Personlig blogg

Nedan ligger bloggposter ifrån Björn Rudman. Här sker personliga reflektioner kring ämnen och problem han råkar på i vardagen, mycket beskrivningar av egna problem och funderingar kring vad han anser vara livets viktiga och svåra. 

JA absolut. Politker och myndigheter borde  förstå och agera. All information och alla undersökningar pekar åt samma håll. Men du hinner inte vänta på att det skall hända. Så trögt som sådana förändringar går så finns inte tiden. Barnen kommer bli utmattnings och stresssjuka långt innan den förändringen har ens påbörjats. Och det är defintivit inte lärarnas fel detta. 

Det sägs att om ett stort fraktfartyg får upp ett isberg på radarn så är det redan där nästan för sent att undvika crashen. Jag tänker att det kanske var så förr.  Men nu kan moderna skepp naturligtvis bromsa och backa och vända eller byta kurs. Så måste vi föräldrar också tänka när vi funderar runt våra barn och skolan och mental hälsa. När psykisk ohälsa utvecklas, oavsett orsak, så är den väldigt svår att vända, det tar lång tid och kräver i regel stora personliga insatser och det är oerhört vanligt att den kommer och går under många år när den väl debuterat. Det är lite som att gå över en tröskel och in i ett rum som inte går att backa ur hur som helst. Du vill alltså göra allt i din makt för att barnen skall slippa det i så stor utsträckning det går. Du behöver ha bra koll på ”isbergen” föröver. Och just nu är skolan ett stort sådant berg för barnen. Speciellt när betygen kommer in i bilden vilket betyder från högstadiet och framåt.


”Ja men utan bra betyg så kommer du inte kunna välja vad du vill på gymnasiet”. Ah men alltså SNÄLLA. Ungarna kommer inte ens orka börja gymnasiet om de blir utmattade på vägen fram. Och då har det klivits över den där tröskel som du verkligen inte vill att de går över. Jag kommer personligen aldrig någonsin offra mina flickors mentala hälsa över något så tramsigt och meningslöst som ”betyg”.


För att göra barnens skolgång så snäll det går och så lite ”dålig” det går så tänker jag lite olika saker. Detta är grejer jag själv försöker kommunicera till mina egna döttrar och som jag kokat ner under åren tillsammans med flickornas mamma.

  • Hjälp barnen att förstå och inse att betyg inte är livsavgörande. Det är väldigt få människor som bestämmer sig för vad de skall göra i resten av livet redan i högstadiet och gymnasiet, alltså skall betyg, val av linje eller val av inriktning av högre studier inte ha så stor plats. De flesta riktigt bra människor jag känner som har karriär har snubblat in på inriktningen eller företaget i vuxen ålder - inte pluggat sig till via hårda studier från 7e klass och fram.
  • Hjälp barnen att förstå att det är miljön som kan vara jobbigast. Det behöver inte handla om att ämnet är svårt i sig. Ju bättre förståelse barnen har för helheten och studiemiljöns inverkan på inlärningen desto bättre kommer de själva bli på att ta beslut som är bra.
  • Hjälp barnen att ha så hög närvaro det går. Att vara med på lektionerna är minsta möjliga. Det kan handla om att skapa rutiner och förutsättningar för återhämtning och vila men också att skapa en rik fritid efter skolan så det finns något att se fram emot. Att vara på lektionerna och vara så delaktig man kan räcker för många för att kunna skriva ett ok resultat på prov så betyget inte blir underkänt (gäller främst kärnämnen eftersom det blir problem med gymnasiegång om grundläggande kunskapsbitar inte är på plats).
  • Skit i läxor. Finns ingen anledning att fortsätta ett heltidsjobb efter arbetstid för en vuxen och det är samma för barn. Ett av de få undantagen jag har gjort på denna regeln har varit i samråd med skolan och då om det behövts extra studier för att kompensera mer frånvaro eller längre tids frånvaro. Men den korta perioden och den enskilda insatsen känns ändå rimlig i relationen till syftet. Samma sak gäller inför prov om jag vet att närvaron varit liten och då hjälper jag till med struktur och bra miljön för att lyckas läsa och då i korta stötar. 15 minuter läsning, 20 minuter paus, 15 minuter läsning, 20 minuter paus osv.  Men att kötta sida ut och sida in i hemläxa och inlämningsuppgifter och grejer utöver skolgången känns inte i proportion till syftet och nyttan.
  • Hjälp barnen att ha koll på viktiga datum. Många barn, särskilt som mina med NPF-diagnos, kommer ha svårt att ha koll på tider, när det är prov, när obligatoriska uppgifter skall vara klara osv. Att ha koll på dessa tider är svårt men också viktigt att barnen lär sig och får hjälp med att prioritera och planera. Att veta om att det skall vara prov åtminstone en vecka eller ett par dagar innan känns klart relevant att kräva som förälder.
Jag sitter inte på facit för det här problemet. Jag arbetar inte inom skolväsendet. Jag är först och främst en pappa i detta. En pappa som råkar jobba med stressrelaterad psykisk ohälsa och känner igen en destruktiva arbetsplats när jag ser den. Hade flickorna varit äldre och skolan hade varit ett jobb hade jag sagt till dom att säga upp sig för längesen. Där i ligger min roll. Min roll grundar sig förutom i föräldraskapet och arbetet som terapeut också i att jag har barn som har det väldigt tungt i skolan precis just nu och som vittnar om samma saker som i reportaget nedan på SVT. Som redan nu lider av psykisk ohälsa, mycket på grund av skolmiljön.

Och hade vi inte gjort som vi gjort och tagit de besluten vi taget och kommunicerat det vi gjort så hade vi haft betydligt mycket svårare och mer omfattande problem med psykisk ohälsa hemma än vi har.

Det är jag väldigt väldigt stolt över. För när jag tittar tillbaka på min tid som förälder till barn i skolåldern i det samhället vi har så kommer jag nicka och le och vara lika stolt då som jag är nu. För vi gör rätt.
Skola är bara skola. Betyg går att läsa upp om man måste. Yrken går att utbilda sig till senare i livet. Jobb går att byta. Livet skall utvecklas.

Och så var det bra med det.

Så tänker jag.


Länk till reportage om rekordhög psykisk ohälsa bland elever i grundskolan och upp.
https://svt.se/nyheter/vetenskap/rekordhog-ohalsa-bland-svenska-elever

Läs hela inlägget »
Björn Rudman Björn Rudman

Mitt huvud bråkar lite med mig.
 
Det är en väldigt knepig sak när man inte riktigt känner igen sitt huvud, sin koncentration, utzoomningar och overklighetskänslor och samtidigt är yrkesverksam inom rehabilitering för utmattningssyndrom. ”Är det min tur att åka på det nu?” ”Har det varit för mycket för länge och är det därför jag känner såhär?”
 
Det blir ännu mera knepigt när man har börjat en ny medicin mot för högt blodsocker och symptomen sammanfaller med tiden för den nya medicinen. Går jag runt och önsketänker att det som är konstigt i huvudet inte är utmattning? Vad är det som säger att jag skulle vara skonad? Men kan det inte vara medicinen ändå?
Jag hör ju hur jag låter när jag pratar med min kollega Jonathan till exempel. Han skrattar och bara tittar på mig med underförstådda innebörden ”du hör hur du låter va?” Och det gör jag ju. Vad som helst utom utmattning liksom. Jag skulle också få stora problem i min vardag om det var det som var orsaken. Hur skulle jag minska min belastning? Jag kan ju inte bara sluta jobba eller sjukskriva mig. Det fungerar inte så att vara egen företagare som dessutom är fullbokad.

Tack och lov att jag sannolikt hittade orsaken.
 
Jag började med en ny diabetsmedicin för ett tag sedan. Den har som en av sina verkningsfunktioner att den påverkar glukagonhormonet. Det hormonet har till uppgift att säga till muskler och lever att ”släpp ut energin ni har lagrat nu för måltidens energi är slut så vi behöver ta av reservern”. Det gör att blodsockret stiger. Man kan säga att insulin och glukagon är varandras motsatser. Insulin släpper in energin i cellen och glukagon ser till att tömma ut energin. Så ett effektivt sätt för att få ner diabetikers blodsocker är att påverka glukagonutsöndringen vilket då är en av alla verkningar med min nya medicin.
Och då tänker jag att det inte är särskilt långsökt att hjärnan får ganska mycket mindre energi än den är van vid och då blir den trött och utzoomad och mosig.
Jag har dessutom gått ner ganska mycket i vikt på ganska kort tid vilket innebär att jag dessutom har svårt att få i mig tillräckligt med energi. Så det är såklart också en faktor. Tillsammans med att jag kommit i säng lite för sent under en period.
Så där har jag nog en av förklaringarna i alla fall.
Men jag har ändå fått stora insikter.
 
Jag håller på att strukturera upp min vardag ännu mer nu. Jag håller på att planera inför hösten och jag har tagit bort en del planerade saker under maj månad för att minska belastningen i vardagen så jag kan fokusera på dels mitt arbete, dels min återhämtning och familj. Så även om jag uppfattar mig som motståndskraftig mot stressrelaterade kognitiva besvär så tänker jag inte chansa på att det alltid kommer vara så. Jag behöver helt enkelt dra tillbaka lite positioner och se över min vardag för att kunna hålla. Dels för min egen skull, dels för familjen och såklart också för att kunna fortsätta hjälpa människor.
 
Så tänker jag.

Läs hela inlägget »


Jag berättar om vissa delar av detta ibland i något instagram inlägg här och där. Men långt ifrån allt. Jag värnar om mitt privata liv och har ingen önskan eller anledning att ge alla människor hela bilden. Den är bara för mig och mina närmsta. Men i detta inlägg tänkte jag skriva lite mer om en del av utmaningarna som varit runt mig de senaste månaderna. För det känns aktuellt att dela av mig av en vardag som är väldigt intensiv och hur man kan jobba med belastning kontra återhämtning. Särskilt när vardagen består av saker man inte själv kan kontrollera fullt ut.
 
Jag arbetade mig till diabetes typ 2 för några år sen. Jag fick diagnosen efter ett privat blodprov 2017 och sedan dess har det gått både upp och ner. Vissa perioder har sockret varit ok och stabilt och andra perioder har det varit svårare. Jag vet att mitt blodsockervärde speglar min stress eftersom en del av de hormoner som släpper lös vid stress också frigör socker ur depåerna och blodsockret stiger.
I min senaste mätning var mitt långtidssocker riktigt dåligt. Det var nästan tillbaka till ursprungsnivåerna jag hade när jag fick diagnosen. Det är inget bra. För då gjorde jag ändå allt jag hade i mig för att hålla styr på maten och träningen. Men det räckte inte. Och ett för högt och ostabilt blodsocker är bad news. Vilket också syntes på flera blodprovet vid senaste besöket. Det många inte vet är att blodsockret bor tätt ihop med blodfetterna och nu började även dessa prover spåra ur.
 
Så. Hur kan detta komma sig? Att han som livnär sig på att hjälpa människor med att hantera sin stress, varför får han fysiska problem av just stress?
 
Jo men så här är det. Bara för att jag jobbar med detta så betyder inte det att jag har ett lugnt och harmoniskt liv. Det betyder inte heller att jag inte tar hand om mig själv. Även jag får situationer i mitt knä som blir mitt att hantera, som jag inte bett om, men som finns där ändå. Detta då på samma gång som jag är fullbokad i 6-7 veckor i stöten som terapeut. Jag har sysslat med detta i 10 år och aldrig varit med om hårdare tryck på bokningen och fler patienter på väg in än det är nu. Så med ena handen har jag behövt ha en hög mental kapacitet för mina patienter samtidigt som jag fått lösa problem som andra skapat med andra handen. Samtidigt som jag också är pappa till rövardöttrar med diagnoser.
Så för att använda ett engelskt uttryck kring stress och sånt i mitt liv: ”You do the math.”
 
Anledningen till att jag väljer att skriva om detta nu och inte tidigare är att problemen är lösta och jag står fortfarande upp på andra sidan.
Saker har hanterats och planats ut och stressen har på många olika sätt minskat. Så då måste ju blodsockret automatiskt bli bra? Eller? Ne, riktigt så enkelt är det inte.

Dels var det så högt och trenden dålig att det inte gick att vänta på insatsen, dels kan sockret inte tillåtas variera så och risken att livet kommer last testa igen är relativt stor. Så jag fick en annan medicin. En spruta i magen en gång i veckan som jag skall köra nu i några månader för att se om det har effekt.
Insulin är inte längre den först föredragna medicinen utan det finns ett helt kartotek med olika grejer man kan använda för att reglera blodsockret som alla gör det på sitt sätt. Just min medicin är väldigt ny och två olika ämnen. Ett ämne som tar sig till tunntarmen och hjälper systemet att bryta ner sockret på plats och ett annat ämne som låter som magi eftersom den löser så blodsockret sjunker men bara om det är för högt, ser till att sockret i depåerna inte släpps ut lika mycket, tömmer magsäcken långsammare och minskar aptiten. Allt en diabetiker behöver (när blodsockret är högt blir man sanslöst sockersugen) finns i samma jäkla medicin. Sanslöst.

Åh herre gud vad det fungerar. Jag har tappat ungefär 5 kg på ett par veckor och får ställa klockan på att äta för det finns inget sug efter någon form av mat. Att minska i vikt är ibland önskvärt vid diabetsbehandling, dels eftersom typ 2 ofta handlar om en dålig livsstil, dels för att ju mindre kroppsmassa desto bättre klarar man sig på den lilla insulinen man faktiskt har som skall släppa in sockret i cellerna.
 
Så kan man säga är en del av det jag brottats med själv. Och det är ok. Även jag kämpar med vardagen till och från och det är vad det är. Jag lider inte utan tänker på mig själv som en person som har det väldigt bra och en rik vardag med mycket upplevelser. Och under dessa perioder ser jag till att återhämtningen står först på min prioriteringslista.
För så måste det vara.

Läs hela inlägget »

Häromdagen var det internationella NPF dagen tydligen. Jag tänkte skriva en rad om det men glömde bort det. På tal om NPF liksom.
För dig som inte vet vad NPF står så är det ADHD/ADD/Autism i ett samlingsnamn. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För mig personligen innebär det att jag har så mycket tankar och så hög fart på tankarna att jag får svårt med ordning och reda, jag får svårt att hålla det jag kommer ihåg i huvudet tills jag skrivit ner det osv. Det innebär också för många människor att man är som konstant överväldigad av sinnesintrycken vi hela tiden matas med i vardagen. Det finns massor av fler symptom och det finns massor mer att skriva om just det men jag tänker att det räcker så nu.
 
Jag har ADHD själv och så även åtminstone ett av mina barn. Det innebär att det inte bara var internationella NPF dagen häromdagen utan hemma hos mig är det nationella NPF dagen VARJE dag. Och det presenterar ju såklart sina utmaningar. Det var på grund av dessa utmaningar som jag själv sökte hjälp för mina egna besvär förra året och som nu i år mynnade ut i en diagnos och medicinsk hjälp.
 
Med barn som har NPF kommer ett stort ansvar och en stor insats ifrån föräldern. Barnet behöver inte bara mitt stöd i vanliga barn-saker utan betydligt mycket mer än så. För många föräldrar innebär det nästan ett till heltidsjobb ibland och då är det väldigt svårt när man själv har egna utmaningar. Det var min personliga orsak till att jag sökte hjälp. Flickorna behövde mer hjälp av mig än jag kände mig förmögen att klara. Eller klara och klara. Det gick väl bra så sätt men jag var punkterad efter varje morgonkaos, efter varje samtal på dagen och efter alla kvällar. Jag fick maxa mitt eget huvud för att ens nå upp till vad jag kände var minsta möjliga. Och då dippar humör, då sjunker koncentrationsförmåga, du blir min hjärna ”utzoomad” och jag blir allmänt låg och så vill jag inte vara. Det är inte så jag vill ha det om man säger.
 
Min psykiatriker ser ADHD behandling i tre segment. Träning och terapi går först. Fungerar inte detta så behöver man komplettera med medicin. Och precis så var det för mig. Jag tränar ganska mycket och det gör mig lite lugnare på insidan. Jag jobbar exceptionellt mycket med mig själv både terapeutiskt och utvecklingsmässigt och det är inga problem längre att hantera känslostormarna men rörigheten och farten i huvudet har inte minskat av det. Alltså är det ett helt logiskt steg att försöka med medicin. Och vilket försök det har blivit sen. Herre gud…
 
Jag äter en medicin med ett ämne som heter methylfenidat. Det kändaste medicinnamnet med det ämnet är ”Ritalin”. Det fungerar fruktansvärt bra för mig just nu. Jag får stora effekter på låg dos och jag är supernöjd. Till viss del har hela min värld på insidan förändrats och till stora dela är det precis samma som tidigare.
Det har inte hänt något med min personlighet, intelligens, förmågan som terapeut eller det där som man kanske är lite orolig för att det skall hända. Allt det är som det var innan. Men det runt omkring. Det är annorlunda. Farten på tankarna har bromsat upp. Min ostoppbara vilja att röra på mig, svårigheten att sitta still är typ helt borta. Jag har slutat vända mig var 10e minut i sängen. Jag får inte brutalt långa tanke och associationskedjor så fort jag ser någonting som fångar min uppmärksamhet längre. Och det skönaste av allt. Jag är inte i närheten av lika lättdistraherad längre. Så när jag står och skriver en text som denna så gör det inget om min hund kommer och vill ha uppmärksamhet eller om telefonen surrar. Jag kan uppmärksamma det men huvudet klarar av att hålla kvar uppmärksamheten på det jag höll på med.
 
Det som fortfarande är problematiskt är struktur under stress. Då blir det snabbt väldigt jobbigt i huvudet. Och någonstans är det ju som jag sa till min psykiatriker: ”Morgonen är fortfarande svinjobbig när flickorna är hemma men å andra sidan så är sväljer man ju inte ”struktur” i medicinen jag tar på morgonen”. För så är det. Medicinen tar inte bort problem eller skapar magi. Medicinen gör det möjligt för mig att ha sinnesnärvaron på kvällen att packa min jävla väska och fixa min matlåda så jag inte behöver bråka med detta på morgonen samtidigt som jag skall hjälpa mina döttrar upp ur sängarna och att sätta igång med fixet innan vi åker till skolan.
 
Jag har ätit medicin nu sedan i mitten på februari och är nu uppe i dosen där man stannar för att se hur effekten är. Det är ungefär hälften av rekommenderad maxdos och jag har i stort sett inga biverkningar alls och känner tydligt i huvudet och kroppen när medicinen lämnar kroppen. För mig är detta en revolution och något jag både hoppades på och hade på känn skulle fungera. Det innebär inte att jag kan skylla alla mina tillkortakommande på min ADHD. Det innebär inte att jag skall sluta arbeta på mig själv. Det innebär inte att jag är någon annan än den jag är. Det innebär att uppförsbacken i livet blir lite flackare och vägen lite lättare att gå på.
Och det räcker gott för mig.
 
Tack för att du läste.

Björn Rudman

Läs hela inlägget »

Både ”ja” och ”nej för helvete, sluta”.
Kärlek är en tydlig tvåvägskommunikation.Man måste både kunna ge och kunna ta. Det går åt två håll. 
 
Villkorslös kan den vara, i den meningen att jag inte vill att min flickvän anpassar sig efter mina egenheter för att till exempel hålla mig på gott humör eller på något annat sätt vända ut och in på sig själv för att jag inte skall lämna henne. Jag behöver inga villkor uppfyllda på det sättet för att jag skall känna en fullständigt skoningslös kärlek till henne.
 
Men villkorslöst kan också vara ”behovslöst” och det är dåligt som fan i ett förhållande. Alla människor har behov och gränser och det är allas egna individuella ansvar att bejaka dessa. Det gör ont och skadar när någon trampar över dessa gränser regelbundet. Att hela tiden uppfylla någon annans behov och putta undan sina egna
Så absolut kan kärlek vara villkorslös men du som människa måste känna till ditt ramverk och dina gränser runt vad du kan ge och vad du kan ta för att förhållandet skall fungera. Du skall under inga omständigheter balansera förhållandets hälsa genom att offra din egen. Aldrig. Någonsin. Får. Du. Göra. Det.

En relation har två baspelare. Förtroende och engagemang. Om engagemanget är villkorat till att bara finnas vid vissa tillfällen eller vissa lägen får vi problem. För mig så är engagemanget det som ger mig känslan av villkorslös kärlek. Att någon tänker på mig och berättar det, att någon engagerar sig i mina tankar och vedermödor, att någon aktivt väljer att lägga sin tid hos mig istället för någon annanstans (inte jämt såklart men principen). Det är engagemang i ett förhållande och det som får mig att uppleva villkorslös kärlek. Jag behöver inte vara på något särskilt sätt för att gå att älska och jag ger samma tillbaka.
 
Så villkorslöst absolut. Men inte behovslöst.
 

Läs hela inlägget »

Igår fick båda tjejerna sova vidare hemma. Bägge hade haft dåliga nätter, den ena har besvär med längden på skoldagen på onsdagar och den andra har stora problem med skolmiljön som dränerar hennes huvud. Min ena dotter har NPF-diagnoser och min andra håller vi på att kämpa fram en utredning för.

Jag kommer aldrig någonsin offra mina barns mentala hälsa bara för att det ”borde” bara på ett visst sätt (som att man BORDE vara i skolan alla dagar för det är så man skall göra). Än mindre för något så oviktigt som betyg.
 
Flickornas skolor är väldigt bra. Jag upplever att det finns en kompetens, en lyhördhet, att skolan anpassar det som går på ett ordentligt sätt och är verkligen en bidragande del i lösningen.
 
Men skolan är mer än lektioner. Skolan är raster i extremt högljudd miljö. Skolan är att hålla koll på vart nästa lektion är. Skolan är att komma ihåg att ta med sig läxorna hem. Skolan är drama med andra elever. Detta belastar ofta mina döttrars hjärnor mer än själva undervisningen. Läxor har vi inte gjort på flera år och det har jag varit väldigt öppen och rak med till skolan. Barn som sliter så hårt bara för att kunna ta sig igenom skoldagen med näsan ovanför vattenytan skall få vila när de kommer hem. Inte gå på kvällsskiftet. Vi hade aldrig någonsin pressat en vuxen människa att göra så på sitt arbete. Det hade slutat med sjukskrivning och utmattning och depression.
 
Ett av mina uppdrag som förälder är att hjälpa barnen med balans. Med att göra avvägningen mellan ”arbete” och ”avkoppling”. Att hjälpa barnen förstå sitt eget värde i relation till sin egen hälsa. Det tänker jag mycket på och jobbar väldigt hårt för att få till. Är man sjuk så är man sjuk och då skall man vila. Inte pressas att gå till ”jobbet”. Hade jag gjort det så hade jag lärt flickorna att deras ohälsa inte betyder något för skolan är viktigare. Och det kommer de bära med sig in i vuxenlivet vilket i sin tur får effekterna att hjärnan tror att prestation är viktigare än den egna hälsan, vilket det inte är.
 
I denna svåra ekvation tänker jag också att mitt beteende som förälder också måste räknas in. Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör. Visar jag upp att jag inte respekterar mina gränser eller inte tycker att jag förtjänar att vila när jag är sjuk så kommer barnen lära sig det också. Kan jag som förälder dels hjälpa barnen att förstå dessa grundläggande saker med till exempel att en dålig natts sömn är helt rimligt att vara hemma ifrån skolan för, tillsammans med att jag själv agerar sunt kring återhämtning och avkoppling, så menar jag att barnen kommer ha en väldigt fin förutsättning runt dessa saker i livet som vuxna.
 
Så tänker jag. 

Läs hela inlägget »

Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder är en neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Man brukar förkorta det ”NPF” och där samlar man då både ADHD, ADD (som är som ADHD fast utan hyperaktiviten) och diagnoser inom autismspektrumet.
I vuxenålder har jag alltid förstått att min hjärna inte är som andras. Den har framförallt gått alldeles för fort i många fall och även om jag fått stor användning för kapaciteten och tempot så kom även jag till vägs ände tillslut.
 
I maj i fjol kände jag att nu får det räcka. Det hade varit brutal belastning som egenföretagare under lång tid, flickorna hemma som också är ”NPF:er” behöver mer av mig än min hjärna kunde bemästra. De strategierna jag hade som hållit mig ovanför vattenytan fungerade inte längre. Och så är det ofta enligt psykiatrikern som höll i min utredning. När livet blir större och mer omfattande fungerar inte många av de gamla strategierna och besvären med ADHD går i full blom.
 
Mitt största problem är att jag är fruktansvärt lättdistraherad. Inte när jag sitter med patienter, det är min ”hyperfokus”-förmåga (vilket också är en del i ADHD. Vissa saker fungerar inte alls och vissa saker fungerar på ett sätt normala hjärnor aldrig kommer i närheten av). Men i vardagen. Före och efter jobbet. Livet liksom.
Jag kan ge ett exempel så du förstår mer vad som händer i huvudet.

”Jag är i mitt kök och står vid diskbänken. Kommer på att jag skall äta frukost. Går till kylskåpet och öppnar dörren. Där ser jag smöret jag skall ha. Men där står också en gryta. Just det! Jag måste ha med mig matlåda. Tar ut grytan, tar fram en matlåda, häller över maten och ställer matlådan på spisen. Då ser jag Sören. Som skall ha mat. Jag ger honom maten och inser att jag glömt väcka min äldsta mycket morgontrötta dotter. Går till hennes rum och tjötar på att hon skall gå upp snabbt. Kommer på att jag glömt att gå på toaletten och gör det. Där inne ligger kläderna jag skall ha på mig och nu ser jag att klockan är så mycket att vi måste öka.
Ut igen och få upp flickorna som förhoppningsvis gör sig klara snabbt. Efter 5-10 minuters tjat i dörröppningar är de nu på väg ut mot hallen och vi tar på oss kläder.
Just det datorväskan står i köket! Går och hämtar den och har tur och ser matlådan jag gjorde som står kvar på spisen tillsammans med all disk. Men jag har inte ätit. Och nu hinner jag inte. Skit också. Men där är i alla fall väskan. Tar den och går.
Lämnar flickorna i skolan i tid, kommer själv för sent som vanligt. Kommer in på jobbet och inser att matlådan fortfarande står kvar på spisen och jag har inte ätit. Och jag har även glömt Sörens mat hemma så nu måste jag åka hem på lunchen och kan inte göra det som jag ursprungligen tänkte.”.
Och det var måndag morgon….
 
Lite så fungerar mitt liv utanför jobbet. Och har gjort länge. Och det har gått att ”winga”. Men jag fick nog förra året. Det gick inte längre. Och nu har jag genomgått en utredning och fått medicin så det väntar nya tider för mig.

Och det känns väldigt bra.
 
Jag har gjort en liten VLOGG på mina upplevelser under resan här nu som jag initialt bara tänkte publicera på Instagram men som jag lägger här också för dig som vill höra lite fler reflektioner.
 
Tack för att du tog dig tiden att läsa. Det värmer mig.
 

Läs hela inlägget »

Morgonkaos
 
Det här med stressig morgonkaos är fan mitt sämsta alltså. Det suger sjuka mängder energi och jag kommer liksom inte tillbaka efter det. Tyvärr är det inte helt ovanligt hemma hos mig.
 
Jag har ett barn med konstaterad svår ADHD och ett barn där vi misstänker autistiska drag men där BUP inte känner för att göra något eftersom skolan fungerar hjälpligt just nu. Det innebär att båda två behöver typ manuell handräckning på en mängd olika ställen i vardagen, så även på morgonen.
MEN.
På samma gång som bägge behöver min hjälp är det två ungdomar och små kvinnor med mycket starka viljor och stark personlig integritet och ”klarar sig fan själva” som de själva säger. Då är det svårt att hjälpa till, särskilt med att hålla tiden. Klockan stannar liksom inte bara för att sminket inte blev perfekt direkt. Eller håret. Eller kläderna. Eller att snapchat pockade på uppmärksamheten. Eller att man hittade en ball film på Instagram som någon taggade mig i.
 
Jag har lite svårt med att hitta en väg fram här och då jobbar jag ändå med att hjälpa andra hitta vägar fram.
Till viss del tänker jag att det är en sådan period. En tonåring och pre-teen samtidigt. Det är klart att det bäddar för ”inferno”. Det säger sig självt. Jag har mina egna kamper på morgonen, är ofta tungt morgontrött och fungerar mycket sämre som människa när jag blir stressad och arg. Jag vet detta men det räcker inte för en lösning.
Jag har provat att gått upp svintidigt och väcka dem. Jag har försök fixa med kläder och rutiner redan på kvällen innan osv osv. Men det spårar liksom ändå. Det är så mycket som jag inte kan stoppa i deras koncentrationsförmåga, i deras ”attention span” och liknande att det nog är ganska stora mått av acceptans som behöver in här. Jag behöver lära min hjärna lite mer om att just denna situationen kanske inte är så jävla farlig och så mycket att bry sig om egentligen. Och att jag får anpassa min arbetsdag så jag börjar lite senare de veckor flickorna är hos mig och kanske sitta lite mer ner i båten än jag gör idag.
 
Sen kommer det dagar som är fullständig cirkus. Som idag. När min yngsta dotter låser sig av någon orsak precis innan vi skall åka och det blir som en akut gisslanförhandling om att åka iväg. Min äldsta dotter sitter redan i bilen och min yngsta vill absolut inte åka.
I skrivandets stund vet jag inte i detalj vad som blev så jobbigt för henne. Det kommer jag behöva lägga tid på att ta reda på i eftermiddag. Kanske kan det hjälpa oss framåt så jag kan lära mig mer om vad som händer i det huvudet som jag ännu inte förstår. Jag hoppas det.
 
Så nu handlar min dag mycket om att komma tillbaka i fas och samtidigt balansera mellan belastning och återhämtning. Det är väldigt intressant men också en utmaning.
Och så är väl livet i stort tänker jag.
 
 
Tack för att du läste.

Läs hela inlägget »
Etiketter: adhd förälder barn

Här kommer jag unna mig ett ännu personligare uttryck runt ämnen och livet och vardag som intresserar mig som person. Här kan jag breda ut texten och resonemangen betydligt mycket mer än vad som går på t.ex. Instagram. 

Varmt välkommen hit - Hoppas det skall smaka! 

Läs hela inlägget »