Konstant dåligt samvete? Går allas behov före dina? Verkar prestation vara värt mer för själen än avkoppling och nöje? Känns det svårt att duga till om du inte gör massa grejer hela tiden? Känns det ännu värre när du inte kan göra sakerna hela tiden? Tänk om det går att förklara varför det blir så och vad man kan göra för att börja förändra den situationen?

Låna mig dina ögon några minuter här så skall jag göra ett försök att förklara och hjälpa dig.  

Du är inte ensam om att känna så här. Det är lätt att tro det, men det är du inte. Det är fler som mår som du. Väldigt, väldigt många fler. Jag skulle säga att detta är standard hos mina patienter och de som jag träffar ute på föreläsningar och i sociala media. Ett av de största problemen är det har oftast fungerat under livet. Det har varit effektivt. Fram tills det absolut inte gick längre och allt det där som varit så svårt att göra för sig själv verkligen behövdes. Då är sluttningen både brant och hal och fallet brukar gå fort.

Att prioritera andras behov framför sina egna även om dina är extremt viktiga är inget som finns genetiskt. Det har du lärt dig någonstans. Och då är vi direkt tillbaka till din uppväxt. Och den kan absolut varit superbra, det är inte det jag är ute efter nu. Det kan absolut varit helt och rent, fredagstacos, födelsedagskalas, sommarsemester, vintersemester och gud vet allt. Superbra. Men. Det kan också funnits en grundstämning hemma som också påverkat dig som barn. Om du fått se eller höra hur någon annans behov oftast var definierat större än dina så lär ”barn-hjärnan” sig det. Det är så världen ser ut. Mammas, pappas, syskons, jobbets, alla måstens behov var större än lilla ”Lisas”. Barnet behöver hjälp med balans och att förstå att det har en plats och att det egna behovet också har en plats att kräva i flocken. Den här balansen behövs senare i livet, när stormen viner och själen verkligen behöver hjälp med återhämtning och eget omhändertagande.

Det kan också varit så att det faktiskt fanns någon eller en situation som krävde väldigt mycket av familjen trots att ingen önskade det och även där utvecklar barnet uppfattningen att ens egna behov får stå tillbaka i första hand. Det kan handla om sjukdom i familjen, det kan handla om saker som hänt i livet för andra och så vidare. Fortfarande är detta alltså ingens FEL utan bara ett konstaterande. I samma sammanhang är det också vanligt att olika sorters prestation blir väldigt mycket värt. Om barnet ser att något är viktigare är hennes behov och testar att vara lite extra duktig och får uppmärksamhet för det är det ganska enkelt att förstå att hon kommer göra det igen. Och igen. Och igen. Och till slut tänker hjärnan att ”man måste vara så duktig för att få det vi behöver” och då har beteendet utvecklats.

Eftersom man har fått bekräftelse och cred när man prioriterat andras behov, gjort avkall på sina egna och gjort mycket och fina grejer för alla andra som ”kickar” hjärnan på det. Inom den kognitiva terapin säger man att hjärnan fått en ”förstärkning”. En förstärkning skapar reaktioner i huvudet så vi människor vill göra det igen. Eller hålla oss ifrån det som inte fungerade. Primitiva reflexer som skapade fördelar och höll oss ifrån nackdelar under evolutionens tusentals år. Just av denna anledning är det också väldigt svårt att förändra. Men det går. Och har situationen på insidan utvecklats till en stressrelaterad ohälsosam situation måste det förändras. Det är också av dessa anledningar som sjukskrivning inte fungerar på egen hand för att bli frisk ifrån ett utmattningssyndrom.

Insidans reflexer slutar inte bara för att man inte är på jobbet utan kan mycket väl hålla i gång tröttheten på egen hand. Och när man skall börjar jobba igen så har liksom inget hänt, det har ofta inte skett någon förändring bara för att man har vilat även om det också varit helt nödvändigt. Men hur vilar man när man vill göra massa saker för alla andra och inte kan med att vara så mycket i vägen att man VILAR? Och säger nej till sådant man inte orkar eller kan? Och står för det man behöver? Hur vilar man när ens största egna värde ligger i prestation och hela principen med vila är att man inte skall prestera? Ja det var ju det som var det stora problemet och det är just detta som behöver hjälp att förändras. Så det skall vi göra.

En viktig princip här nu tänker jag är att vi inte bara kan säga till hjärnan att ”inte tänka och känna så”. Det kommer inte fungera. Vi gör nämligen som vi alltid har gjort och det kommer vi fortsätta göra. Det finns ingen anledning för huvudet att byta det spåret som fungerat så länge. Hjärnan skiter i bra eller dåligt så länge beslutet är lätt. Enkelhet och gamla vanor trumfar alltid. Jag tänker att en viktig sak att göra tidigt i en sådan förändringsprocess är att utmana gamla värderingar och att kanske rent utav skapa lite nya.

Vem är det som har sagt att du måste vara på ett visst sätt? Vem är det som sagt att du måste göra massa grejer för att duga till? Vem har sagt du är din prestation? Vem har sagt att du skall ha dåligt samvete för skit som inte ens är din? Vem är det? Är det din partner? Är det dina barn? Är det jobbarkompisar? Eller…kommer rösten inifrån? Är det du själv? Är det du själv som säger allt detta fastän du kan se på pappret att du naturligtvis inte behöver pressa dig trots att du är helt trasigt trött på insidan? För då är det nog snarare så att det är röster och upplevelser från förr du hör. Jag menar att det där inte är ”du”. Det är inte din person, din personlighet. Och att med lite övning så kan den rösten få något som säger emot det där.

En övning som jag gör med många av mina patienter är en skrivövning där man skall argumentera emot det dåliga samvetet och alla skuldkänslor. Situation för situation bryter man ner och skriver vad man tänker och känner för att sedan titta på den för att skapa en motargumentation. För varje gång du hittat ett nytt alternativt uttryck som är snällt, förlåtande, förstående, ödmjukt och empatiskt så har du gett hjärnan ett alternativt spår att gå i stället för det hårda, nedtryckande och kalla. Och det är den vägen vi vill. Där finns läkningen. Där finns uppsidorna i livet. Där finns framtiden. För det som har varit behöver inte vara det som kommer framåt. Dåtiden definierar inte framtiden. Framtiden kan vi göra väldigt mycket för att skapa själva. Dåtiden kan vi bara lära oss av.  

Så tänker jag.
Tack för att du läste.

ADHD är igen superkraft. Verkligen inte. Det är klart att motorn är bra att ha i vissa situationer men det bränner fruktansvärda mängder energi och tempot skapar oftast fler problem att lösa än det är bra. ADHD är mer som en cirkus utan direktör där alla akter är inne på manegen samtidigt, halva publiken skrattar och den andra halvan är sur och vill ha pengarna tillbaka för det ser inte ut som det gjorde på affischerna på stan. Barnen i publiken gråter, clownen är full och luktar bensin, elefanten är dålig i magen och akrobaterna har försovit sig. Alltså det är klart det händer saker på den cirkusen och det är såklart en upplevelse men jag vet inte om det är showen jag hade valt på lördag så att säga.

Det finns absolut fragment inom problematiken som är funktionella vid vissa tillfällen och som kanske har blivit ett verktyg som man använt under åren. Drivkraft, tempo, ”stresstålighet”, kreativitet är alla ord som är premierade i dagens samhälle. Så är det. Men dessa ord hör också ihop med uttryck som: ”startar alla projekt – gör inte klart något”, ”gör så mycket att hjärnan blir helt paralyserad och kan istället inte göra något”, ”glömmer bort viktiga datum och tider för barnen trots att det står på lappar och listor och på telefonlarmet”, ”Kroniskt försenad”, ”tappar allt som går att hålla i händerna, ofta så det går sönder”, "zoomar ut i samtal och verkar genuint ointresserad av vad samtalspartnern säger”, ”letar efter mobil och nycklar i snitt, på riktigt, 15-20 gånger per dag”, ”brutalt sömnkänslig och ändå har sömnproblem eftersom hjärnan växlar upp till 7ans växel när lampan släcks” och flera andra härliga uttryck ifrån världen vi kallar vardag.

Men medicin då? Tar inte det bort ADHD? Jodå. Det händer rätt mycket på insidan med medicin. Så var det absolut för mig. Det blev lugnare. Det gick att använda arbetsminnet helt plötsligt, det var en mindre volym tankar, farten på tankarna sjönk och det gick att sortera. Absolut. Men man sväljer inte rutiner och struktur i en tablett. Man sväljer inte sömn i kapselform. Man tar inte en medicin för att känslorna som alltid ligger utanpå skinnet helt plötsligt skall lägga sig innanför och vara enkla att hantera. Medicinen hjälper men är inte lösningen. Det är en del i lösningen för att få en vardag som fungerar.

Alla uttryck i stycket ovanför är ifrån min vardag. Det är så det är i min egen hjärna. Varje dag. När dessa besvär ökar så vet jag att min ADHD är värre. Då vet jag att stressen och pressen i mitt liv är på höga nivåer. Jag vet att jag antagligen sovit skevt, jag vet att jag inte tränat lika mycket som jag behöver, jag vet att jag behöver göra ett omtag i mina rutiner och snabbt minska belastningen i vardagen. Ta bort det som absolut inte måste finnas. Min äldsta dotter har också ADHD och mycket brottningsmatcher på insidan och när jag blir sämre så börjar hon alltid fråga mig om jag har tagit mina mediciner. Ibland har jag glömt men ofta är jag som jag är för att jag är trött eller så är det bara en sån dag.

För att fungera på ett bra sätt som människa måste man veta rätt mycket om sig själv. Man måste veta hur man fungerar, hur man inte fungerar, vad som är viktigt, vad som inte är viktigt, vad man måste ha, vad man verkligen inte måste ha och så vidare. Allra helst när man brottas med en NPF-problematik. Det är ingen annan som kan göra detta för mig och det är ingen annan som kan hålla mina ramar och gränser. Så är det. Och det är ok.

ADHD tar inte slut men det går att lära sig. Det finns uttryck som cirkulerar om att det ”blir bättre med åren” men det är nog mest skitsnack ifrån någon som inte fattat. Var endaste en jag känner med ADHD och samtliga mina patienter med problematiken beskriver hur besvären snarare blivit värre med åren och det är lätt att förstå. Strategierna hjärnan haft under åren för att ”winga vardagen” tar mycket energi och kräver att vardagen är på ett visst sätt. Men när energin inte finns längre och det har dykt in barn och hus och jobb och vardag i bilden samtidigt som samhället pressar HÅRT, så är det inte jättesvårt att lägga ihop ett och ett och komma fram till att det inte går att göra som man gjorde förr och då upplever många att korthuset faller.

Min psykiatriker berättar att han träffar två olika typer av åldersgrupper kring ADHD och utredning. Den ena är barn vars skola skurit ihop fullständigt och den andra är vuxna i 30–40 årsåldern som alltid varit i gång men som nu inte får ihop sin vardag längre pga. just vardagen. Min upplevelse som terapeut är att det finns väldigt mycket odiagnostiserad ADHD i samhället och inte sällan är det förklaringen till att hjärnan bränner ut sig.

Jag vet inte hur många patienter jag haft senaste året som med all önskvärd tydlighet har ADHD fast utan diagnos. Då är det svårt att ha balans kan jag säga. Det är väldigt svårt att stå emot impulser av att göra roliga saker fastän hjärnan egentligen inte orkar och borde vila. Det är väldigt svårt att hålla ner belastningen i vardagen över lag så att hjärnan knäar av trötthet samtidigt som det inte går att, är egentligen inget konstigt i sak. Det är också väldigt komplicerat att få ordning på. Hjärnan kommer driva på men samtidigt behöver den verkligen vila. Så hur vilar man ett huvud som inte vill? DET är en väldigt bra fråga. Men jag har ett par tankar om det som kanske kan hjälpa.

1.      Räkna inte med att mindfulness fungerar. Om jag försöker göra ”ingenting” så startar min hjärna två företag och en podd. Det är inte vad jag behöver. Däremot så händer ungefär samma sak i huvudet när du gör en enda sak i taget. Och hur fan skall det gå till när det är cirkus utan direktör på insidan? Det kan låta lite paradoxalt, absolut. Men du behöver hitta en aktivitet som kanske både tvingar dig till det men som också kan uppta din uppmärksamhet på det sättet. Många tycker att träning fungerar så. Jag har tränat kickboxning sedan 1998. Om inte min hjärna hade varit just där och då i stunden så hade någon sparkat mig i huvudet och det hade blivit väldigt dålig stämning. Att min hjärna skulle gå och fundera på annat är inte särskilt funktionellt och den har fått konsekvenser om det ändå blivit så. Läsning av spännande text med bra språk är också en sådan sak som fångar upp mina trådar och jag kan göra bara det där och då. Hitta din ”grej”.


2.      Det låter mossigt men du behöver verkligen ta hand om fundamentet i din hälsa. Sömn, mat och fysisk aktivitet. Missar jag på något av detta så är det som om jag missat min medicin och min äldsta rövardotter undrar varför jag är så ”dampig”. Medicinen gör absolut ingen skillnad för min hjärna om jag har slarvat med maten och träningen. Ta det på allvar och se det inte bara som en ”period”.


3.      Rutiner, rutiner, rutiner. Fruktansvärt tråkigt och min hjärna blir förbannad för att allt måste vara så jävla fyrkantigt. Men vardagen blir så ofattbart mycket lättare. Även om ADHD-hjärnan tycker att det är fullständigt värdelöst och tråkigt.


4.      Läs Anders Hansens bok ”Fördel ADHD”. Bara gör det.

Så tänker jag.
Hoppas du fick med dig något.

Har du svårt att känna dig nöjd? Svårt att se framstegen och framgången för att andra tankar lägger sig i vägen? Kommer det nervärderande, det anklagande, det taskiga och det tunga strax efter det känts ok att ha gjort det du har gjort?

”Men du måste vara snäll mot dig själv!”
”Nej tänk inte så! Det var ju jättebra gjort!”
Det är ju väldigt lätt för någon annan att säga men om det inte känns så i magen då? Om det kanske i någon sekund kan vara skönt att man klarat av något och sen tar andra tankar och känslor över? Hur gör man då? Det är absolut inget ovanligt och helt logiskt när man har lite koll på hur processerna fungerar. Det finns många olika förklaringar till detta som dessutom hänger ihop. Kolla här så skall jag förklara:

Alla känslor är beteenden och beteenden är i stort sett alltid upplärda. Det är inget som direkt finns hos oss människor genetiskt (utom vissa undantag) utan det är i regel upplärt under uppväxten och det vi lärt oss då tar vi med in i vuxenlivet. Hjärnan gör helt enkelt som den lärt sig, som den sett andra göra och som den fått höra att man skall göra och dessa mönster fortsätter den i under livet. Har du aldrig fått vara med om att det du gjorde var bra nog, att det räckte, att det var ”godkänt” trots att det inte var perfekt och så vidare är det väldigt svårt för huvudet att helt plötsligt förstå det i en vardag som vuxen. Det kan också varit så att det inte räckte med att vara ”god nog” för omgivningen för att få uppmärksamhet och bekräftelse utan man behövde hela tiden toppa sin tidigare prestation så utvecklar sig ungefär samma saker.

”Jag kunde gjort det snabbare”.
”Det kunde blivit bättre”
”Nästa gång måste jag göra mer”
”Jag borde göra det bättre än jag gjorde”
Alla dessa uttryck talar om för mig att det finns en grundkänsla av skuld, ett dåligt samvete, en konstant känsla av att jag borde göra eller vara annorlunda än den jag är. För när hjärnan lärt sig detta i tidiga år i livet så har den heller aldrig fått känna på det som är ”tillräckligt”, ”du duger som du är utan att behöva prestera” och att ”vara sig själv”. När hjärnan inte fått vara med om att få lära sig detta kan självkänslan inte heller fungera på det sättet den behöver.

Självkänsla är ett mätinstrument som skall fiska upp signaler ifrån omgivningen för att ta reda på om man är ”bra” i sitt själv eller om man inte fungerar i sitt själv. Men hur skall mätinstrumentet förstå vad som är bra och dåligt om det aldrig fått träna på det? Om mätinstrumentet aldrig fått smaka på hur det är att känna sig bra och tillräcklig även om saker inte gick som planerat? Det är naturligtvis väldigt svårt.

Skulden, det dåliga samvetet och den dåliga självkänslan kommer ifrån samma grundplåt och ligger nästan alltid som en tung blöt filt över människan. Så även om man klarar av att klappa sig på axeln och försöker vara snäll mot sig själv så ligger alltid filten mellan handen som klappar och axeln. Därför är det väldigt svårt att känna det fina i magen av klappen på axeln. Det ligger saker i mellan.

Av precis samma orsak är det svårt att ta emot komplimanger. Om jag får beröm eller bekräftelse och jag själv känner att jag inte nått upp till det jag företagit mig kommer min hjärna inte vilja ta emot informationen. ”Vadå bra? Jag gjorde det här hälften så bra som jag kunde och på dubbla tiden mot vad det borde tagit.” Samma sak med utseende och liknande. Dessutom är det så att om har mycket skuld och dåligt samvete i ryggsäcken så vill man inte ha mer skuld. Får jag någonting av dig så är jag automatiskt också skyldig dig tillbaka. Det gör att jag antingen förminskar komplimangen eller kastar tillbaka den. ”Äsch den HÄR trasan? Men du då?! Du måste ju gått ner ett par kilon åtminstone? Tränar du mycket? Det ser ut så!” Man flyttar fokus ifrån komplimangen som bara kändes konstig till att avsändaren som får tillbaka dubbelt så mycket.

Den här tunga blöta filten måste B O R T.

Så hur gör man det? Det låter kanske väldigt komplicerat om omfattande? Det är det. Det är svårt. Jag är en person som inte ljuger och det kan jag inte göra här heller. Det är svårt. Men det behöver inte vara komplicerat. Det kan vara svårt och enkelt på samma gång. Så fungerar det ofta inom psykologin. Det går att komplicera saker så in i helvete men det hjälper oftast inte bättre. Trixet är att hålla det enkelt men ändå försöka få ut samma slutresultat. Och det fungerar i regel väldigt bra. I alla fall för mina patienter.
Du är med på hur jag menar med ”filten”? Att känslor och tankar i en viss uppsättning ligger som ett skal över oss och gör att vi inte riktigt kan känna klapparna på axeln som vi både får och ger oss själva?

När du funderar på detta och tar bort vad du känner och tänker om det dåliga samvetet, skuldkänslorna och allt det där och bara tittar på faktan – är känslorna överensstämmande med verkligheten då? Är det verkligen så att du inte duger till om du inte topp presterar? Är det så att du alltid måste göra allt för alla andra innan du får vila? Är det så att du alltid borde gjort saker bättre? Varför måste du men inte alla andra? Om en kompis hade kommit med exakt samma uttryck och känslor, vad hade du sagt till henne? Hade hennes kämpande i vardagen räckt och varit gott nog? Antagligen va? Så varför skulle livet vara så orättvist att det inte räckte för dig? Varför skulle du ha en annan regelbok än alla andra?

Känslorna och tankarna är inte funktionella. De hjälper dig inte fram. Filten är meningslös. Filten behövs inte och du kan utan några som helst problem utgå ifrån att filten är på fel ställe. Det innebär att du inte behöver veta så himla mycket om filten, vart den kommer ifrån, hur den landade på axlarna från början eller varför den inte har gått att klä av sig innan. Du behöver egentligen inte veta allt det just nu. Det räcker med att du vet att filten inte skall vara på dina axlar för det gör att du inte kan känna klapparna. Det är en viktig start på en process som tar tid. Ibland löser det sig självt med ett mindset som detta, ibland är det en bra start som ligger till grund för nästa steg. Starten är alltid viktigast och då behöver du inte så mycket mer än detta.
Ta av dig filten. Det kommer kännas ovant i början men ganska snart kommer du känna hur mycket den tungt ner dig istället för att värma dig som man kanske kunde tro att den skulle gjort.

Ta hand om dig vännen.
Tack för att du läste.

Träning eller inte efter en tuff dag på jobbet och ganska låg energi över lag?
Frågan är väldigt vanlig och samtidigt komplicerad. Som så mycket annat när det gäller stress, huvudet och kroppen så finns inget rak och standardiserat svar. Jag skall göra ett försöka att förklara hur jag tänker med mina kunder. Träning och fysisk aktivitet skapar energi under rätt förutsättningar men tar också energi. Att komma ut på ”plus” på andra sidan är helt nödvändigt men kanske inte alltid fungerar så för alla.

Det första man måste känna till är att det är en stor ”DBP-faktor” (Det beror på…). Som så mycket annat, ja till med ALLT annat när det gäller människan så finns det ingen rak, allsrådande eller definitiv fakta. Allt beror på. Så när det gäller frågan ”träning eller inte efter en tuff dag på jobbet och ganska låg energi över lag?” så beror det på. Det beror på hur länge du haft låg energi, det beror på vart den låga energin kommer ifrån, det beror på om du har låg energi i huvudet eller i kroppen eller både och samtidigt, det beror på vad du har för möjligheter att återhämta dig i stort, det beror på hur din kropp och ditt huvud reagerar på fysisk ansträning, det beror på hur din kropp och ditt huvud reagerar på miljön träningen skall utföras i och så vidare, och så vidare.

Det är alltså inte ”bara att bara” detta. Därför är det väldigt svårt för många att ta ett avvägt och funktionellt beslut kring träningens vara eller icke vara efter en tuff dag på jobbet när energi är ganska låg över lag i livet.
Jag försöker alltid hålla det enkelt för mina klienter.

1.      Om du ställer dig själv frågan, ”borde jag verkligen träna idag?” så brukar frågan i sig vara tillräckligt med svar. Du hade inte ställt den om det hade varit självklart. Det är antagligen bättre att avstå idag och satsa på aktivitet imorgon eller i övermorgon istället.

2.      Om du har en tuff period på jobbet, i livet och i dig själv så kan träningen vara en ventil att släppa ut lite ånga men den kan också vara ett krav som du verkligen inte behöver. ”Now the diffrence”. Fundera på hur den fungerar hos dig och ha med den faktan i beslutet träning eller inte.

3.      Försök att utmaning din uppfattning om ”träning”. Kroppen och huvudet tycker antagligen att det är bättre med lite varje dag än att du kör två högintensiva crossfitpass i veckan. Att röra på sig behöver inte innebära gruppträningspass, intervaller i backe eller att svettas så man blir skelögd och behöver kräkas. Huvudet och kroppen är betydligt mycket mer anspråkslös än så. Det viktiga är att det inte händer, inte vilken intensitet eller att det måste vara minst en timma eller ge träningsvärk. ”Now the diffrence”.

Dessa tre punkter är enligt min uppfattning ett väldigt bra ställe att börja sina funderingar på. Det kommer skapa en säkerhetszon och marginaler och du har en större chans att hålla dig på rätt sida om ”sträcket”.

Så tänker jag.
Tack för att du läste.

I förre delen av serien målade vi upp grunden för hela metaforen. En rosa elefant med allt det jobbiga och en blå elefant med det fina. Den rosa försvinner inte men vi kan hjälpa huvudet att fokusera på den blå. Men ibland så är den rosa elefanten skadad och behöver absolut så mycket uppmärksamhet som den skriker om.

*Triggervarning* Texten beskriver generaliserat trauman och svåra uppväxter som en del av innehållet.

Det finns ett antal faktorer som absolut skadat så pass mycket att måste tas om hand. Det händer hemska och fruktansvärda saker med oss människor ibland utan att någon förtjänat det. Kanske har vi kommit vidare i livet utan att det påverkat oss särskilt mycket. Kanske följer det oss som en förbannelse genom hela livet och gör den rosa elefanten oerhört oförutsägbar. Att ”ta hand om” innebär ofta att man tar hjälp av en terapeut för att bli utbildad och guidad för att på olika sätt kunna bära det svåra utan att det påverkar vardagen så mycket. Det kan handla om att möta minnen, om att förstå hur upplevelserna påverkar i vardagen, att kunna observera reflexmässiga beteenden hos sig själv och verktyg för att hantera situationer på ett effektivare sätt än man gjorde förr. 

Livsteman och ”sanningar”
Reflexmässiga ageranden är inget som är genetiskt hos oss människor. Någonstans har vi lärt oss hur man skall göra. I texten nedanför kommer du få läsa en hel del om föräldrar. När jag pratar med mina patienter så handlar det främst om att få reda på fakta om hur det var, om hur individen upplevde att det var. Jag letar inte först och främst efter det svåraste och tyngsta utan mer hur stämningen var hemma. Betydligt mer ”light” än misär om du förstår hur jag menar? Vissa situationer beror på att föräldrarna har haft sina typer av uppväxter. Andra situationer och uppväxtmiljöer kan handla om att någon av föräldrarna blev sjuk eller något annat hände som kastade omkull hela vardagen för alla. Inklusive dig som barn. Det finns massor att skriva om detta men i grund och botten så har du som barn lärt dig att ”vara” beroende på hur miljön varit.

Vi har lärt oss att det är dåligt att säga nej, vi har lärt oss att det är bra om vi kan offra oss själva och få andra att må bra, vi har lärt oss att andras behov är viktigare, vi har lärt oss att man skall vara på ett visst sätt för att fungera i flocken eller i omgivningen och så vidare. Schematerapin hjälper oss att förstå vad individen har ”lärt sig” beroende på hur uppväxten var. Olika typer av hemmaförhållande skapar olika typer av livsteman (kallas också för scheman) och där finns förklaringen till väldigt många av våra rexflexmässiga agerande och beteende i vuxen ålder. Det finns ett antal större domäner som behöver vara på plats för att vi skall kunna växa och utvecklas som barn (bortsett från näring i maten osv). Om dessa områden inte har fungerat, om behoven vi haft inte är uppfyllda, så kan det bli så att vi fortsätter att försöka jaga efter dessa under livet. Det kan absolut bli bättre helt av sig själv genom att man hamnar på ”rätt ställe”, i rätt miljö, med rätt personer osv, men ofta så hittar vi som människor bara olika strategier för att hantera grundproblemet och så går vi vidare. Vi kommer in på mer det om en liten stund.

Om du hade en mamma som alltid gjorde allt för alla andra oavsett hur sliten hon var så har du observerat det och hjärnan har kopplat att ”aha, det är SÅ man skall göra”. Om du hade föräldrar som du såg satte prestation framför genuin glädje och avkoppling så förstod huvudet det också. ”Om min mamma och pappa gör så måste det ju vara rätt!”. Detta händer redan i ganska unga år, alltså i en tid i livet där föräldrar eller andra nära anknytningspersoner skall hjälpa dig som barn med rätt och fel.

Det kan också varit så att det inte handlade så mycket om vad föräldrarna sa eller gjorde utan vad de inte sa och inte gjorde. Fanns det till exempel väldigt lite eller ingen ”kärlek” hemma så har du som barn antagligen inte fått vad du behöver. Fanns det inga kramar, inget sitta nära, inget att ligga och läsa tätt intill i sängen, inga spontana mysstunder och liknande så finns det kanske en ganska stor törst efter det. Både som barn när du var lite och absolut också nu när du är vuxen. Det kanske inte kändes så mycket just då men det har skapat mönster. Den rosa elefanten har trampat upp stigar för just den här situationen.

När det handlar om utmattning och stressrelaterad ohälsa så är det framför allt tre olika livsteman jag träffar på. Människan är oerhört komplex på så många olika sätt så varje individ är unik och har fler eller färre livsteman men detta är en tydlig röd tråd hos många med utmattningar som jag träffar till vardags.

-        Underkastelse, vilket betyder att man av olika anledningar underkastar sig omgivningens och andra människors behov, antingen genom att man själv vill det (det kallas för självuppoffring och drivs av känslan skuld) eller för att man känner sig tvingad (det kallas för undergivelse och drivs av känslan rädsla).

-        Perfektionism, vilket inte betyder att man alltid är perfekt utan syftar snarare på hur omgivningen uppfattar dig. Alltid i god tid, alltid grym ordning, alltid väldigt höga krav på sig själv osv. ”Press” är ledordet i vardagen och individen lägger väldigt mycket tid på att prestera i olika omfattningar. Det är inte ovanligt att perfektionismen utvecklats för att man måste prestera för att uppfylla andra människors behov (underkastelse).

-        Känslomässig försummelse, vilket betyder att det finns ett ganska stort svart hål i själen som suktar efter bekräftelse eftersom det var för lite av det hemma (framför allt ifrån mamman) under uppväxten. Det här visar sig oftast i förhållande där man har väldigt stora känslomässiga behov efter bekräftelse men talar inte alltid om detta för partnern och blir sedan sårad för att partnern inte förstår mellan raderna.

Trauman.
När vi varit med om intensiva och hemska situationer. Överfall, övergrepp, svåra olyckor, extrema negativa förändringar i vardagen och liknande. För vissa människor läker tiden såren och bleknar ärren. För andra inte. Det här är en skada hos elefanten du till slut kanske inte kommer kunna blunda för. Kanske har det fungerat under åren men ibland kommer vägs ände när såret måste behandlas. Även om det var längesedan det hände är det inte ovanligt med post traumatisk stress (PTSD) som inte är omhändertagen och att man inte riktigt kopplar ihop vardagens problem med det svåra som hände.

Hemsk barndom och uppväxt.
Det är under uppväxten den rosa elefanten trampar upp de stigar som den blå kommer kunna gå på senare. Har dessa stigar trampats upp åt fel håll och dåligt fungerande kommer det bli nästan omöjligt för den blå elefanten att komma framåt. Det kan vara så att man behöver göra det jobbet som ”vuxen”. Att växa upp i hem med missbruk, psykisk sjukdom, fysiskt/psykiskt våld eller liknande, att ha blivit övergiven helt eller delvis och andra fruktansvärda upplevelser som ett barn aldrig borde fått vara med om, måste sannolikt tas om hand till slut. Såren hos den rosa elefanten gör att den skriker efter hjälp och den har helt rätt. Så brutala uppväxter skapar många fler och tyngre ”livsteman” än det du fick läsa om här ovanför. Det kan också finnas komplex PTSD i bakgrunden som kommer påverka människan väldigt mycket och på sätt som kan vara svåra att förstå.

Vi skall heller inte glömma bort den blå eftersom den rosa elefantens ”läkning” är helt beroende av det fina, mjuka och vackra den blå har med sig. Precis som att den rosa elefanten inte försvinner när vi tänker på den blå så finns den blå kvar när vi hjälper den rosa. Det vet man ju själv om man opererat sig eller varit sjuk. Det blir ju klart mycket enklare att ta sig igenom när ens omgivning är glad och peppande. Det är exakt samma sak för våra elefanter.

Att ta hand om den skadade rosa elefanten är något fint, viktigt och betydelsefullt. Den behöver inte ha så ont. Den behöver inte påverka dig så mycket som den gör i vardagen. Den behöver inte ta all uppmärksamhet så att den blå svälter. Det finns absolut vägar fram i detta och det är min absoluta åsikt att det kommer vara värt tiden och besväret för alla. Men måste börja någonstans. Kanske i en sådan här artikel som kan skapa lite känsla av att det är saker från förr som skapar mycket av det jobbiga idag och att det kommer vara svårt att bli av med det genom att hoppas på att den rosa elefanten fixar sig själv.

I nästa del skall vi prata mer om när den rosa elefanten skriker efter uppmärksamhet fast det var inget. Som ett barn som vill ha mammas uppmärksamhet och skriker och bråkar fast egentligen så var det inget.

Tack för att du tog dig tiden att läsa.

När allt i livet är antingen svart eller vitt fastän det är gråskalan som är den bästa och snällaste vägen att gå, hur gör man då? När allt är antingen av eller på fastän det som egentligen hade behövts var ”lite på” och att snabbt kunna stänga ”av”, hur gör man då?

Förmågan att kunna hitta, se och faktiskt välja en väg som är en medelväg i beslut, konflikter, relationer, hälsosituationer och liknande är viktigt för oss människor. Om jag hade fått välja ut ett enda moment som terapeut för att förklara vad jag har till uppgift mot mina patienter så hade varit just detta. Att vända och vrida på individens situation och problem och erbjuda ett annat perspektiv, en annan synvinkel. Och i 9 fall av 10 så handlar det just om att bryta uppfattningen om att allt är svart eller vitt.

Det finns flera olika förklaringar till att man är sådan som person, av eller på/svart eller vitt. Det kan också vara så att man egentligen absolut skulle kunna se mellanvägen i gråskalan fast situationen man levt och lever i är så pressad att det inte finns någon chans att stanna upp och reflektera över vad som är vad.

Två hjärtläkare i USA såg på 50-talet ett samband mellan hjärt-kärlsjukdomar hos män och en vis typ av vardagsbeteenden och kallade dessa Typ A personlighet eller Typ A beteendemönster. Individen är ”pang pang pang”, man har en väldigt stark drivmotor, gör ofta två saker samtidigt för att effektivisera tiden, prestationen framför allt och hela grundinställningen i livet är ”PRESS”. Idag har vi andra uttryck för dessa reflexmässiga beteenden såsom ”high performer” och livstemat ”perfektionism”.

En tanke som skulle kunna vara en del av förklaringen till att just denna typ av personlighetsdrag ofta blir ”svart eller vitt”/”av eller på” är att det helt enkelt inte finns tid att fatta balanserade beslut och den snabbaste och enklaste vägen ofta blir den man väljer. Hjärnan väljer ju dessutom den vägen den tagit alla tidigare gånger och när det har blivit standard så har den liksom ingen anledning att byta. Hjärnan skiter i om det är bra eller dåligt så länge det är lätt.

Det kan också vara så att det finns ett så högt och hårt tempo på insidan att man får svårt att ta perspektiv på saker och ting. Vardagen kanske är väldigt pressad och man kanske är både trött och utmattad i huvudet. Då är det väldigt lätt hänt att det blir ”antingen eller”. När du åker tåg och tittar ut precis utanför fönstret så är det väldigt svårt att se vad som händer precis nedanför och utanför rutan. Det är först när tåget saktar in för att stanna på perrongen som du kan se vad som händer på utsidan. Lite så är det för oss människor och stress och tempo. Ju högre fart vi har desto svårare är det att uppmärksamma vad det är som händer precis runt oss på ett riktigt sätt. Har hjärnan dessutom grundinställningen att ”det är antagligen som det var förr” så är det svårt för andra tankar att få plats där.

Och det är precis just där man behöver ha möjligheten att se gråskalan när det gäller stress och utmattningsbesvär. Man kanske inte KAN göra en sak precis som man gjorde det före utmattningen men det KANSKE går ändå om det inte är ”all in”? Det kanske visst går att träffa kompisar men inte i fyra timmar på ett stimmigt café. Det kanske går att fika hemma och i en timma utan att bli mer trött? Där är ”gråskalan”. Där är det inte ett beslut som är ”svart eller vitt”.

Samma sak med träning. Nej, det kanske inte går att träna crossfit och försöka sätta personrekord på ”Murph” eller springa milen på ”Sub60” just nu. Det betyder ju inte att du inte kan röra på dig alls. Även om 45 minuters promenad inte är lika ansträngande och inte lika sexigt för huvudet att prestera på så är det kanske exakt vad kroppen och hjärnan behöver just nu. Att försöka träna som man gjorde innan och gå ”all in” kommer eventuellt att göra saker ännu värre om man har stress och utmattningsbesvär. Att göra ingenting alls är också dåligt fast på sitt sätt. Promenaden eller den lugna träningen är ”gråskalan”.

Det kommer vara krångligt att få bort inställningen av ”svart eller vitt”. Så är det. Det måste man vara ödmjuk inför. Det är en inställning hjärnan haft väldigt länge och den kommer inte förändra sig över natten. Men någonstans måste man börja. Och att börja tänka på just dessa saker är ett väldigt bra första steg. Sen kanske man börjar öva i det ”lilla”. Små och tillsynes obetydliga situationer för att visa upp för hjärnan att det går.

Visa upp att det finns en gråskala och allt i livet inte är svart eller vitt.
 
 
 

I förra artikeln skrev jag om hur barnen behöver ganska anspråkslös uppmärksamhet ifrån oss föräldrar om man jämför med hur det känns och hur man tror att det måste vara. Emotionell bekräftelse, närhet och engagemang. Där är grundpelarna som löser det mesta. Har man bara dessa tre med sig och tillåter sig agera utifrån detta så kommer mycket lösa sig helt själv.

Man behöver alltså inte vara bull-morsan-Astrid-Lindgren-style för att barnen skall må bra och växa upp till starka och fina människor. Men vad händer om det blir annorlunda? Vad händer om barnen inte får det som behövs av olika orsaker? Vad hände med oss föräldrar när vi saknade viktiga saker som barn under uppväxten? Jag tänker att vi skall titta lite på det i denna artikel för att förstå mer om varför vi blev som vi blev och fördjupa insikten om varför det enkla och anspråkslösa verkligen måste finnas där i vår uppfostran.

(Som en notis vill jag innan vi dyker ner förklara att i de fall man har haft en svår uppväxt med missbruk, våld, sjukdom och annan dysfunktion inom familjen så blir omfattningen mycket svårare och mer komplex än det jag skriver om nedan i just denna artikel.)

När jag arbetar med patienter och terapi så ser jag bakgrunden som förklaringen till mycket av det människorna upplever idag, framför allt i form av reflexmässiga beteenden och automatiska tankar. När vi är barn så formas våra hjärnor av omgivningen. Vi lär oss vad som är rätt och fel, bra och dåligt, hur man skall vara och inte vara, vad som är roligt och inte roligt osv. Allt detta lär vi oss till stora delar av människor som är nära oss. Föräldrar, syskon, nära släktingar osv. Människor som är i vår närhet och som vi tar intryck utav egentligen. Det kan också vara lärare, kompisar och liknande som gjort intryck på oss under lite längre tid.

Vi har alltså lärt oss ett antal olika mönster kring hur vi skall känna, tycka och tänka i olika situationer. Dessa kallar man för ”scheman”. Det finns ett antal olika scheman som man hittar inom kognitiv forskning (schematerapi) och där det finns flera stycken som är ansedda ”maladaptiva”, det vill säga scheman som gör att man reflexmässigt fungerar lite sämre i en situation än man hade behövt. ”Adaptiva” är som ordet låter, scheman som skapar en bra anpassning (från engelskans ”adapt”) och ”Mal” adaptiva är alltså en dålig anpassning kort och gott då.

Bakgrunden och uppväxten behöver på inget sätt vara miserabel för att påverka oss. Det är kanske en av de vanligaste missuppfattningarna kring detta jag springer på.
”Ja men jag hade en bra uppväxt. Hela kläder, alltid mat på bordet, tv på rummet, kompisar osv osv. Jag har väldigt fina minnen ifrån uppväxten.” Och det är ju jättebra. Så behöver vi också ha det som barn. Men om du tar dessa punkter och lägger dem jämsides med de tre punkterna jag skrev om i förra artikeln och påminde om här i början av denna? Om ”emotionell bekräftelse”, ”närhet” och ”engagemang”. Hur ser det ut då?

En fråga jag ofta ställer mina patienter (efter att ha pratat och lyssnat ett tag och förstått en del) är en fråga som ofta kommer som en blixt från klar himmel och för många blir ett ”hugg i bröstet” och som hjälper oss att förstå några utav de ”scheman” som finns:
”När du kom hem från skolan med en klump i magen, vem pratade du med då?”
Och så blir det helt tyst på andra sidan. För just där och då landar polletten. Bara för att det inte var dåligt på riktigt betyder inte det att det var bra på ett sätt du hade behövt. I stället fick du skapa strategier för att ta bort den dåliga känslan som kom. Den strategin är kanske en del av det du brottas med idag på insidan.

Det kan ha varit en sådan miljö hemma av olika orsaker. Kanske var det någons behov som var ”större”, kanske fick man ingen bekräftelse på att saker faktiskt är ok att må dåligt över, kanske skulle man inte tänka så mycket utan fokusera på något som var roligt i stället, kanske skulle man bara köra på, kanske fick man höra ”…men alla känner så här ibland så det är inget speciellt med ditt jobbiga”. Kanske upplevde man sig i vägen eller jobbig när man tog upp ”sin skit”, kanske hade man fått subtila signaler på att det var jobbigt när man kom och berättade om det dåliga och valde bort det för att slippa känna taggen i bröstet när man blev nedvärderad i sina känsloupplevelser.

Det finns en mängd olika liknande uttryck som egentligen förklarar samma sak. Här var man tvungen att vara på ett speciellt sätt för att fungera i gruppen. Här fick man uppmärksamhet och bekräftelse på andra premisser än när man delade med sig av sitt inre och jobbiga. Och när vår hjärna har fått lära sig att det känns dåligt när man försöker luta sig mot en trygghetspelare så händer det saker i oss. Det blir inte alls säkert det blir bra. För många av mina patienter är det här skulden, det dåliga samvetet, prestationsångesten, underkastelsen av andras behov och liknande startar. Det detta är skit man bär på axlarna fram igenom livet och försöker överleva med. Skuld för att man är i vägen, skuld för att man sabbar stämningen hemma, skuld för att man borde fixa det jobbiga själv, skuld för att man måste jobba hårdare, prestationsångest för att man måste steppa upp och leverera för annars uteblev berömmet, dåligt samvete när man inte kan eller orkar och konstant fokus på andras behov i stället för att ta hand om sig själv först. För det var ju så man skulle göra?

För att kunna förändra detta måste vi förstå vart det kommer ifrån. Och det gör vi genom att försöka ta reda på när det startar och hur det var under den perioden i livet. Då kan vi på sikt lära hjärnan att mycket av det den tror är sanning idag i själva verket är gamla minnen och känslor från förr. Men eftersom känslor inte har någon ålder så kan det mycket väl kännas likadant som när man var typ 12 som det gör idag när man är 45. Det är helt enkelt så vi fungerar. Och det går att hjälpa huvudet till att förstå att då var då och nu är nu. Då blir sakerna lite lättare och schemana kan ”läka ut”, det vill säga sluta vara påverkande i livet och vi får en finare vardag.

DÄRFÖR är det väldigt viktigt att vi föräldrar håller oss till trygga, emotionellt sunda, närvarande och engagerade till våra barn. För att de skall få lära sig annat. För att de skall få med sig mer på sin väg fram och förstå att alla har
Vi kan aldrig ändra det som varit men vi kan ändra det som kommer. Framför allt för våra barn. Men det är inte så svårt som det låter om man bara håller fokus på grundpelarna. Det betyder inte att ”överdrivet är bäst” men man kommer väldigt långt på emotionell bekräftelse, närhet och engagemang.
 
Tack för att du läste.

Det här med föräldraskap är knepigt. Riktigt knepigt.
Dels påverkar våra föräldrar och våra uppväxter oss väldigt starkt under hela livet, dels påverkar vi våra barn på samma sätt. Och så skall det vara. Jag tänkte låta den här texten bli en liten utveckling av just intuitionen föräldraskap.

Jag skall börja med det viktigaste först. Du kan inte vara perfekt som förälder. Det var heller aldrig meningen. Du måste göra fel och komma till korta. Det är hela grejen. Gör du inte det får barnen aldrig någon chans att börja ifrågasätta sin omgivning under trygga förutsättningar. Det är en del av uppfostran. Så sluta försök vara perfekt. Nu direkt. Du vinner absolut ingenting på att satsa på ”Bullerbyn-Astrid Lindrgren-Marry Poppins”-grejen. Det kanske känns som att du borde och måste. Men den uppfattningen skall vi utmana nu.

Ju yngre barn desto mindre och mer primitiva behov har det. Mat, sömn, hygien och fysisk närhet till framför allt modern. Ju äldre barnet desto mer självständigt skall det bli och behoven förändrar sig. En 12åring behöver helt andra saker i livet än 1åringen. Är du med på hur jag menar? Och behovet vid varje ålder krävs för att utvecklingen skall gå framåt steg för steg. Uppfyllda behov i 3årsåldern är en förutsättning för att 4 och 5årsåldern skall fungera. Och så håller det på.

Grundtrygghet är ett utav barnens basala behov. En månad gammal klarar barnet sig ungefär en timma utan mamman, två månader, två timmar, tre månader tre timmar osv. Blir barnet övergivet så kommer det hända saker mentalt med individen även i så låga åldrar. Man lämnar helt enkelt inte barnen ensamma förrän de är äldre. Enkelt.

Trygghet över lag är viktigt. Att det inte är gap och skrik och bråk runt omkring i omgivningen och att denna typ av miljö kommer och går är också viktigt. Barnet måste kunna ha en trygghet i världen av sinnesintryck. Höga röster och aggressivt kroppsspråk kommer innebära en oro för barnet även detta i unga år. Det är också ett grundbehov, precis på samma sätt som att det finns ett starkt behov av att inte bli övergivet.  Grundbehoven är flera och det kommer vi in på mer i nästa artikel men att fritt kunna utrycka sina åsikter och behov, att få vara självständig och liknande är också centrala punkter i våra uppväxter som kan påverka oss i vuxna år.

I de allra flesta föräldrars fall så är situationerna jag beskriver här ovan fullständigt otänkbara och något man får ont i magen av att läsa. Och så skall det vara. Ett barn skall inte växa upp så. Jag väljer att skriva om det för att förklara hur basala och självklara behoven för barnen egentligen är. Ett normalt hem helt enkelt. Ändå känner många av mina patienter ett enormt ansvar att stimulera barnen dygnets alla vakna timmar, alltid laga perfekt nyttig mat och ge bort hela sig själv och sin egen energi till barnets lekar. Fastän man inte orkar. Det är orsaken att jag skriver den här artikeln. Och som en grundläggande text för en kommande artikel om hur vi vuxna simmar i svallvågorna av våra barndomar. Då måste vi förstå mer om föräldraskapet.

Får barnen mat och en trygg hemmamiljö tillsammans med närhet och en balanserad mängd bekräftelse i form av att man är med och leker en stund, ritar en stund, sitter med och kollar på TV en stund eller kanske är en del av kvällsrutinen så är det i många fall fullt tillräckligt. Man behöver inte vara lekledare och pedagog hemma hela tiden och varje dag. Det behövs inte. Barnet behöver däremot en fungerande förälder som orkar vara närvarande, som orkar engagera sig och som kan hjälpa barnet genom att vara den trygga punkten att luta sig emot när det behövs. Och det är den balansen som är så svår för många. Därför är det viktigt att veta vad ”minsta möjliga” är. Det är oerhört svårt att vara tillräckligt bra som mamma och pappa om man inte har koll på ramarna. Särskilt om det finns ett konstant dåligt samvete, en låg självkänsla, en tanka om att man borde och måste göra mer eller jämför sig med andra man tror kan bättre.

Ett barn som aldrig får ha tråkigt kommer inte utveckla sin fantasi och initiativtagningsförmåga på ett ok sätt. Ett barn som alltid får stimulans och serverade initiativ ifrån förälder och barnomsorg kommer inte heller att kunna utveckla sin egen stimulans och självständighet. Jag hade egentligen inte tänkt att ta upp ”skärmtid” i den här texten men på tal om det du precis har läst så kan vi låta hjärnan resonera lite om hur en konstant stimulans av syn, hörsel och andra kognitiva förmåga stämmer överens med att barnet aldrig får vara ostimulerat för att få utveckla sina egna förmågor.
Så för att dra ihop säcken och sammanfatta lite kring vad som behövs och vad som inte behövs som förälder som jag ser det.

1.      Emotionell bekräftelse – Lyssna när barnet kommer och vill berätta något men våga också säga nej ifall det inte fungerar att lyssna för dig just nu. Det är absolut ok att göra klart det man håller på med och koncentrera sig på det för att sedan ge barnet uppmärksamhet och bekräftelse. Det är mycket sundare än att alltid vara tillgänglig 100%. Har du ett barn som väldigt sällan öppnar upp för samtal så är det en annan spelplan och då behöver du ta till vara på de chanser du får till samtal. Då är det läge att lägga ner det du håller på med om det inte är helt nödvändigt att göra klart för att lyssna och engagera dig. Var lyhörd på vad barnet pratar om. Kommer det en djupare fråga om sådant som även du tycker är viktigt att ha koll på, utgå ifrån att barnet behöver dig att stödja sig mot i frågan. Det kan handla om vikt, sex, något som händer i samhället, något konstigt som någon sagt, en oro som barnet bär eller liknande. Lyssnar du för att höra så kommer du också relativt enkelt att se och höra skillnaden på frågornas natur och djup.

2.      Var nära. Tycker barnet om att kramas och gosa så krama och gosa. Vill barnet bara att man sitter nära, sitt nära. Tycker inte barnet om närhet på det sättet, utforska och hitta barnets egna sätt att få närhet.

3.      Var engagerad men på lika villkor. Har du svårt med orken kanske en lek på 10-15 minuter är helt rimlig men inte leka kurragömma i en timma och sen på nästa lek för att sedan gå till en pysselstund för att sedan gå tillbaka till kurragömma ett varv till. Ditt engagemang i barnets önskan av lek behöver inte vara flera timmar eller på professionell nivå. Det räcker med en stund. Visa att barnets behov av lek och att göra något ihop med dig som förälder också betyder något, det räcker långt. Sedan kan man leka en stund senare om energin och tiden finns men det finns absolut inget behov av att vara lekledare hela dagarna.

Dessa punkter tänker åtminstone jag som förälder är en väldigt bra plattform att stå på. Det känns åtminstone bra för mig. I takt med att små barn växer och blir äldre så ändrar ju såklart behoven också sig men i grunden kan man hålla kvar punkterna och bara anpassa till ålder. En tonårings öppning av samtal är kanske ännu viktigare att fånga upp än 8åringens och då får man kanske vara beredd att släppa det man håller på med tidigare osv.

Såhär tänker jag.
Man behöver alltså inte maxa superförälderrollen hela tiden varje dag för att barnen skall få en bra uppväxt. Det är mycket mer basic än så.
 

Många av mina patienter har en uppfattning om att saker och ting är på ett särskilt sätt när det gäller den egna situationen, sin trötthet, sin återhämtning, sin vardag och sitt liv. Det är inte ovanligt att uppfattningen om hur det skall vara varken stämmer överens med hur det är eller hur det borde vara.

Jag tänker så här.
Livet har en uppsättning spelregler som gäller alla. Det finns ett antal skyldigheter som vi absolut har som människor i vårt samhälle. Det kan handla om det mest grundläggande som att inte vara farlig för sin omgivning, att ta hand om sina barn, att behandla människor med normal respekt och så vidare. Basic basic basic liksom. Självklart har vi skyldigheter. Men alla människor har också rättigheter. Alla människor har rätt att må bra. Alla människor har rätt att må dåligt för att sedan ha lika stor rätt att må bra igen. Det finns ingen som fått andra regler. Det finns ingen som fått en ”bootleg-regelbok” som säger att du måste ha det tungt och må dåligt till tidens ände. För så var dina regler.
Det fungerar inte så.

Du måste alltså inte göra klart allt innan du får vila. Du måste inte se till att alla andra mår bra innan du gör något för dig själv. Du måste inte arbeta fastän du är obegripligt trött bara för att du vet att ingen gör dina arbetsuppgifter när du inte är där. Du behöver inte vara på något särskilt sätt för att duga till. Du behöver inte uppfylla några kriterier för att få ha rätten att ha en sjukperiod eller ta hand om dig själv på ett mer omfattande sätt.

Känner du ändå så här så ställ dig frågan ”Varför skulle jag ha ett helt annat regelverk än alla andra?” För så enkelt kan det ibland vara att vända på hela mindsetet och låta insikten landa. ”Varför är det ok för alla andra att vila när man är trött men inte för mig?” Den frågan ställer jag ofta till mina patienter och får väldigt ofta exakt samma svar. Tystnad. Det blir helt tyst på andra sidan. För direkt förstår hjärnan vad som hänt. Man har av olika anledning missförstått grejen med rättigheterna och skyldigheterna. Kanske har någon försökt påstå att ens skyldigheter ÄR mycket större än rättigheterna under uppväxten och åren. Kanske har det känts som att det är bättre om man är och gör på ett speciellt sätt och då har hjärnan lärt sig att det är så här man gör. Men bara för att du fick uppleva detta för länge sen eller har blivit matad med det under livet så betyder inte det att det måste vara så nu.

Bara för att andra har sagt en sak och verkar övertygade om att det varit rätt så betyder inte det att det var rätt.
 
Så tänker jag.
Tack för att du tog dig tiden att läsa. Dela gärna texten vidare.