Artiklar av björn rudman om utmattning, stress och psykisk ohälsa.

Här hittar du artiklar om utmattning, stress och psykisk ohälsa skrivna av Björn Rudman. Dela gärna artiklarna vidare till fler som behöver läsa. 

2022 > 03

Många jag träffar som terapeut och föreläsare lider av ett konstant dåligt samvete. Det slutar liksom aldrig. Och det är verkligen dåligt samvete för ALLT. Saker man borde gjort. Saker man skulle gjort. Saker som man känner sig skyldig att göra och om man missat det så är man också skyldig att åtgärda.
I de allra flesta fall är den här typen av skuld inte alls effektiv. Jag skulle till och med våga påstå att man kan utgå ifrån att den inte stämmer och skulle det då visa sig att det var annorlunda så får man ta det just vid det tillfället för att sedan fortsätta anta att skulden och det dåliga samvetet inte stämmer.
 
Så. När STÄMMER det dåliga samvetet? När är skulden faktiskt effektiv för oss människor? Ja det beror lite på. Jag tänker att skulden är effektiv när det är en mycket allvarligare form av situation som får större konsekvenser eller påverkar omgivningen på ett allvarligt sätt.

Tänk såhär:
Du har lovat att fixa handling eller mat tills i eftermiddag och när du kommer hem så väntar familjen på din mat. Det finns ingen mat hemma och alla är hungriga efter långa dagar på jobbet och i skolan. Du har missat maten. Den är helt enkelt inte handlad.


-       Du har sagt att du skulle ta hand om detta och så blev det inte – Du är skyldig att sticka iväg och fixa något till familjen att äta.
-       Du har sagt att du skulle betala räkningarna men inte gjort det så nu får både du och din partner problem att lösa och kostnaden har blivit större. Du är skyldig att fixa det du skulle fixat och även skyldig att se till att det inte blir så nästa gång.
-       Du har sagt saker till din partner som sårade. Du är skyldig en ursäkt och faktiskt också att reparera skadan ditt uttryck orsakat.
Dessa punkter kan man tänka är exempel på när skulden faktiskt har en plats. Men det är inte riktigt detta du går runt och har dåligt samvete över, eller hur? Det är helt andra saker. Mycket ”mindre” saker. Mycket ”lättare” punkter. För i hela den här diskussionen måste man också ha med sig att dina skuldkänslor stoppar dig från att agera på det sättet som jag precis skrev i punkterna. Du kommer aldrig någonsin vilja vara i vägen så mycket att du tappar handlingen eller säger skit till din partner som du inte skulle gjort.
Om vi nu skulle färgkoda skulden och det dåliga samvetet så tänker jag mig att de tre punkterna ovanför är röda medan det dåliga ”vardags-samvetet” är gröna. De gröna situationerna kan du utgå ifrån inte är funktionella eller stämmer och de röda kommer du utom allt tvivel att se när de väl kommer. Eller hur? Röda bollar i ett grönt bollhav är inte särskilt svåra att skilja ut.
 
På det här sättet kan en hel del av det dåliga samvetet till vardags lugna ner sig och det blir väldigt mycket enklare och inte alls lika jobbigt för huvudet. Då kan man också få lite plats för positiva grejer och energi istället för massa negativt som bara konsumerar energi utan att hjälpa dig framåt.
 
Så tänker jag.
 

Läs hela inlägget »

Relationer kan vara knepigt. Förhållande kan vara ännu svårare ibland. Speciellt när det inte fungerar. Och just den grejen är en återkommande del av min arbetsdag.

Jag arbetar ju mycket med människor som inte mår så bra, som är trötta och utmattade, som har tuffa vardagar som inte riktigt går ihop och detta samtidigt som energin är på botten. Ibland är orsaken till utmattningen jobbet, absolut. Ibland är det på grund av att man gått för tungt för länge. Och ibland beror det på att förhållandet man lever i inte fungerar. Men vad är definitionen på ”fel”? Hur tar man upp saker när det känns konstigt? Hur skall det vara? Vad skall man finna sig i? När är det dags att börja fundera på om förhållandet verkligen är rätt för dig? Det finns en massa svåra saker att förhålla sig till och massa svåra frågor att svara på och det är inte alltid du kommer tycka om svaret. För ibland blir det så. Och ibland blir det klart att det handlar om kommunikationsproblem och inte är supersvårt att lösa.
 
Det första du behöver ha med dig är att du är den viktigaste personen i ditt liv. Det är också viktigt att komma ihåg att ett förhållande bara är just ett förhållande. Det är alltså inget livsavgörande att ”ha”. Med dessa två punkter som riktlinje behöver du dessutom tänka på dig själv och utifrån dina behov. Inte vad din partner behöver eller hur du tror att ett förhållande skall vara utan vad DU behöver ha i en relation. Och det är du som bestämmer om det. Ingen kan säga åt dig vad du skall eller kan kräva i ett förhållande. Det är du och bara du som kan och skall bestämma det.
Det är inte för mycket att vilja ha emotionell bekräftelse. Det är inte för mycket att vilja ha närhet. Det är inte för mycket begärt med minsta möjliga.
Du kanske inte alls bad om för mycket. Du kanske bara bad fel person?

”Men vi håller ihop för barnens skull!”
Ah fast vänta lite här nu.
Att leva i ett dåligt förhållande gör långt mycket sämre saker barnen som ser det kärlekslösa, närhetslösa, taggiga och enbart praktiska förhållandet. Barnen kommer inte vara glada när föräldrarna är olyckliga. Barnen speglar oss föräldrar vare sig vi vill det eller inte.
 
Man måste kunna mötas på flera ”plan” enligt min mening. Intellektuellt, personliga värderingar runt centrala punkter, sexuellt, emotionellt. Det handlar inte om att allt måste vara exakt eller likadant. Mötet handlar inte om att tycka samma om precis allt. Det handlar om ett givande och tagande. En förståelse om sitt eget och en ödmjukhet runt den andras. När vi människor möts på det här sättet menar jag att tillsammans med bra kommunikationsfärdigheter, att båda i förhållandet vet hur man pratar på ett öppet och genomtänkt sätt om känslor och annat som händer på insidan, då finns det väldigt starka förutsättningar för ett bra förhållande.
 
Jag tänker att en bra plattform för förhållande har flera ben. Fyra närmare bestämt.
Grunden är ”förtroende” och ”engagemang”. Utan dessa två faller det oavsett. Finns det dåligt med tillit och inget engagemang ifrån något håll så är det klart dags att packa ihop. Jag tänker också att ”kommunikation” och ”personlig reflektion” är ytterligare två pelare. Kan man inte prata med varandra spelar det andra liksom ingen roll och vet vare sig du eller din partner vilka ni är blir det väldigt svårt att stå för sina behov. Har man detta med sig så blir situationen där hemma kanske lite klarare? Kanske går det att se vart ni behöver jobba och kanske blir det solklart att ni har jobbat klart.

Jag är av uppfattningen att inget förhållande är så viktigt att man skall ”hålla ut”. Inget förhållande är så viktigt att det är värt att offra sig själv och sitt välmående för. Känns något konstigt så lägg upp det på bordet och prata om det och ställ kravet att ”det här behöver vi ändra för det behöver jag som människa ha i förhållandet jag valt att leva i”. Det är naturligtvis inte enkelt utan jättesvårt. Men att fortsätta leva i ett dåligt förhållande kommer sannolikt inte förändra sig själv. Det kommer snarare fortsätta vara såhär fram tills någon börjar göra förändringar. Det betyder inte att ni måste gå isär. Det betyder att vill göra förändringar för att må bättre som människa. Och det är alltid en bra sak tänker jag. 

Läs hela inlägget »

Det är otroligt vanligt att må dåligt över kriget och övergreppet mot Ukraina. Många fler än du tror tänker inte på så mycket annat än det här. Du är inte ensam.
 
Jag har läst massor av poster på Instagram om hur man kan göra för att göra det lättare och det är bra och logiska grejer.
Sluta nyhetsknarka, våga prata om annat med folk och försök hålla rutinerna i din vanliga vardag. ”Keep calm and carry on” är ett uttryck ifrån Storbritanniens regering 1939 för att hjälpa folket att undvika panik i samhället när den tyske dåren hotade med anfall. Och det stämmer även när dåren är rysk.
 
Men jag skulle faktiskt vilja lägga till en punkt till alla de andra vettiga. En punkt som jag fått hjälpa mina patienter mycket med, särskilt dem med exempelvis PTSD och starka oroskänslor i övrigt.
 
Mycket av det jobbig handlar om osäkerhet och för mycket information skulle jag säga. Hjärnan hoppar mellan olika ”ja men tänk om…”-tankar. Ju fler hopp i hög fart desto svårare kommer det vara för huvudet att hålla koll på vad du faktiskt vet. Förmågan att ta perspektiv på saker och ting försämras i takt med att tempot i tankarna ökar. Och en nästan ännu viktigare fråga - vad är faktiskt sannolikt?
 
Så punkten jag skulle vilja lägga till i klustret av vad du behöver göra för att inte må fullt så dåligt över säkerhetsläget i världen är att ”skapa en ståndpunkt runt vad du tror skall hända och håll dig till den.”
För att lyckas med denna behöver du först ta reda på vad du är rädd för skall hända. I detalj. Här finns inget för stort och inget som är för lite. Det viktiga är att du kan formulera det för dig.
När du har gjort det så vill jag att du skriver en formulering bredvid som skall handla om hur sannolikt det är att det inträffar inom de närmsta tre-fyra veckorna. Då kommer du kanske kunna se på saken ”nyktrare” än tidigare och inse att nivån på oron inte riktigt står i proportion till den verkligheten som finns just här idag och då kommer känslorna kunna lägga sig.

Ex:
Orostanke:
”Jag kommer behöva fly hals över huvud med mina barn i famnen för att Ryssland startar krig mot Sverige”.

Sannolikhet:
”Det är en låg sannolikhet att den ryska armén kommer angripa Sverige”.
 
När man gjort detta kan man bestämma sig för att detta är min ståndpunkt framåt och skriva ner det på en lapp.
”Lördagen den 12e mars kl 09.16 beslutade jag mig för att ståndpunkten jag har kring risken för Sverige att dras in i kriget i Ukraina är mycket låg. Sannolikheten gör att jag inte skall förbereda mig för invasion eftersom den beredskapen inte står i proportion till risken och det kommer bara göra mig trött.”
 
Så varje gång hjärnan drar i väg och försöker förbereda sig på krig så kan du ta fram lappen ur fickan och läsa innantill om vad du och hjärnan bestämde sig för när allt var lugnt och ni kunde tänka klart.
 
Min upplevelse är att denna tekniken fungerar riktigt bra för många av mina patienter. Till och med de med svårare situationer som bakomliggande PTSD och tidigare egna upplevelser av krigssituationer har fått hjälp av övningen. Det innebär inte att den fungerar för alla men det kan absolut vara något att testa för att se om det får effekt på dig för det kan ingen veta innan du testat.
 
Ta hand om dig vännen.
 
Björn Rudman

Läs hela inlägget »

”Du får inte göra för mycket med huvudet, för då mår du sämre.”
Ja jo jo det fattar man ju, men hur mycket är för mycket? Finns det något som är för lite? Vad är lagom? Hur skall man veta? Hur skall det kännas? Jag skall försöka reda ut lite här i denna blygsamma lilla artikel.
 
Detta är väldigt komplicerat för de allra flesta. Så är det. Detta skulle jag också säga är en av huvudorsakerna till att läkningen inte går så fort som man kanske vill eller hoppas. Det är inte ovanligt att det funnits en obalans kring belastningen under väldigt lång tid hos någon med utmattning. Är huvudet vant vid att ”hålla käft och köra på” och vant vid att klara stora kognitiva belastningar så är det inte helt enkelt att bara ändra detta. Hjärnan tror liksom att det är som förr. Fast det är det ju inte. Det är verkligen inte som det var förr inne i huvudet.
 
Detta är ett ämne jag har uppe på bordet lätt fyra gånger om dagen tillsammans med mina patienter. Och det är lågt räknat. Detta är den kanske största stötestenen av dem alla inom utmattningsrehabiliteringen. Vad är belastning? Vad är det som belastar? Hur fungerar det?
Det enkla svaret på frågan om belastning är att det är ”allt”. Allt du upplever fysiskt och mentalt under dagen kommer ta olika mycket energi av dig. Det kommer belasta ditt huvud. Fysiskt kommer du resa på dig, promenera, sitta upp osv. Kanske tränar du eller rör på dig lite mer än minsta möjliga och det är också en belastning. Sedan har vi den kognitiva.
Den belastningen handlar mycket om sinnesintryck, det vill säga hjärnans processande av det du ser, hör, luktar, känner osv. Men också vad du känner och vad du tänker. Och interaktionen med andra människor och mycket mer.
 
Vid en utmattning är hjärnan så trött att den har väldigt svårt att filtrera intrycken den får, alltså kommer det mest in helt utan broms och trösklar. Och det är inte så det är tänkt att det skall vara. Man har alltså på olika sätt blivit ”överkänslig” mot sinnesintryck och det är ett av utmattningens kardinalsymptom. När hjärnan då har svårt att stå emot sinnesintrycken så betyder alltså enkelt uttryckt att den har väldigt svårt att stå emot belastningen. Det krävs alltså väldigt lite för att bli överväldigad och belastningen blir så stor att du blir tröttare. Därför kan det räcka med att dammsuga två rum för att crasha. Ljudet ifrån dammsugaren, koncentrationen för att hålla koll på vart man varit, vart man behöver dammsuga sen osv. är ibland fullt tillräckligt för att pajja.
 
När det gäller belastningen och sinnesintryck finns det lite olika saker man kan hålla ett öga på för att inte bli sämre när en aktivitet är på gång.

1.     Hur många sinnesintryck kommer det vara samtidigt under aktiviteten? Ju fler desto svårare för huvudet.
2.     Hur länge kommer aktiviteten att pågå? Även snälla aktiviteter kan ta väldigt hårt om de pågår för länge.
3.     Vilken intensitet kommer sinnesintrycken att ha? Starka ljud, ljus och lukter kommer skapa en större belastning än svaga.

Detta är några av punkterna jag jobbar med tillsammans med mina patienter för att skapa balans tillsammans med flertalet andra insatser.
Kanske kan punkterna och mina förklaringar hjälpa dig till någon insikt om att belastningen kanske måste förändras eller åtminstone ses över lite grann?
 
Så tänker jag i alla fall.
 
 

Läs hela inlägget »
BILD: Tagen av Björn Rudman på Melodifestivalens semifinal 2022. BILD: Tagen av Björn Rudman på Melodifestivalens semifinal 2022.

Det spelar ingen roll vem du är eller vad du arbetar med – hjärnorna fungerar likadant oavsett. Jag tror det är viktigt att komma ihåg det. Det spelar alltså ingen roll vad du jobbar med, hur ditt liv ser ut, hur mycket pengar du har, om du är offentlig eller privat. Alla har sin brottningsmatch i gyttjan.
 
Jag börjar tänka på detta för flera år sedan faktiskt. Det var första gången jag föreläste för en större avdelning på ett sjukhus som jag fick dessa tankar. Jag visste att i publiken bland lyssnarna skulle det sitta överläkare, specialister, sköterskor och liknande yrken. Vad skulle jag kunna lära dem? Det var en helt absurd känsla att jag skulle längt fram på scenen och berätta om mina erfarenheter och mitt arbete med stressbesvär och utmattning. Men i den situationen inser jag det faktum att det ”bara” är människor som sitter i publiken. Allt det andra är yrken eller andra externa grejer. Människan är fortfarande bara människan och alla är likadana. Med den insikten var det helt plötsligt ingen fara i magen längre. Och så har det varit sedan dess.
 
När jag jobbar med publika, offentliga personer är det precis samma sak och det har blivit väldigt väldigt tydligt för mig det senaste. Artister till exempel har otroligt komplicerade vardagar och under en längre period nu har jag fått en chans att jobba med detta och genom det har jag också fått en chans att prata med fler och andra artister än de jag jobbat med. Och det är utan tvekan att samhällets ökande psykiska ohälsa även drabbar dessa människor. Så klart. Vi har ju redan kommit fram till att en människa är en människa oavsett vad man jobbar med.
 
Under melodifestivalsveckorna är tiden för artisterna hårt styrda av scheman. TV produktionen behöver sin tillgång till artisterna, media vill ha sin och så vidare. Det är en konstant bedömning, extrema krav på prestation samtidigt som man måste vara framåt och trevlig och engagerad och kommunicera med allt och alla. Och det är såklart vad det är. Det är också något alla som söker till Melodifestivalen är väldigt väl medvetna om och faktiskt vill uppleva. Det är trots allt en extrem bekräftelse för individen att vara i centrum på det här viset.
Men.

Alla är ju människor. Alla människor kämpade liknande kamper när dörren är stängd och ljuset är släkt hemma.
Detta är något jag har pratat med flera stycken artister om bara nu i helgen i Stockholm. Vad händer på insidan? Vad händer på insidan av den pressen i perioder? Vad händer på insidan måndagen efter när allt är över och det inte är media som rycker i dig, du skall inte stå på en stor scen på bästa sändningstid och allt det där? När spotlightsen släcks. Och vardagen kommer tillbaka? Hur är det att gå runt med känslan att när som helst kan man vara ”ute” och då är hela grejen över.
 
Jag tänker mycket på hela den grejen. Inte bara runt Melodifestivalen utan generellt. Hur hade jag fungerat om jag varit pressad på det viset ofta? Hur hade jag mått av att alltid bli bedömd och kritiserad? Hur hade jag tyckt att det var att aldrig få ha en dålig dag på jobbet? Hur hade jag känt det om jag på grund av mina framgångar inte får må dåligt som alla andra?
 
Hur är det att känna så bara för att man har pengar, eftertraktat yrke eller en vardag som attraherar väldigt många? För detta gäller verkligen inte bara artister som man ser på tv utan människor över lag.
”Jag har ju allt. Varför mår jag inte bra? Varför mår jag dåligt trots att mitt liv är perfekt?” Ja alltså de praktiska sakerna är ju säkert väldigt bra och fina och så. Livet blir ju väldigt mycket enklare om det finns mycket pengar eller praktiskt uppstyrda grejer. Men det ÄR ju inte det du som människa behöver. Det är ju så mycket annat din själ behöver än pengar och saker och prestation och framgång. Du är ju människa först och främst, inte framgång och saker. Då måste också de mänskliga behoven stå före i kön, innan allt det praktiska.
 
Jag tror att det är väldigt viktigt att jobba ganska intensivt med sig själv över lag. I synnerhet om man har en vardag med mycket intryck där intensiteten går i vågor. Jag tror också det finns en del praktiska saker att göra som kan hjälpa till att ”hålla näsan ovanför vattenytan”.

1.     Det behövs en lugn och stabil plattform hemma för att det andra intensiva livet skall fungera på ett rimligt sätt och inte kosta mer än det smakar. Ta hand om hemmet som du vill ha det och skapa din oas. Ta hand om relationer och förhållande och stå för dina egna behov. Är det inte på rätt ställe får det konsekvenser långt bortom hemmets väggar för dig som de flesta människor kanske inte får.

2.     ”Jobba på dig själv”. Ju mer du kan om hur du fungerar som människa desto lättare kommer det vara att fatta beslut som gynnar dig, som skapar energi i stället för att dränera och situationer kommer vara enklare att reda ut. Du behöver lära dig både det bra och det dåliga. Hur fungerar du på riktigt? Vad tycker du är jobbigt och varför är det jobbigt? Vad gör dig trött och hur länge kan du göra det utan att bli trött i flera dagar? Vad behöver du för att landa efter vardag och upplevelser och hur gör du det? Vad är återhämtning för dig och hur fungerar det för dig att prioritera den?

3.     Öva på att vara snäll på riktigt mot dig själv. Denna punkt kan låta flummig för vissa men den är viktig på riktigt alltså. Det finns få saker i vårt mentala universum som är mindre funktionellt och mer destruktivt än att vara taskiga mot oss själva på insidan. Många som lever i situationerna jag har skrivit om drivs av prestation och press och då vet jag att skuld är en central motor. Då vet jag också att det finns mycket tankar om att man ”borde vara på ett visst sätt” eller ”måste göra detta för det är jag skyldig att göra” eller ”det här är min plats i livet och då är jag skyldig att ta tillvara på det”. Det är svårt att vara snäll och förstående mot sig själv när merparten av tankarna tvingar dig åt andra hållet. Men bara för att verkar vara grundinställningen så betyder det att du skall fortsätta må så. Det går att ändra och det går att jobba bort till stora delar. Att ta emot snällhet och att förklara för sig själv att även du får må dåligt och det är ok är ett viktigt första steg.
 
För mig är arbetet med offentliga eller framgångsrika personer på inget sätt mer värt än att jobba med privatpersoner som lever helt ordinära liv. På inget sätt. Men det är en faktor jag måste ha med mig i ekvationen när jag jobbar terapeutiskt. Precis som jag har när jobbar med föräldrar till barn med ADHD/ADD/Autism. Det är en faktor som gör att deras liv inte riktigt fungerar som andras och därför måste det finnas med i arbetet. Precis som jag hjälper dessa föräldrar att hitta fungerande rutiner för återhämtning och avkoppling ”trots” att barnen är hemma så behöver en artist strategier för att stänga ner, landa, ladda om och hantera pressen och det som händer på insidan.
 
Men i grunden är vi alla människor.
Dåre som direktör.

 
Så tänker jag.
 

Läs hela inlägget »

När man har ett konstant dåligt samvete och en massa skuldkänslor för allt möjligt och på samma gång är expert på att göra allting för alla andra innan man tittar på sina egna behov finns det i stort sett alltid en problematik med låg självkänsla samtidigt. Skuld är den stora motorn i dessa besvär och till den kopplas i stort sett alltid en dålig självkänsla. Häng med här skall jag förklara.
 
Självkänsla är ett mätinstrument som skall mäta upp positivt och negativt ifrån omgivningen. Backar vi bandet till när ditt dåliga samvete utvecklade sig och när du på något sätt fick lära dig att andras behov är viktigare än dina så är det inte särskilt svårt att se hur mätinstrumentet självkänsla inte har fått lära sig hur det skall vara. Vad som duger. Att du är bra. Att du fungerar PRECIS som du är. Tack vare att dina behov inte fick betyda så mycket som de hade behövt så har du inte fått lära dig att ditt ”själv” har en plats, att du betyder något i sammanhanget. Har du dessutom fått veta att prestation är mycket finare än välmående och att man helst av allt skall prestera och duga till innan man får vila blir det ännu knepigare. Om du aldrig fått känna att det du gjorde var bra nog och räckte så har du inte heller fått positiva mätsvar till mätinstrumentet självkänsla.
 
Eftersom skuld är den stora motorn i hela den här cirkusen så vill du ju såklart inte ha MER skuld. Det är rimligt. Så när du får någonting, till exempel en komplimang om att du är fin, så har du ganska små möjligheter att ta emot den. Antingen så förminskar du komplimangen så den inte är lika betydande och du inte blir skyldig lika mycket tillbaka eller så kastar du tillbaka en minst lika stor komplimang, helst ännu större. Så trots att din självkänsla behöver massor av bekräftelse och positiva svar för att kunna bli bra så klarar inte hjärnan riktigt av att ta emot det.
 
Ett bra första steg är att sluta förminska och kasta tillbaka komplimangen. Säg istället ”Tack.” Det räcker. Vill man vara lite mer avancerad och skapa lite mer effekt så tänker jag mig ett ”Tack, va snäll du är! Det gjorde mig glad att höra!”
Det kan vara ett väldigt bra ställe att börja på när det gäller just självkänsla, skuld och dåligt samvete.
 
Så tänker jag.

Läs hela inlägget »