans av syn, hörsel och andra kognitiva förmåga stämmer överens med att barnet aldrig får vara ostimulerat för att få utveckla sina egna förmågor.
Så för att dra ihop säcken och sammanfatta lite kring vad som behövs och vad som inte behövs som förälder som jag ser det.

1.      Emotionell bekräftelse – Lyssna när barnet kommer och vill berätta något men våga också säga nej ifall det inte fungerar att lyssna för dig just nu. Det är absolut ok att göra klart det man håller på med och koncentrera sig på det för att sedan ge barnet uppmärksamhet och bekräftelse. Det är mycket sundare än att alltid vara tillgänglig 100%. Har du ett barn som väldigt sällan öppnar upp för samtal så är det en annan spelplan och då behöver du ta till vara på de chanser du får till samtal. Då är det läge att lägga ner det du håller på med om det inte är helt nödvändigt att göra klart för att lyssna och engagera dig. Var lyhörd på vad barnet pratar om. Kommer det en djupare fråga om sådant som även du tycker är viktigt att ha koll på, utgå ifrån att barnet behöver dig att stödja sig mot i frågan. Det kan handla om vikt, sex, något som händer i samhället, något konstigt som någon sagt, en oro som barnet bär eller liknande. Lyssnar du för att höra så kommer du också relativt enkelt att se och höra skillnaden på frågornas natur och djup.

2.      Var nära. Tycker barnet om att kramas och gosa så krama och gosa. Vill barnet bara att man sitter nära, sitt nära. Tycker inte barnet om närhet på det sättet, utforska och hitta barnets egna sätt att få närhet.

3.      Var engagerad men på lika villkor. Har du svårt med orken kanske en lek på 10-15 minuter är helt rimlig men inte leka kurragömma i en timma och sen på nästa lek för att sedan gå till en pysselstund för att sedan gå tillbaka till kurragömma ett varv till. Ditt engagemang i barnets önskan av lek behöver inte vara flera timmar eller på professionell nivå. Det räcker med en stund. Visa att barnets behov av lek och att göra något ihop med dig som förälder också betyder något, det räcker långt. Sedan kan man leka en stund senare om energin och tiden finns men det finns absolut inget behov av att vara lekledare hela dagarna.

Dessa punkter tänker åtminstone jag som förälder är en väldigt bra plattform att stå på. Det känns åtminstone bra för mig. I takt med att små barn växer och blir äldre så ändrar ju såklart behoven också sig men i grunden kan man hålla kvar punkterna och bara anpassa till ålder. En tonårings öppning av samtal är kanske ännu viktigare att fånga upp än 8åringens och då får man kanske vara beredd att släppa det man håller på med tidigare osv.

Såhär tänker jag.
Man behöver alltså inte maxa superförälderrollen hela tiden varje dag för att barnen skall få en bra uppväxt. Det är mycket mer basic än så.
 
Läs hela inlägget »
Många av mina patienter har en uppfattning om att saker och ting är på ett särskilt sätt när det gäller den egna situationen, sin trötthet, sin återhämtning, sin vardag och sitt liv. Det är inte ovanligt att uppfattningen om hur det skall vara varken stämmer överens med hur det är eller hur det borde vara.

Jag tänker så här.
Livet har en uppsättning spelregler som gäller alla. Det finns ett antal skyldigheter som vi absolut har som människor i vårt samhälle. Det kan handla om det mest grundläggande som att inte vara farlig för sin omgivning, att ta hand om sina barn, att behandla människor med normal respekt och så vidare. Basic basic basic liksom. Självklart har vi skyldigheter. Men alla människor har också rättigheter. Alla människor har rätt att må bra. Alla människor har rätt att må dåligt för att sedan ha lika stor rätt att må bra igen. Det finns ingen som fått andra regler. Det finns ingen som fått en ”bootleg-regelbok” som säger att du måste ha det tungt och må dåligt till tidens ände. För så var dina regler.
Det fungerar inte så.

Du måste alltså inte göra klart allt innan du får vila. Du måste inte se till att alla andra mår bra innan du gör något för dig själv. Du måste inte arbeta fastän du är obegripligt trött bara för att du vet att ingen gör dina arbetsuppgifter när du inte är där. Du behöver inte vara på något särskilt sätt för att duga till. Du behöver inte uppfylla några kriterier för att få ha rätten att ha en sjukperiod eller ta hand om dig själv på ett mer omfattande sätt.

Känner du ändå så här så ställ dig frågan ”Varför skulle jag ha ett helt annat regelverk än alla andra?” För så enkelt kan det ibland vara att vända på hela mindsetet och låta insikten landa. ”Varför är det ok för alla andra att vila när man är trött men inte för mig?” Den frågan ställer jag ofta till mina patienter och får väldigt ofta exakt samma svar. Tystnad. Det blir helt tyst på andra sidan. För direkt förstår hjärnan vad som hänt. Man har av olika anledning missförstått grejen med rättigheterna och skyldigheterna. Kanske har någon försökt påstå att ens skyldigheter ÄR mycket större än rättigheterna under uppväxten och åren. Kanske har det känts som att det är bättre om man är och gör på ett speciellt sätt och då har hjärnan lärt sig att det är så här man gör. Men bara för att du fick uppleva detta för länge sen eller har blivit matad med det under livet så betyder inte det att det måste vara så nu.

Bara för att andra har sagt en sak och verkar övertygade om att det varit rätt så betyder inte det att det var rätt.
 
Så tänker jag.
Tack för att du tog dig tiden att läsa. Dela gärna texten vidare.
 
 
Läs hela inlägget »
Högpresterande, ”duktig flicka-syndromet”, prestationsångest, ”alla andras behov är viktigare än mina”, ”Jag borde…”, ”Jag måste…”, ”Men det är så här det är för mig, det här är jag liksom...”. Uttrycken är många – grunden är egentligen samma för allt det som står ovanför här. När jag hör mina patienter eller människor jag träffar beskriva sig som det här eller att jag hör att agerandet till vardags är sådant att orden absolut kan vara beskrivande för situationen så vet jag ganska säkert vart någonstans vi skall börja jobba. Jag tänkte berätta lite mer om det här i denna artikel.

Det går aldrig att generalisera inom psykologin och terapin. Det är alldeles för avancerat för att kunna säga ”alla som tänker såhär är -> SÅHÄR”. Det fungerar inte så helt enkelt. Det är en av orsakerna till att det här med ”röd, gul, grön, blå personlighet” bara är trams. Men vi kan KONCEPTUALISERA terapin. Man kan genom att höra vad individen säger i sina beskrivningar över hur allt fungerar på insidan och vilka svar på mina frågor jag får, skapa som ett koncept som vi kan jobba med.

Eftersom vårt psyke är så fruktansvärt avancerat och i många avseenden utforskat mindre än rymden så behöver man lite hjälp med att fokusera på ett område något så när för att saker inte skall spreta så mycket att det varken blir hackat eller malet. De första meningarna i den här artikeln ger mig en riktning och ett förslag på vilket koncept det här handlar om. Därför kan jag även lista ut många saker som händer runt omkring. Saker som individen inte har berättat men som ändå är viktigt för mig att veta. Ofta känner människan jag pratar med att jag på något sätt kan se vad som finns i henne huvud eftersom jag frågar om saker som stämmer hela vägen. ”Hur kan du veta detta? Vi har ju aldrig pratat förut?”

I det här konceptet när det gäller både prestationsångest och det man kallar för underkastelse, det vill säga att man underkastar sig andra människor behov för sina egna, så kommer detta ifrån samma grund i regel. Och det är ett av våra grundbehov som barn, ”Friheten att uttrycka sig själv”. Är detta behov inte uppfyllt så mycket som det behövs när vi är små så kan det hända saker med oss. Vi utvecklar strategier som vi gör väldigt reflexmässigt för att det jobbiga som händer när man inte får uttrycka sig själv skall bli lite mindre jobbigt. Samtidigt vänjer vi oss av att det är såhär och tar det med vidare i livet.

När jag försöker ta reda mer på patientens uppväxt så letar jag inte efter det mörkaste. Jag letar inte efter misärer. Jag försöker ta reda på hur stämningen var hemma. Hur var morsan och farsan? Hur var det inom familjen? Hur var det hemma liksom? Hur var föräldrarna som människor? Hur var de som föräldrar? Hur var syskonen? Hur såg det ut liksom? Ofta får jag kommentaren ”Ah men jag hade en bra barndom. Mat och kläder och fint hemma och fredagstacos och resor på sommarlovet och sådär.” Och det är ju fantastiskt, absolut. Men när du kom hem från skolan med en klump i magen, vem pratade du med då…? Och så blir det ibland helt tyst. Och då, precis just där, har det kanske landat en insikt om att vi skall prata om barndomen på ett helt annat sätt än det man gjort tidigare.

Det finns ett antal olika scenarior och stämningar som skapar problem för ”Friheten att uttrycka sig själv”. Ibland är det högpresterande föräldrar som både visar och säger att man måste leverera för att duga till. Ibland är det en eller flera i familjen som har mycket större behov än patienten, både av helt naturliga orsaker som till exempel sjukdomar eller skador och ibland bara för att dem tyckt att deras grejer var viktigare än dina, som en förälder med ett väldigt starkt intresse eller engagemang i något. När ens egna behov aldrig får ta plats så kommer hjärnan till slut utgå ifrån att dem helt enkelt inte är lika viktiga som andras. Och när detta händer när man är liten och inte förstår allt så verkar det logiskt. Och den känslan bär människor med sig upp igenom livet. När det uppstår en situation där livet pressar hårt, belastningen är väldigt hög och behovet av återhämtning är stort och man samtidigt bär med sig känslan och inställningen att mina behov av återhämtning inte är så viktiga så kan vi få ett problem. Jag skulle säga att detta är en av de absolut största nycklarna till att hantera utmattningen bland de flesta av människorna jag träffar.

När våra behov av att kunna uttrycka oss själva både i ord och beteende inte är uppfyllt händer det andra saker på insidan också. Om enda gången som man fick stå lite i centrum och få bekräftelse och känna att ens egna behov av just bekräftelse och uppmärksamhet fick komma fram, var när betygen var perfekta eller att man hade gjort något extra bra hemma för någon annan så lär sig huvudet det. Med prestation får vi bekräftelse. Man lär sig också att när bekräftelsen uteblir så måste man gjort något fel. Kanske inte tillräckligt mycket, bra eller snabbt eller så gjorde man inte något för någon annan utan för sig själv och det var inte så bra. Då är det väldigt lätt att det blir ett skimmer av dåligt samvete över individen som också följer med genom livet.
Har man dessutom inte fått känna på hur det skall kännas att vara bra på riktigt och utan att det kopplats ihop med prestation eller att göra något för någon annan så är det i min mening nästan omöjligt att ha en bra självkänsla. För självkänsla är ett mätinstrument och har det instrumentet aldrig fått uppleva vad som är bra så kommer det utgå ifrån att det är dåligt, som det ”brukar” och det är väldigt svårt att fylla på.

Många av de reflexmässiga beteenden vi har runt just prestation och behov går att härleda till situationer och perioder i vår uppväxt när våra hjärnor lärde sig hur det skulle vara. Detta är inget som finns medfött och genetiskt utan vi har alltså LÄRT oss ifrån vår omgivning. Det innebär också att det går att lära om.

Det finns två gemensamma drivmotorer för dessa situationer. Det är känslorna skuld och rädsla. Skulden ger tankar som ”Jag borde”, ”Jag måste”, ”min plats i livet är såhär..” ”Om jag inte gör detta så är jag skyldig att ändra på det” och liknande. Här finns också tankar av låg självkänsla och ett konstant dåligt samvete. Tankarna generar ett beteende som kallas för ”görande” vilket är precis som det låter.

Rädsla är grundkänslan – stress och oro är funktioner under känslan. Stress och rädsla är samma sak och rädslan ger tankar som ”tänk om…” och katastroftankar. Stress är ett beredsskapssystem inför ett hot hjärnan förutser och det hotet vill man ju självklart inte möta vilket innebär att beteendet blir ”flykt” vilket också är precis vad det låter som. Man flyr för att slippa hotet, både fysiskt och mentalt. Hotet är dessutom väldigt ofta starkt överdrivet på insidan så man flyr ifrån något som egentligen inte behöver vara särskilt farligt.

Så när jag hör att det finns ett kraftigt tempo hos individen så börjar jag alltid titta efter skulden och rädslan. Det finns nämligen bara tre jobbiga känslor som skapar tempo. Resten skapar passivitet (nedstämdhet gör inte direkt att du ökar tempot och det gör inte skam, förvåning, äckel eller förakt heller). Det finns en känsla till som kan skapa tempo och det är ilska vilket inte alls är ovanligt när man har både skuld och rädsla i gång som en grund.

Det finns alltså flera olika vägar in mot samma förklaring och när det gäller en del av lösningen på detta svåra så är det ganska ”enkelt”. Jag måste hjälpa individen att stå ut med skulden eftersom den sannolikt inte kommer försvinna helt och jag måste hjälpa individen att förstå sina rädslor och lära sig hur man bryter när tankebanorna så de slutar förstör. Så ”enkelt” är det. Men vägen dit är oerhört komplicerad och krånglig. Det ligger många saker i vägen för att kunna göra det och det tar vi hand om samtidigt. Det kan också vara så att människan saknar en del grundkunskaper och färdigheter för att ens kunna titta och fundera på detta som händer på insidan och det är också viktigt att få med sig. Och är man dessutom så trött att klockorna stannar och hjärnan känns full med potatismos så måste vi börja där. För vilka världsmästarövningar jag än ger ut för att träna upp hjärnan så spelar det ingen roll om man inte orkar göra uppgifterna.

Så tänker jag.
Tack för att du läste.
Läs hela inlägget »
Björn Rudman på TV4s Nyhetsmorgon 2021 Björn Rudman på TV4s Nyhetsmorgon 2021

Håll koll på symptomen så kanske du slipper bli utmattad och sjukskriven länge. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Fast samtidigt är det något av det svåraste som finns. Dels att faktiskt tillåta sig att känna efter, dels att agera på symptomen. Att inte fortsätta trots att det kändes dåligt. Att inte pressa sig över nya gränser hela tiden i tron om att det jobbiga kommer försvinna när uppgiften är klar.

I stort sett alla jag någonsin behandlat för stressbesvär och utmattning har kunnat se i backspegeln när saker började spåra ur. Det går i stort sett alltid att se när pressen ökade, när tempot steg och när återhämtningen minskade. Där börjar problemen. Inte den dagen man blir utmattad. Det började långt tidigare. Därför menar jag att om man är vaken på de röda flaggorna så kanske man kan göra förändringar i tid för att slippa kliva över tröskeln i ett rum du kanske aldrig kan lämna. Tyvärr är det nämligen så utmattningssyndrom fungerar. Är det ett allvarligt insjuknande med omfattande och kraftiga symptom så kan det vara så att man inte kan räkna med att till exempel energin blir som den var förr. Därför är det klart bästa i hela ”utmattningscirkusen” att försöka undvika den helt och hållet. Och det tänkte jag försöka bidra lite med i den här artikeln.

Det finns två väldigt tydliga röda flaggor som är vettigt att hålla uppsikt över. Den ena är när vanliga och normala vardagsuppgifter tar onormalt mycket energi och tid. Det som förr bara gjordes i en handvändning innebär nu en arbetsinsats. Där har något sannolikt börjat hända. När det tar mycket längre tid att läsa och skriva ett mejl och det samtidigt gör dig trött i huvudet. När det tar mycket längre tid och är svårare att handla mat i affären. Vanliga vardagsgrejer.
Den andra flaggan är när återhämtning, vila och sömn inte fungerar längre. När lunchrasten inte ger tillbaka energi. När den vanliga nattsömnen knappt märks för att du vaknar upp lika trött som du la dig. När en stunds fika och lugn mitt på dagen inte märks på energin överhuvudtaget. Det är den andra röda flaggan.
Har du koll på dessa två och faktiskt börjar reflektera över din situation om du uppmärksammat de båda så har du kommit en bra bit på vägen faktiskt.

Vissa saker kanske du faktiskt kan påverka direkt. Andra kanske inte går att göra så mycket åt i närtid. Hur du förändrar sakerna rent praktiskt beror såklart på vad det är du vill förändra. Vad som ligger i vägen för förändringen beror såklart på dig som människa och det som händer och har hänt på din insida. Varför saker har blivit som det har blivit beror också väldigt mycket på hur livet har varit och vad du som människa gjort och varit tvungen att göra för att lösa din vardag. Och även på hur din uppväxt sett ut. Så när vi börjar skrapa på ytan så blir det direkt väldigt avancerat och intressant (i min värld) men det är inte i det svåraste vi börjar. Det är i det lätta. Och där kan du direkt börja med att smaka på de två punkterna ovan.
Så tänker jag.

Hoppas du fick med dig något som kan ta din situation vidare fram.
Har du besvär med stress och utmattning och behöver hjälp med detta är du välkommen att höra av dig för en konsultation för enskild terapi eller kursbokning till självhjälpsutbildningarna.

Läs hela inlägget »