Att acceptera situationen eller finna sig i skiten? Samma lika?
 
Ordet acceptans är väldigt komplicerat. Normalt sätt har man kanske bara utgått ifrån ordets egen mening när man hör det. ”Jag accepterar” som i att ha förlikat sig med något. Men inom psykologin är det så oerhört mycket mer.
 
Om jag skulle få säga en sak som är svårast att få mina patienter att landa i, som jag känner själv som terapeut, så är det i just acceptans. Ofta för att man har en helt annan värdering kring ordet än vad som behövs för behandlingen. Och det förstår jag verkligen. Jag hade problem med detta också. ”Men jag vill inte ge upp, jag vill inte acceptera detta!”. Och då sa en av mina psykologer som jag säger till mina patienter idag: ”Där talar du om för mig att du inte har acceptans kring det vi pratar om. Det handlar inte om att ge upp vet du.”
 
Jag har ett kompendium med text som jag ger ut till patienterna runt just acceptans för att man skall få läsa och jobba med det på hemmaplan. Men där är det mer ”tekniskt” så jag tänkte göra ett försök att bryta igenom med en lite annan infallsvinkel i denna artikel.
 
Acceptans är som ett par glasögon du tittar på saker med för att se det för vad det är. Det är som en grundstämning, ett mindset, en inställning till saker och ting. Att säga ”Jaja, det är som det är” och fortfarande tycka att det är jobbigt, synd att det blivit som det blivit, lägga tid och energi på att tänka på hur det kunde varit osv, är tvärt emot acceptans. Det är alltså inte bara att säga orden utan det handlar minst lika mycket om vad som händer på insidan när man säger orden. Är du med på hur jag menar?
 
När hjärnan lägger energi och tid på att önska sig ifrån situationen, på att tänka hur bra det förr, att det var väldigt synd att saker blivit som det har blivit osv. gör att den inte kan lägga lika mycket energi på att skapa en faktisk förändring utifrån nuvarande situation. Och det behövs ofta. Om du har en situation du inte vill ha så behövs du här och nu, inte där och då. Du har inte energi till båda – alltså måste du vara där du behövs mest för din egen skull. Och det är här och nu.
Att acceptera en situation är inte att ge upp. Det är att förstå att verkligheten ser ut som den gör, att saker och ting har lett fram till här och nu och att det inte betyder att du måste förlika dig och ge upp och avstå förändring. Och det är här det blir lite svårt om hjärnan tror att det är samma grej. Därför är det viktigt att förstå hela konceptet med just acceptans. Det är inte att ge upp – det är att hitta andra vägar, men då måste du veta vart du står annars kanske den nya vägen inte alls blir så bra. På något vis är det en grundförutsättning för att förändring. Att veta vart man står just nu. Och då kan inte huvudet vara kvar i hur bra det var förr eller vara och flaxa i framtiden.
 
Att ha acceptans i sig innebär att man inte kämpar emot verkligheten längre. Det innebär att man slutar älta skit som hänt som inte går att påverka längre. Det innebär att man kan hitta en mycket bättre balans mellan belastning och återhämtning för när man tänker acceptans i relation till utmattning så behöver man acceptera att gränserna för vad man klarar av förflyttat sig och behovet av återhämtning har ökat. Och så är det just nu. Det betyder inte att det alltid kommer vara såhär, men just nu är det så. Olika saker i livet har lett fram till din utmattning och för att komma tillbaka och bli frisk är det viktigt att gör det som behöver göras för att du skall läka. Därför får du avstå vissa saker som du vet gör dig jättetrött även om du kunde göra detta förr eller vill göra det nu. När det känns ok i magen så fungerar acceptansen – När det blir dåligt på insidan som i att du blir stressad, får dåligt samvete eller känner dig kass om någon annan får ta handlingen – Så fungerar inte acceptansen ännu. Och det behöver du öva på. För detta är en mycket viktig nyckel för att kunna skapa den balansen som är så svår, så svår i en utmattningsrehabilitering.
 
Ett första viktigt moment när det gäller acceptans är att börja fundera på hur ofta du kämpar emot verkligheten. Hur ofta gör du saker du egentligen inte orkar? Hur ofta kör du över dina egna gränser? Hur ofta låtsas du som att allt är som det var förr, för att någon timma senare crasha fullständigt och behöva sova i två timmar? Allt detta är tydliga kvitton på ”icke-acceptans”. Alltså precis tvärt om mot vad du behöver. Att låta hjärnan se detta är viktigt för att kunna hitta acceptans i att ”just nu så gör min hjärna såhär och det är viktigt att jag förstår detta för att kunna göra en förändring”. Låtsas man som att det inte finns ett problem och ignorerar verkligheten så är det enda som kommer hända att problemen växer. Så är det helt ofrånkomligt. Att visa upp för sig själv att det hända rätt många gånger om dagen är ett viktigt moment för att dels belysa att det faktiskt är ett problem för dig men också för att skapa motivation för att ta sig ifrån detta jobbiga och till något bättre.
 
Ett andra steg är ställa sig lite olika frågor om och om och om igen. ”På vilket sätt förändrar jag verkligheten genom att kämpa emot den?” ”Hur förändrar jag verkligheten genom att inte låtsas om den?” ”På vilket sätt skulle det vara att ge upp genom att identifiera att situationen är som den är?” Ju fler gånger du svarat dig själv på dessa frågor desto lättare kommer det vara för svaret att landa i magen som en insikt. ”Nej, det kommer ju inte förändra något med min trötthet om jag låtsas som att den inte finns, naturligtvis inte. Det kommer ju bara bli värre…” EXAKT! DÄR har du insikten vi är ute efter. Och när du köper den på riktigt kommer det inte bli lika jobbigt i magen att vila när andra pysslar hemma eller åker och handlar. Acceptansen har börjat fungera.
 
Ett tredje steg tänker jag är att verkligen ”gå dit” och öva på riktigt. Det är en sak att säga och läsa saker som man vet kanske skulle vara bra och en helt annan att faktiskt göra det. Försök inte fixa saker som du vet inte går. Kan du bekräfta att saker rent tekniskt inte går att förändra – säg det till dig själv och hjälp huvudet göra något annat.
Jag brukar använda väder som ett sätt att hjälpa patienter att förstå skillnaden.

”Det regnar nu. Kan du göra något åt att det regnar?”
”Nej det är klart att jag inte kan, vädret kan man inte förändra.”
”Precis. Så den här grejen du tänker på som hände för flera år sedan. Är det en ”väder-situation” eller något du faktiskt kan påverka nu?”
”Vädersituation…”
”Precis. Så det du kan göra för att anpassa dig till vädret är att antingen ta på sig regnkläder om du behöver vara ute för att slippa bli blöt eller helt enkelt stanna inomhus. Eller?”
”Mmm…”
 
Samma tankeövning går att göra med sömn.
”Du har sovit dåligt i natt, visst var det så?”
”Ah, någon timma eller två blev det bara. Jag är helt förstörd.”
”Det förstår jag verkligen. Jag skulle knappt kunna sitta upp om jag sovit så lite. Så vad kan du göra åt att du sov dåligt i natt? Kan du sova om natten?”
”Ne…den har ju redan hänt.”
”Precis. Så det du kan göra är att antingen gå och lägga dig igen eller att anpassa dagen till den lilla energin du har och ta en ny start imorgon. Eller hur?”
”Ah…det låter så enkelt när du säger det så…”
Och så enkelt kommer det fungera när acceptans kickar in. Det är det jag menar. Det är bara jobbigt under tiden som man lär sig det sedan kommer saker och ting lätta något alldeles fruktansvärt i många avseenden i livet.
 
Så tänker jag.
 Tack för att du läste. 

Björn Rudman

Tänk om du är fel person för det jobbet du har? Eller rätt person fast på fel tjänst och plats så att säga? ”It´s been known to happend” om man säger…
 
Ett arbete behöver mer eller mindre alla människor. Det är ett fåtal människor i vårt samhälle som har tillräckliga ekonomiska medel för att inte behöva arbeta och väljer att inte göra det. Alla vi andra behöver ett jobb för att tjäna pengar så vi kan betala för vårt uppehälle och försörja oss så vi kan köpa mat och tjänster och betala räkningar och allt sådant där. Det är man kanske med på. Men när jobbet gör dig illa? När det är jobbet som är orsaken till att du mår som du gör? Och det kanske inte är så du vill må? Hur göra man då? Och vad gör man när det är så men jobbet inte bara går att byta ut?
 
Jag tänker såhär.
Det. Är. Bara. Ett. Jobb.
Punkt.
Det kommer finnas andra jobb. Jobb som inte äter upp dig inifrån. Jobb som inte innebär en konstant kamp i vardagen. Ett jobb som du inte håller ut på tills helgen kommer eller tills de där magiska veckorna på sommaren en gång om året.
 
Men. Det kanske inte är så drastiskt man måste börja processen? Jag tänker att du behöver ha dig själv i första rummet när du skapar förändringen i ditt liv. Om vi pratar om en förändring som behöver ske på jobbet så är det du som behöver utrycka hur det behöver se ut för att det skall fungera för dig. Arbetsgivaren kan då antingen välja att hörsamma önskemålen eller uttrycka att de inte går att möta. Och då vet vi ju klart och tydligt vad som behöver hända.
 
Många av mina patienter har som absolut svårast att stå för sina egna behov på just jobbet. Det finns ofta en brutalt stor lojalitet till arbetsgivare, arbetsplatsen, kollegor och liknande. Alla andras behov är viktigare än ”dina” och det finns samtidigt ett uttalat eller outtalat krav på prestation. Du får ju trots allt betalt menar jag, det är väl klart man skall prestera på ”overdriven” hela tiden då? Eller? Och hur skall man kunna vara så mycket i vägen och obekväm att man faktiskt säger IFRÅN när det är för mycket?
Mycket av detta grundar sig i gamla skuldkänslor och samma psykologiska mönster som också ofta ligger bakom utmattningssyndrom hos människor. Det tar tid att förändra och jag tänker att ibland är det inte läge att vänta på att terapin får fäste. Då behövs det strategier som löser problemet direkt även om det inte känns bästa bästa.
 
Tänk att du är en konsult som säljer din arbetstid till en uppdragsgivare (din arbetsgivare).
För att utföra dina tjänster på det stället behöver du en ersättning för det utförda arbetet. Det är din lön. Är lönen för låg och inte i nivå med arbetet du utför behöver du ha en högre lön. Kan inte arbetsgivaren betala det så får du sälja dina tjänster till någon annan. Punkt. Det är inte så att du skall fortsätta ”sälja en tjänst” på din nivå och sen vill arbetsgivaren pruta på ditt pris. I samma argument får man också tänka på att inte ge arbetsgivaren överdrivet mycket mer än vad som betalas för. Det är svårt att komma i efterhand och be om mer för att man råkade jobba mer än vad som var överenskommet.

Du behöver också förutsättningar för att kunna utföra tjänsterna. Rätt redskap, rätt tid att utföra arbetet på, rätt kompetens runt dig och rätt arbetsmiljö. Får du inte detta är det också läge att tänka ett varv till. Ser du allt kliniskt och försöka kliva ut ur känslorna kommer det bli relativt mycket enklare att se saker för vad de är.
 
Fungerar inte dessa punkter är det läge att kommunicera detta med arbetsgivaren och se vad denna kan göra för att möta dina behov. Blir det helt stopp i maskineriet och arbetsgivaren inte alls förstår eller tänker göra något åt det så är det helt i sin ordning att säga ”Ok, då vet jag” och sen börja söka andra jobb. Har man en bättre relation än så med arbetsgivaren kan man också säga ”Ok, då vet jag, men då behöver jag börja se mig om efter andra arbetsgivare för det här passar inte mig”. Raka rör.

Och ibland gör det gott för energin att bara börja titta efter annat. Det blir liksom som ett ljus i tunneln och hjärnan får veta att situationen inte kommer vara såhär för evigt.
 
Så tänker jag. För ett jobb måste tas för ett jobb. Det finns fler. Och inget jobb är någonsin värt att göra sönder sig för. INGET jobb är värt att gå sönder av.
 
Punkt.  

Jag tänkte berätta lite om hur jag jobbar med patienter som är utmattade, har varit utmattade och är på väg ur eller på väg ”tillbaka in”. Som jag ser det är det i stort sett samma saker som måste finnas på plats oavsett vart man står i processen. Ibland fungerar det förebyggande, ibland läkande och ibland som ett sätt att bryta spiralen.
Jag arbetar MYCKET med denna typ av rehabilitering och gjort det länge. Bara denna vecka som gick hade jag 25 patientbesök och höll två föreläsningar som handlade om just detta. Det gör ju att jag hittar en del ”sanningar” i själva tillståndet. Ett antal röda trådar som gäller eller fungerar för de allra flesta. Och jag tänker att jag börjar med att berätta lite om dessa.
 
1.     En utmattning är inte ditt fel. Saker har hänt och du har agerat reflexmässigt. Du har inte haft några andra möjligheter än att göra som du har gjort. Hade du fått välja hade du naturligtvis inte valt ett utmattningssyndrom. Det är alltså inte ditt fel.
2.     Du är inte lat. Tvärt om. Du har råkat ut för detta för att du varit obalanserat arbetsam, lojal och presterande samtidigt som du valt bort återhämtningen till förmån för andra eller annat. Det är i alla fall inte så jag personligen skulle definiera en lat person.
3.     Utmattningen är inget hot så du kan inte slå eller ”kämpa” dig ur den genom att öka. Det mind setet riskerar snarare att göra saker värre än det behöver vara. Utmattning återhämtar man sig ur. Man slår sig inte ur.
4.     Den gyllene ekvationen runt utmattningssyndrom är ”Belastning/Återhämtning=Resultat”. Är belastningen högre än återhämtningen går ekvationen på minus. Är återhämtningen högre än belastningen går ekvationen ut på plus. Så exakt samma sak som en gång skadade är det som läker. Så länge balansen är i fas.
 
När man har koll på dessa fyra punkter tänker jag att det finns bra förutsättningar för en framgångsrik rehabilitering. Jag och min kollega Jonathan Mathiasson jobbar inom tre domäner när det gäller rehabiliteringen. Ibland är vi på alla tre ställen samtidigt och meckar och ibland får vi ta en i taget. Det beror alldeles på personen, situationen och vilken process patienten behöver.
 
Kontroll
Första domänen vi måste titta på är kontroll. Vi måste ta reda på hur det är egentligen, vad som pågår i vardagen och livet och skapa kontroll över situationen. Här använder jag ett antal olika verktyg, bland annat en aktivitetsdagbok för att skatta energin över dagen, stressen över vardagen och för att kunna se hur mycket aktiviteter som egentligen händer. Detta är något man i regel har väldigt svårt att berätta själv rätt upp och ner eftersom det ofta känns som att man inte gör så mycket. I själva verket händer det alldeles för mycket småsaker som allt tar sin mängd energi. Och det här med många bäckar små blir aldrig tydligare än inom utmattningsrehabiliteringen. Vi tittar också på hur ”dåligt det verkligen är” och det gör vi genom ett antal olika självskattningsformulär där patienten själv får svara på frågor om trötthet, kognitiva förmågor, nedstämdhet och annat som vi bedömer viktigt att få reda på.

Under denna punkt börjar vi också skapa kontroll över återhämtningen. Det innebär rent praktiskt att du som patient får ett antal punkter att luta dig tillbaka mot för att börja med en annan form av återhämtning än den som hänt innan. Det skall nämligen inte bara återhämtas när det som passar som bäst utan varje dag och flera gånger om dagen. Då är det svårt om det inte finns någon kontroll och struktur.
 
Kunskap
Här är den punkten jag känner saknas mest inom den konventionella vården och behandlingen för utmattningssyndrom. Kunskap är helt avgörande för processen och för individen som måste veta vad man skall göra, hur man skall göra, när man skall göra, vad man måste passa sig för, hur man skall agera i olika situationer för att slippa bli sämre osv.
Här handlar det mycket också att förstå. Hur fungerar JAG och MIN hjärna i allt detta? Vart kommer mina reflexmässiga beteenden ifrån och vad är det som gör att jag inte bara kan sluta fastän jag vet att jag borde? Allt detta landar i just kunskap och hur skall man veta allt detta om ingen lärt en? Hur skall jag som terapeut kunna förvänta mig att min patient skall klara svåra beslut hemma om jag inte lärt henne? Det kan jag naturligtvis aldrig göra. Därför måste jag anta rollen och utmaningen som lärare i detta svåra.
Så tänker jag.
 
Insatser
Det sker insatser för att förbättra situationen både i punkten för kontrollen och under kunskap men det är under denna domänen det stora händer. Insatserna beror helt på individen och situationen. Är det egna reflexmässiga beteenden som skapat besvären eller är det själva sammanhangen som gjort att det varit extra svårt? Är det externa personer och situationer som skapat problematiken eller är det mer på den egna insidan? Eller är det som det brukar? ”All of the above”?
Alldeles oavsett behöver man förändra en hel del av beteendebilden. Hur gör du i olika situationer? Hur tänker hjärnan? Hur hanterar du känslorna som kommer, särskilt när de är väldigt starka och stora? Förändrar vi inte beteenden i grunden kommer sannolikt samma problem uppkomma om och om och om och om igen. För så fungerar våra hjärnor. Det spelar liksom ingen roll om det är bra eller dåligt för hjärnan så länge beslutet är lätt och enkelt att fatta. Det gör att det är lätt att halkat tillbaka i gamla mönster. Hjärnan har det helt enkelt lättare där och det tycker den är bättre. Så enkelt och primitivt fungerar det.
 
Här är mina tankar om utmattningsrehabilitering i väldigt stora penseldrag. Detta fungerar åtminstone för de patienter jag får träffa och är vetenskapligt grundat i olika terapiformer under den kognitiva terapin (KBT, DBT, ACT, Schematerapi etc.) För vissa går det relativt snabbt att komma i ordning så man klarar sig själv och för andra tar det lång tid. Den spåkulan är alltid grumlig och jag kan aldrig garantera att man blir helt bra. Det jag kan garantera mina patienter är att hon eller han åtminstone kommer bli bättre och få betydligt mycket mer kött på benen för att kunna stå själv och fortsätta sin väg framåt.
 
Så tänker jag.
Tack för att du läste. 

https://www.timecenter.se/rudmanmathiasson/

Här kan du läsa mer om hur rehabtjänsterna fungerar >>>>>