Det här med föräldraskap är knepigt. Riktigt knepigt.
Dels påverkar våra föräldrar och våra uppväxter oss väldigt starkt under hela livet, dels påverkar vi våra barn på samma sätt.
Och så skall det vara. 

Jag skall börja med det viktigaste först. Du kan inte vara perfekt som förälder. Det var heller aldrig meningen. Du måste göra fel och komma till korta. Det är hela grejen. Gör du inte det får barnen aldrig någon chans att börja ifrågasätta sin omgivning under trygga förutsättningar. Det är en del av uppfostran. Så sluta försök vara perfekt. Nu direkt. Du vinner absolut ingenting på att satsa på ”Bullerbyn – Astrid Lindrgren – Marry Poppins”-grejen. Det kanske känns som att du borde och måste. Men den uppfattningen skall vi utmana nu. För det är fel. 

Ju yngre barn desto mindre och mer primitiva behov har det. Mat, sömn, hygien och fysisk närhet till framför allt modern. Ju äldre barnet desto mer självständigt skall det bli och behoven förändrar sig. En 12åring behöver helt andra saker i livet än 1åringen. Är du med på hur jag menar? Och behovet vid varje ålder krävs för att utvecklingen skall gå framåt steg för steg. Uppfyllda behov i 3årsåldern är en förutsättning för att 4 och 5årsåldern skall fungera. Och så håller det på.

Grundtrygghet är ett utav barnens basala behov. En månad gammal klarar barnet sig ungefär en timma utan mamman, två månader, två timmar, tre månader tre timmar osv. Blir barnet övergivet så kommer det hända saker mentalt med individen även i så låga åldrar. Man lämnar helt enkelt inte barnen ensamma förrän de är äldre. Enkelt.

Trygghet över lag är viktigt. Att det inte är gap och skrik och bråk runt omkring i omgivningen och att denna typ av miljö kommer och går är också viktigt. Barnet måste kunna ha en trygghet i världen av sinnesintryck. Höga röster och aggressivt kroppsspråk kommer innebära en oro för barnet även detta i unga år. Det är också ett grundbehov, precis på samma sätt som att det finns ett starkt behov av att inte bli övergivet.  Grundbehoven är flera och det kommer vi in på mer i nästa artikel men att fritt kunna utrycka sina åsikter och behov, att få vara självständig och liknande är också centrala punkter i våra uppväxter som kan påverka oss i vuxna år.

I de allra flesta föräldrars fall så är situationerna jag beskriver här ovan fullständigt otänkbara och något man får ont i magen av att läsa. Och så skall det vara. Ett barn skall inte växa upp så. Jag väljer att skriva om det för att förklara hur basala och självklara behoven för barnen egentligen är. Ett normalt hem helt enkelt. Ändå känner många av mina patienter ett enormt ansvar att stimulera barnen dygnets alla vakna timmar, alltid laga perfekt nyttig mat och ge bort hela sig själv och sin egen energi till barnets lekar. Fastän man inte orkar. Det är orsaken att jag skriver den här artikeln. Och som en grundläggande text för en kommande artikel om hur vi vuxna simmar i svallvågorna av våra barndomar. Då måste vi förstå mer om föräldraskapet.

Får barnen mat och en trygg hemmamiljö tillsammans med närhet och en balanserad mängd bekräftelse i form av att man är med och leker en stund, ritar en stund, sitter med och kollar på TV en stund eller kanske är en del av kvällsrutinen så är det i många fall fullt tillräckligt. Man behöver inte vara lekledare och pedagog hemma hela tiden och varje dag. Det behövs inte. Barnet behöver däremot en fungerande förälder som orkar vara närvarande, som orkar engagera sig och som kan hjälpa barnet genom att vara den trygga punkten att luta sig emot när det behövs. Och det är den balansen som är så svår för många. Därför är det viktigt att veta vad ”minsta möjliga” är. Det är oerhört svårt att vara tillräckligt bra som mamma och pappa om man inte har koll på ramarna. Särskilt om det finns ett konstant dåligt samvete, en låg självkänsla, en tanka om att man borde och måste göra mer eller jämför sig med andra man tror kan bättre.

Ett barn som aldrig får ha tråkigt kommer inte utveckla sin fantasi och initiativtagningsförmåga på ett ok sätt. Ett barn som alltid får stimulans och serverade initiativ ifrån förälder och barnomsorg kommer inte heller att kunna utveckla sin egen stimulans och självständighet. Jag hade egentligen inte tänkt att ta upp ”skärmtid” i den här texten men på tal om det du precis har läst så kan vi låta hjärnan resonera lite om hur en konstant stimulans av syn, hörsel och andra kognitiva förmåga stämmer överens med att barnet aldrig får vara ostimulerat för att få utveckla sina egna förmågor.
Så för att dra ihop säcken och sammanfatta lite kring vad som behövs och vad som inte behövs som förälder som jag ser det.

1. Emotionell bekräftelse 

Lyssna när barnet kommer och vill berätta något men våga också säga nej ifall det inte fungerar att lyssna för dig just nu. Det är absolut ok att göra klart det man håller på med och koncentrera sig på det för att sedan ge barnet uppmärksamhet och bekräftelse. Det är mycket sundare än att alltid vara tillgänglig 100%. Har du ett barn som väldigt sällan öppnar upp för samtal så är det en annan spelplan och då behöver du ta till vara på de chanser du får till samtal. Då är det läge att lägga ner det du håller på med om det inte är helt nödvändigt att göra klart för att lyssna och engagera dig. Var lyhörd på vad barnet pratar om. Kommer det en djupare fråga om sådant som även du tycker är viktigt att ha koll på, utgå ifrån att barnet behöver dig att stödja sig mot i frågan. Det kan handla om vikt, sex, något som händer i samhället, något konstigt som någon sagt, en oro som barnet bär eller liknande. Lyssnar du för att höra så kommer du också relativt enkelt att se och höra skillnaden på frågornas natur och djup.

2. Var nära

Tycker barnet om att kramas och gosa så krama och gosa. Vill barnet bara att man sitter nära, sitt nära. Tycker inte barnet om närhet på det sättet, utforska och hitta barnets egna sätt att få närhet.

3. Var engagerad

 men på lika villkor. Har du svårt med orken kanske en lek på 10-15 minuter är helt rimlig men inte leka kurragömma i en timma och sen på nästa lek för att sedan gå till en pysselstund för att sedan gå tillbaka till kurragömma ett varv till. Ditt engagemang i barnets önskan av lek behöver inte vara flera timmar eller på professionell nivå. Det räcker med en stund. Visa att barnets behov av lek och att göra något ihop med dig som förälder också betyder något, det räcker långt. Sedan kan man leka en stund senare om energin och tiden finns men det finns absolut inget behov av att vara lekledare hela dagarna.

Dessa punkter tänker åtminstone jag som förälder är en väldigt bra plattform att stå på. Det känns åtminstone bra för mig. I takt med att små barn växer och blir äldre så ändrar ju såklart behoven också sig men i grunden kan man hålla kvar punkterna och bara anpassa till ålder. En tonårings öppning av samtal är kanske ännu viktigare att fånga upp än 8åringens och då får man kanske vara beredd att släppa det man håller på med tidigare osv.

Såhär tänker jag.
Man behöver alltså inte maxa superförälderrollen hela tiden varje dag för att barnen skall få en bra uppväxt. Det är mycket mer basic än så.