Artiklar av björn rudman om utmattning, stress och psykisk ohälsa.

Här hittar du artiklar om utmattning, stress och psykisk ohälsa skrivna av Björn Rudman. Dela gärna artiklarna vidare till fler som behöver läsa. 

Björn Rudman med dotter för cirka 10 år sedan Björn Rudman med dotter för cirka 10 år sedan
Det här med föräldraskap är knepigt. Riktigt knepigt.
Dels påverkar våra föräldrar och våra uppväxter oss väldigt starkt under hela livet, dels påverkar vi våra barn på samma sätt. Och så skall det vara. Jag tänkte låta den här texten bli en liten utveckling av just intuitionen föräldraskap.

Jag skall börja med det viktigaste först. Du kan inte vara perfekt som förälder. Det var heller aldrig meningen. Du måste göra fel och komma till korta. Det är hela grejen. Gör du inte det får barnen aldrig någon chans att börja ifrågasätta sin omgivning under trygga förutsättningar. Det är en del av uppfostran. Så sluta försök vara perfekt. Nu direkt. Du vinner absolut ingenting på att satsa på ”Bullerbyn-Astrid Lindrgren-Marry Poppins”-grejen. Det kanske känns som att du borde och måste. Men den uppfattningen skall vi utmana nu.

Ju yngre barn desto mindre och mer primitiva behov har det. Mat, sömn, hygien och fysisk närhet till framför allt modern. Ju äldre barnet desto mer självständigt skall det bli och behoven förändrar sig. En 12åring behöver helt andra saker i livet än 1åringen. Är du med på hur jag menar? Och behovet vid varje ålder krävs för att utvecklingen skall gå framåt steg för steg. Uppfyllda behov i 3årsåldern är en förutsättning för att 4 och 5årsåldern skall fungera. Och så håller det på.

Grundtrygghet är ett utav barnens basala behov. En månad gammal klarar barnet sig ungefär en timma utan mamman, två månader, två timmar, tre månader tre timmar osv. Blir barnet övergivet så kommer det hända saker mentalt med individen även i så låga åldrar. Man lämnar helt enkelt inte barnen ensamma förrän de är äldre. Enkelt.

Trygghet över lag är viktigt. Att det inte är gap och skrik och bråk runt omkring i omgivningen och att denna typ av miljö kommer och går är också viktigt. Barnet måste kunna ha en trygghet i världen av sinnesintryck. Höga röster och aggressivt kroppsspråk kommer innebära en oro för barnet även detta i unga år. Det är också ett grundbehov, precis på samma sätt som att det finns ett starkt behov av att inte bli övergivet.  Grundbehoven är flera och det kommer vi in på mer i nästa artikel men att fritt kunna utrycka sina åsikter och behov, att få vara självständig och liknande är också centrala punkter i våra uppväxter som kan påverka oss i vuxna år.

I de allra flesta föräldrars fall så är situationerna jag beskriver här ovan fullständigt otänkbara och något man får ont i magen av att läsa. Och så skall det vara. Ett barn skall inte växa upp så. Jag väljer att skriva om det för att förklara hur basala och självklara behoven för barnen egentligen är. Ett normalt hem helt enkelt. Ändå känner många av mina patienter ett enormt ansvar att stimulera barnen dygnets alla vakna timmar, alltid laga perfekt nyttig mat och ge bort hela sig själv och sin egen energi till barnets lekar. Fastän man inte orkar. Det är orsaken att jag skriver den här artikeln. Och som en grundläggande text för en kommande artikel om hur vi vuxna simmar i svallvågorna av våra barndomar. Då måste vi förstå mer om föräldraskapet.

Får barnen mat och en trygg hemmamiljö tillsammans med närhet och en balanserad mängd bekräftelse i form av att man är med och leker en stund, ritar en stund, sitter med och kollar på TV en stund eller kanske är en del av kvällsrutinen så är det i många fall fullt tillräckligt. Man behöver inte vara lekledare och pedagog hemma hela tiden och varje dag. Det behövs inte. Barnet behöver däremot en fungerande förälder som orkar vara närvarande, som orkar engagera sig och som kan hjälpa barnet genom att vara den trygga punkten att luta sig emot när det behövs. Och det är den balansen som är så svår för många. Därför är det viktigt att veta vad ”minsta möjliga” är. Det är oerhört svårt att vara tillräckligt bra som mamma och pappa om man inte har koll på ramarna. Särskilt om det finns ett konstant dåligt samvete, en låg självkänsla, en tanka om att man borde och måste göra mer eller jämför sig med andra man tror kan bättre.

Ett barn som aldrig får ha tråkigt kommer inte utveckla sin fantasi och initiativtagningsförmåga på ett ok sätt. Ett barn som alltid får stimulans och serverade initiativ ifrån förälder och barnomsorg kommer inte heller att kunna utveckla sin egen stimulans och självständighet. Jag hade egentligen inte tänkt att ta upp ”skärmtid” i den här texten men på tal om det du precis har läst så kan vi låta hjärnan resonera lite om hur en konstant stimulans av syn, hörsel och andra kognitiva förmåga stämmer överens med att barnet aldrig får vara ostimulerat för att få utveckla sina egna förmågor.
Så för att dra ihop säcken och sammanfatta lite kring vad som behövs och vad som inte behövs som förälder som jag ser det.

1.      Emotionell bekräftelse – Lyssna när barnet kommer och vill berätta något men våga också säga nej ifall det inte fungerar att lyssna för dig just nu. Det är absolut ok att göra klart det man håller på med och koncentrera sig på det för att sedan ge barnet uppmärksamhet och bekräftelse. Det är mycket sundare än att alltid vara tillgänglig 100%. Har du ett barn som väldigt sällan öppnar upp för samtal så är det en annan spelplan och då behöver du ta till vara på de chanser du får till samtal. Då är det läge att lägga ner det du håller på med om det inte är helt nödvändigt att göra klart för att lyssna och engagera dig. Var lyhörd på vad barnet pratar om. Kommer det en djupare fråga om sådant som även du tycker är viktigt att ha koll på, utgå ifrån att barnet behöver dig att stödja sig mot i frågan. Det kan handla om vikt, sex, något som händer i samhället, något konstigt som någon sagt, en oro som barnet bär eller liknande. Lyssnar du för att höra så kommer du också relativt enkelt att se och höra skillnaden på frågornas natur och djup.

2.      Var nära. Tycker barnet om att kramas och gosa så krama och gosa. Vill barnet bara att man sitter nära, sitt nära. Tycker inte barnet om närhet på det sättet, utforska och hitta barnets egna sätt att få närhet.

3.      Var engagerad men på lika villkor. Har du svårt med orken kanske en lek på 10-15 minuter är helt rimlig men inte leka kurragömma i en timma och sen på nästa lek för att sedan gå till en pysselstund för att sedan gå tillbaka till kurragömma ett varv till. Ditt engagemang i barnets önskan av lek behöver inte vara flera timmar eller på professionell nivå. Det räcker med en stund. Visa att barnets behov av lek och att göra något ihop med dig som förälder också betyder något, det räcker långt. Sedan kan man leka en stund senare om energin och tiden finns men det finns absolut inget behov av att vara lekledare hela dagarna.

Dessa punkter tänker åtminstone jag som förälder är en väldigt bra plattform att stå på. Det känns åtminstone bra för mig. I takt med att små barn växer och blir äldre så ändrar ju såklart behoven också sig men i grunden kan man hålla kvar punkterna och bara anpassa till ålder. En tonårings öppning av samtal är kanske ännu viktigare att fånga upp än 8åringens och då får man kanske vara beredd att släppa det man håller på med tidigare osv.

Såhär tänker jag.
Man behöver alltså inte maxa superförälderrollen hela tiden varje dag för att barnen skall få en bra uppväxt. Det är mycket mer basic än så.
 
Läs hela inlägget »
Många av mina patienter har en uppfattning om att saker och ting är på ett särskilt sätt när det gäller den egna situationen, sin trötthet, sin återhämtning, sin vardag och sitt liv. Det är inte ovanligt att uppfattningen om hur det skall vara varken stämmer överens med hur det är eller hur det borde vara.

Jag tänker så här.
Livet har en uppsättning spelregler som gäller alla. Det finns ett antal skyldigheter som vi absolut har som människor i vårt samhälle. Det kan handla om det mest grundläggande som att inte vara farlig för sin omgivning, att ta hand om sina barn, att behandla människor med normal respekt och så vidare. Basic basic basic liksom. Självklart har vi skyldigheter. Men alla människor har också rättigheter. Alla människor har rätt att må bra. Alla människor har rätt att må dåligt för att sedan ha lika stor rätt att må bra igen. Det finns ingen som fått andra regler. Det finns ingen som fått en ”bootleg-regelbok” som säger att du måste ha det tungt och må dåligt till tidens ände. För så var dina regler.
Det fungerar inte så.

Du måste alltså inte göra klart allt innan du får vila. Du måste inte se till att alla andra mår bra innan du gör något för dig själv. Du måste inte arbeta fastän du är obegripligt trött bara för att du vet att ingen gör dina arbetsuppgifter när du inte är där. Du behöver inte vara på något särskilt sätt för att duga till. Du behöver inte uppfylla några kriterier för att få ha rätten att ha en sjukperiod eller ta hand om dig själv på ett mer omfattande sätt.

Känner du ändå så här så ställ dig frågan ”Varför skulle jag ha ett helt annat regelverk än alla andra?” För så enkelt kan det ibland vara att vända på hela mindsetet och låta insikten landa. ”Varför är det ok för alla andra att vila när man är trött men inte för mig?” Den frågan ställer jag ofta till mina patienter och får väldigt ofta exakt samma svar. Tystnad. Det blir helt tyst på andra sidan. För direkt förstår hjärnan vad som hänt. Man har av olika anledning missförstått grejen med rättigheterna och skyldigheterna. Kanske har någon försökt påstå att ens skyldigheter ÄR mycket större än rättigheterna under uppväxten och åren. Kanske har det känts som att det är bättre om man är och gör på ett speciellt sätt och då har hjärnan lärt sig att det är så här man gör. Men bara för att du fick uppleva detta för länge sen eller har blivit matad med det under livet så betyder inte det att det måste vara så nu.

Bara för att andra har sagt en sak och verkar övertygade om att det varit rätt så betyder inte det att det var rätt.
 
Så tänker jag.
Tack för att du tog dig tiden att läsa. Dela gärna texten vidare.
 
 
Läs hela inlägget »
Högpresterande, ”duktig flicka-syndromet”, prestationsångest, ”alla andras behov är viktigare än mina”, ”Jag borde…”, ”Jag måste…”, ”Men det är så här det är för mig, det här är jag liksom...”. Uttrycken är många – grunden är egentligen samma för allt det som står ovanför här. När jag hör mina patienter eller människor jag träffar beskriva sig som det här eller att jag hör att agerandet till vardags är sådant att orden absolut kan vara beskrivande för situationen så vet jag ganska säkert vart någonstans vi skall börja jobba. Jag tänkte berätta lite mer om det här i denna artikel.

Det går aldrig att generalisera inom psykologin och terapin. Det är alldeles för avancerat för att kunna säga ”alla som tänker såhär är -> SÅHÄR”. Det fungerar inte så helt enkelt. Det är en av orsakerna till att det här med ”röd, gul, grön, blå personlighet” bara är trams. Men vi kan KONCEPTUALISERA terapin. Man kan genom att höra vad individen säger i sina beskrivningar över hur allt fungerar på insidan och vilka svar på mina frågor jag får, skapa som ett koncept som vi kan jobba med.

Eftersom vårt psyke är så fruktansvärt avancerat och i många avseenden utforskat mindre än rymden så behöver man lite hjälp med att fokusera på ett område något så när för att saker inte skall spreta så mycket att det varken blir hackat eller malet. De första meningarna i den här artikeln ger mig en riktning och ett förslag på vilket koncept det här handlar om. Därför kan jag även lista ut många saker som händer runt omkring. Saker som individen inte har berättat men som ändå är viktigt för mig att veta. Ofta känner människan jag pratar med att jag på något sätt kan se vad som finns i henne huvud eftersom jag frågar om saker som stämmer hela vägen. ”Hur kan du veta detta? Vi har ju aldrig pratat förut?”

I det här konceptet när det gäller både prestationsångest och det man kallar för underkastelse, det vill säga att man underkastar sig andra människor behov för sina egna, så kommer detta ifrån samma grund i regel. Och det är ett av våra grundbehov som barn, ”Friheten att uttrycka sig själv”. Är detta behov inte uppfyllt så mycket som det behövs när vi är små så kan det hända saker med oss. Vi utvecklar strategier som vi gör väldigt reflexmässigt för att det jobbiga som händer när man inte får uttrycka sig själv skall bli lite mindre jobbigt. Samtidigt vänjer vi oss av att det är såhär och tar det med vidare i livet.

När jag försöker ta reda mer på patientens uppväxt så letar jag inte efter det mörkaste. Jag letar inte efter misärer. Jag försöker ta reda på hur stämningen var hemma. Hur var morsan och farsan? Hur var det inom familjen? Hur var det hemma liksom? Hur var föräldrarna som människor? Hur var de som föräldrar? Hur var syskonen? Hur såg det ut liksom? Ofta får jag kommentaren ”Ah men jag hade en bra barndom. Mat och kläder och fint hemma och fredagstacos och resor på sommarlovet och sådär.” Och det är ju fantastiskt, absolut. Men när du kom hem från skolan med en klump i magen, vem pratade du med då…? Och så blir det ibland helt tyst. Och då, precis just där, har det kanske landat en insikt om att vi skall prata om barndomen på ett helt annat sätt än det man gjort tidigare.

Det finns ett antal olika scenarior och stämningar som skapar problem för ”Friheten att uttrycka sig själv”. Ibland är det högpresterande föräldrar som både visar och säger att man måste leverera för att duga till. Ibland är det en eller flera i familjen som har mycket större behov än patienten, både av helt naturliga orsaker som till exempel sjukdomar eller skador och ibland bara för att dem tyckt att deras grejer var viktigare än dina, som en förälder med ett väldigt starkt intresse eller engagemang i något. När ens egna behov aldrig får ta plats så kommer hjärnan till slut utgå ifrån att dem helt enkelt inte är lika viktiga som andras. Och när detta händer när man är liten och inte förstår allt så verkar det logiskt. Och den känslan bär människor med sig upp igenom livet. När det uppstår en situation där livet pressar hårt, belastningen är väldigt hög och behovet av återhämtning är stort och man samtidigt bär med sig känslan och inställningen att mina behov av återhämtning inte är så viktiga så kan vi få ett problem. Jag skulle säga att detta är en av de absolut största nycklarna till att hantera utmattningen bland de flesta av människorna jag träffar.

När våra behov av att kunna uttrycka oss själva både i ord och beteende inte är uppfyllt händer det andra saker på insidan också. Om enda gången som man fick stå lite i centrum och få bekräftelse och känna att ens egna behov av just bekräftelse och uppmärksamhet fick komma fram, var när betygen var perfekta eller att man hade gjort något extra bra hemma för någon annan så lär sig huvudet det. Med prestation får vi bekräftelse. Man lär sig också att när bekräftelsen uteblir så måste man gjort något fel. Kanske inte tillräckligt mycket, bra eller snabbt eller så gjorde man inte något för någon annan utan för sig själv och det var inte så bra. Då är det väldigt lätt att det blir ett skimmer av dåligt samvete över individen som också följer med genom livet.
Har man dessutom inte fått känna på hur det skall kännas att vara bra på riktigt och utan att det kopplats ihop med prestation eller att göra något för någon annan så är det i min mening nästan omöjligt att ha en bra självkänsla. För självkänsla är ett mätinstrument och har det instrumentet aldrig fått uppleva vad som är bra så kommer det utgå ifrån att det är dåligt, som det ”brukar” och det är väldigt svårt att fylla på.

Många av de reflexmässiga beteenden vi har runt just prestation och behov går att härleda till situationer och perioder i vår uppväxt när våra hjärnor lärde sig hur det skulle vara. Detta är inget som finns medfött och genetiskt utan vi har alltså LÄRT oss ifrån vår omgivning. Det innebär också att det går att lära om.

Det finns två gemensamma drivmotorer för dessa situationer. Det är känslorna skuld och rädsla. Skulden ger tankar som ”Jag borde”, ”Jag måste”, ”min plats i livet är såhär..” ”Om jag inte gör detta så är jag skyldig att ändra på det” och liknande. Här finns också tankar av låg självkänsla och ett konstant dåligt samvete. Tankarna generar ett beteende som kallas för ”görande” vilket är precis som det låter.

Rädsla är grundkänslan – stress och oro är funktioner under känslan. Stress och rädsla är samma sak och rädslan ger tankar som ”tänk om…” och katastroftankar. Stress är ett beredsskapssystem inför ett hot hjärnan förutser och det hotet vill man ju självklart inte möta vilket innebär att beteendet blir ”flykt” vilket också är precis vad det låter som. Man flyr för att slippa hotet, både fysiskt och mentalt. Hotet är dessutom väldigt ofta starkt överdrivet på insidan så man flyr ifrån något som egentligen inte behöver vara särskilt farligt.

Så när jag hör att det finns ett kraftigt tempo hos individen så börjar jag alltid titta efter skulden och rädslan. Det finns nämligen bara tre jobbiga känslor som skapar tempo. Resten skapar passivitet (nedstämdhet gör inte direkt att du ökar tempot och det gör inte skam, förvåning, äckel eller förakt heller). Det finns en känsla till som kan skapa tempo och det är ilska vilket inte alls är ovanligt när man har både skuld och rädsla i gång som en grund.

Det finns alltså flera olika vägar in mot samma förklaring och när det gäller en del av lösningen på detta svåra så är det ganska ”enkelt”. Jag måste hjälpa individen att stå ut med skulden eftersom den sannolikt inte kommer försvinna helt och jag måste hjälpa individen att förstå sina rädslor och lära sig hur man bryter när tankebanorna så de slutar förstör. Så ”enkelt” är det. Men vägen dit är oerhört komplicerad och krånglig. Det ligger många saker i vägen för att kunna göra det och det tar vi hand om samtidigt. Det kan också vara så att människan saknar en del grundkunskaper och färdigheter för att ens kunna titta och fundera på detta som händer på insidan och det är också viktigt att få med sig. Och är man dessutom så trött att klockorna stannar och hjärnan känns full med potatismos så måste vi börja där. För vilka världsmästarövningar jag än ger ut för att träna upp hjärnan så spelar det ingen roll om man inte orkar göra uppgifterna.

Så tänker jag.
Tack för att du läste.
Läs hela inlägget »
Björn Rudman på TV4s Nyhetsmorgon 2021 Björn Rudman på TV4s Nyhetsmorgon 2021

Håll koll på symptomen så kanske du slipper bli utmattad och sjukskriven länge. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Fast samtidigt är det något av det svåraste som finns. Dels att faktiskt tillåta sig att känna efter, dels att agera på symptomen. Att inte fortsätta trots att det kändes dåligt. Att inte pressa sig över nya gränser hela tiden i tron om att det jobbiga kommer försvinna när uppgiften är klar.

I stort sett alla jag någonsin behandlat för stressbesvär och utmattning har kunnat se i backspegeln när saker började spåra ur. Det går i stort sett alltid att se när pressen ökade, när tempot steg och när återhämtningen minskade. Där börjar problemen. Inte den dagen man blir utmattad. Det började långt tidigare. Därför menar jag att om man är vaken på de röda flaggorna så kanske man kan göra förändringar i tid för att slippa kliva över tröskeln i ett rum du kanske aldrig kan lämna. Tyvärr är det nämligen så utmattningssyndrom fungerar. Är det ett allvarligt insjuknande med omfattande och kraftiga symptom så kan det vara så att man inte kan räkna med att till exempel energin blir som den var förr. Därför är det klart bästa i hela ”utmattningscirkusen” att försöka undvika den helt och hållet. Och det tänkte jag försöka bidra lite med i den här artikeln.

Det finns två väldigt tydliga röda flaggor som är vettigt att hålla uppsikt över. Den ena är när vanliga och normala vardagsuppgifter tar onormalt mycket energi och tid. Det som förr bara gjordes i en handvändning innebär nu en arbetsinsats. Där har något sannolikt börjat hända. När det tar mycket längre tid att läsa och skriva ett mejl och det samtidigt gör dig trött i huvudet. När det tar mycket längre tid och är svårare att handla mat i affären. Vanliga vardagsgrejer.
Den andra flaggan är när återhämtning, vila och sömn inte fungerar längre. När lunchrasten inte ger tillbaka energi. När den vanliga nattsömnen knappt märks för att du vaknar upp lika trött som du la dig. När en stunds fika och lugn mitt på dagen inte märks på energin överhuvudtaget. Det är den andra röda flaggan.
Har du koll på dessa två och faktiskt börjar reflektera över din situation om du uppmärksammat de båda så har du kommit en bra bit på vägen faktiskt.

Vissa saker kanske du faktiskt kan påverka direkt. Andra kanske inte går att göra så mycket åt i närtid. Hur du förändrar sakerna rent praktiskt beror såklart på vad det är du vill förändra. Vad som ligger i vägen för förändringen beror såklart på dig som människa och det som händer och har hänt på din insida. Varför saker har blivit som det har blivit beror också väldigt mycket på hur livet har varit och vad du som människa gjort och varit tvungen att göra för att lösa din vardag. Och även på hur din uppväxt sett ut. Så när vi börjar skrapa på ytan så blir det direkt väldigt avancerat och intressant (i min värld) men det är inte i det svåraste vi börjar. Det är i det lätta. Och där kan du direkt börja med att smaka på de två punkterna ovan.
Så tänker jag.

Hoppas du fick med dig något som kan ta din situation vidare fram.
Har du besvär med stress och utmattning och behöver hjälp med detta är du välkommen att höra av dig för en konsultation för enskild terapi eller kursbokning till självhjälpsutbildningarna.

Läs hela inlägget »

Om jag skriver ordet ”kontrollbehov”, känner du igen dig då?

Jag har pratat väldigt mycket om detta senaste tiden med patienter och folk jag träffat ute på företag. Och det är ett uttryck för något. För behovet av kontroll kan vara både funktionellt och dysfunktionellt på samma gång, beroende på situation. 

För att ta reda mer på orsaken till behovet brukar jag fråga vad som händer på insidan om man inte får eller kan ha kontroll över situationen. På vilket sätt blir det jobbigt? Och i många fall är svaret det samma; jag blir stressad eller orolig. Och där i finns en del av svaret. Stress och oro är funktioner under grundkänslan rädsla. Att ha eller skapa kontroll är att mota bort oron och stressen över en situation. Det är alltså ett sätt att hantera något du är rädd för mer eller mindre. Ett starkt kontrollbehov är alltså hjärnans sätt att försöka skapa kontroll över något okontrollerat. Och det behöver inte ens vara i samma sammanhang. Det är till exempel inte alls ovanligt att stressade människor blir extrema med sin kost med vägning och mätning och sådant vilket också är ett sätt för hjärnan att ta tillbaka kontrollen, även om problemet inte alls handlade om maten från första början. 

När jag hör någon som identifierar sig med ett stort kontrollbehov så hör jag någon som försöker ta kontroll över något osäkert. Jag hör en oro, en rädsla, en beredskap inför en katastrof, en person som ofta lägger ner väldigt mycket energi och tid på att dubbelkolla allt men vet egentligen inte varför. 

Ibland har hjärnan fått vatten på sin kvarn. Något har faktiskt hänt och ”då var det ju en väldig tur att jag dubbelkollade detta!” Och hjärnan fick en förstärkning på att kontrollbehov och beteendet var korrekt. Men i de flesta fallen är det inte så. Även om jag kan flygplanssäkra taket på mitt hus så är det antagligen inte värt tiden och kostnaden. Sannolikheten för en flygplanscrash är mycket låg. Så Insatsen står alltså inte i proportion till problemet och hotet. Och så är det även i våra vardagar. 

Ett bra trix att börja med när det gäller denna typen av besvär är att ställa sig själv lite frågor. ”Hur mår jag om jag inte får utföra kontrollen?” ”Vad händer på insidan?” ”Om jag inte kontrollerar detta, vad får det för svåra och omfattande konsekvenser för mig själv och andra?”
Ofta så är svaren inte särskilt extrema eller djupa. Oftare visar det sig att hjärnan haft lite bråttom och blåst upp ett problem till en storlek det inte förtjänar. 

Börja testa detta så skall du få se. Och kanske sjunker energiförbrukningen en del då och du får energi kvar till annat viktigare. Som din återhämtning till exempel. 

Läs hela inlägget »
Björn Rudman, samtalsterapeut Björn Rudman, samtalsterapeut

Belastning och återhämtning – trötthetens gyllene ekvation
 
Rent teoretiskt skulle du kunna ha en väldigt hög belastning i hjärnan och kroppen om du bara återhämtade dig tillräckligt. Du kan träna väldigt tungt så länge du ger kroppen en chans och möjlighet att återhämta sig. Men om återhämtningen inte fungerar som den brukar då? Om du inte sover ordentligt eller inte har aptit till att äta ordentligt? Då är det ganska enkelt att förstå att återhämtningen inte kommer fungera som den behöver. Eller hur? Kan du då fortsätta träna på samma sätt dag efter dag efter dag? Antagligen inte va?
Ganska snabbt kommer det bli så, att du inte orkar samma sak på träningen längre. Prestationen sjunker eftersom kroppen bromsar och säger nej. Kanske får den ont, kanske blir bara benen väldigt tunga, men på något sätt kommer belastningen att bromsas vare sig du vill eller inte.
Men med din hjärna så är det andra spelregler.
 
Belastningen i huvudet kräver precis som belastningen av träningen. Återhämtning. Mental återhämtning. Det innebär vila ifrån intryck, ordentligt med mat, vätska, sömn, positiva upplevelser och så där. Men vad händer när med hjärnan när återhämtningen inte fungerar? På träningen med kroppen så bromsar musklerna och energin belastningen och man kan förstå att man måste vila. Men när hjärnan är trött så tror man att det enda som måste till är att jag kämpar lite hårdare. Och lite till. Och lite hårdare. Det får till följd att belastningen blir ännu svårare och större eftersom hjärnan måste jobba hårdare eftersom den är trött och ändå skall utföra samma belastning. Och så är spiralen i gång. I takt med att belastningen ökar eftersom hjärnan måste jobba hårdare så kommer även mindre aktiviteter att innebära en större kostnad energimässigt och behovet av återhämtning skjuter i höjden. Återhämtningen som kanske är negativt påverkad för att du inte låter hjärnan vara i fred, får svårt att sova pga massa oro och stress, aptit som sjunker, mat som glöms bort pga ”mycket att göra” och bortprioriterade nöjen eftersom man ”inte hinner utan får ta det sen när allt har lugnat sig”.
 
Kan du se spiralen här?
Återhämtningen är såklart väldigt viktig men om belastningen ligger på höga nivåer så spelar det ingen roll hur mycket du vilar. Om all energi du skapar rinner ut bakvägen i ett stort svart hål så måste vi tänka om lite.
 
Jag tänkte göra ett försök att visa på hur jag ser belastning, vad som är viktigt att hålla koll på, hur det går att avgöra om belastningen är för hög i en planerad aktivitet osv. Här måste du också vara medveten om att upplevd belastning är väldigt individuell och även baserad på dagsform och situation. Detta är alltså inget facit men kanske mer en fingervisning och ett underlag att luta sig lite mot när stormen går.

”VIT-principen” om belastning – Volym – Intensitet – Tid
Belastning innebär inte bara sinnesintryck utan även andra kognitiva förmågor som koncentration, uppmärksamhet, sociala interaktioner osv. Olika saker är olika jobbigt för olika människor i olika situationer. Exemplen nedan är just exempel men orden skulle kunna bytas ut till de andra kognitiva förmågorna.

  • Ju fler sinnesintryck en aktivitet eller upplevelse innehåller på samma gång desto högre belastning.
  • Ju större eller mer intensiva sinnesintryck en aktivitet eller upplevelse innehåller desto större belastning
  • Ju längre tid en aktivitet eller upplevelse pågår desto större belastning

Så för att göra detta så enkelt det går och så pedagogiskt det går delar jag in exempel på aktiviteter i färgkoder. Dessa koder kan förändras beroende på hur påverkad du är av stress och trötthet.
 
RÖDAktiviteter med höga ljud, mycket folk i rörelse och som genomförs under relativt lång tid dvs. ”check” på alla punkter i ”VIT-principen”. Aktiviteter med höga krav på koncentration och prestation. 

  • Att gå på konsert -  (Ta sig dit, massa folk på plats, höga ljud, starka ljus, lång tid, ingen möjlighet att pausa intrycken, ta sig hem)
  • Nöjespark  - (Ta sig dit, massa folk på plats, höga ljud, starka ljus, massa rörelseintryck, ingen möjlighet att pausa intrycken, lång tid, ta sig hem)
  • Barnkalas - (Förbereda barnen hemma, ta sig dit, massa folk på plats, höga ljud, lång tid, ingen möjlighet att pausa intrycken, ta sig hem)

ORANGEAktiviteter med ljud, en del folk i rörelser, ganska lång tid, planering innan, transport dit och hem. Aktiviter med relativt hög koncentration och krav på prestation.

  • Fika på café – (Ta sig dit, samtala/social interaktion, koncentration i samtalet, ljud av cafépersonalen, folk runt omkring, ta sig hem)
  • Gå på bio – (Ta sig dit, mycket folk, koncentration kring biljett, hitta rätt, ev handla, koncentration och sinnesintryck i filmen, ta sig ut bland folk, ta sig hem)
  • Åka kollektivtrafik - (Koncentration med tider och byten, mycket folk, ljudintryck, synintryck)
  • Arbeta i ett öppet kontorslandskap - (Ta sig till jobbet, högt bakgrundsbrus, mycket synintryck, folk runtomkring, arbetskoncentration med pågående störningsmoment, ta sig hem ifrån jobbet) 

GRÖNT – Aktiviteter som inte tar mer än de ger, som gör att du ”kommer ut på plus på andra sidan” och som du kan göra utan att behöva vila i flera timmar eller dagar efteråt. Aktiveter där du tydligt ser att VIT-principen inte är igång dvs. låg volym av belastning, låg intensitet av belastning och under kort tid (eller där volymen och intensiteten är så låg att tiden inte spelar någon roll)

En utmattning beter sig inte likadant hela tiden varje dag eller för evigt. Det innebär att färgerna kan förändra sig.
Jag skulle säga att ju tidigare du är i utmattning, det vill säga att ju kortare tid det gått sedan ”smällen” desto fler av dessa punkter är röda. Det kan vara så att allt är rött och inget är orange. Det kanske också vara så att det är en eller två punkter som är röda och resten är orangea. Det kan också vara så att en dag med sämre nattsömn, dåligt med mat och bråkigt hemma gör att allt är rött bara för just den eller de få dagarna i närheten och sen blir det orange igen. Ibland är det också så att allt är rött och bara små små saker är gröna och då är ditt besvär omfattande och du är helt slut av en anledning. Och då är det ännu viktigare att du håller ner belastningen under en period.

Med tiden kommer färgerna att lugna sig och du förstår mer om hur du själv och din hjärna fungerar. Då kommer även de orangea aktiviteterna att börja bli gröna och de röda har blivit orange. Det är väldigt vanligt att det böljar fram och tillbaka på detta sätt. Det viktiga är att du förstår principen bakom kognitiv belastning och hela tiden jobbar på att göra vad du kan för att vara på så grön nivå som möjligt.
 
Såhär arbetar jag med mina patienter när jag försöker hjälpa till att skapa klarhet kring just belastning. Min utmaning handlar mer om att få människan att förstå dessa saker och framförallt skapa verktyg och strategier för att bromsa sig själv och inte göra röda och starkt orangea aktiviteter regelbundet i tron om att det är ok. För det är det inte. Det kommer stoppa dig från att bli frisk ifrån din utmattning och den kan eventuellt också göra dig mycket sämre. Och så skall vi inte ha det tänker jag. Hos mig blir man bättre, inte sämre. 
 
Tack för att du läste. Hoppas du fick med dig något. Dela gärna artikeln vidare till andra. Det hade jag tyckt var väldigt fint.

Läs hela inlägget »
Björn Rudman, samtalsterapeut, utbildar chefer och företag Björn Rudman, samtalsterapeut, utbildar chefer och företag

En utmattning kommer aldrig över natten. Det kan kännas så och verka så, men det fungerar inte så. Den har varit på gång långt innan den ”bryter ut”. Minst sex månade pratar medicinvetenskapen om. Sex månaders uppvarvningsfas och sen händer något som får allt till att ”tippa över”. En utlösande faktor, något som satte punkt för hela uppvarvningen så att säga. Ofta den dagen när man var tvungen att gå hem från jobbet eller den dagen man insåg med all tydlighet att det inte gick längre.
 
Och det är just det jag tänkte skriva om idag. Om arbetet. Jobbet. Kneget. Där vi spenderar många timmar om dagen för att få pengar för att kunna köpa mat, betala vårt boende och sådär. För när det handlar om utmattning, människor och arbetet så finns det oerhört mycket att säga om det. På gott och ont.
Det är ju trots allt såhär att det är ifrån arbetet man behöver sjukskrivas eller åtminstone få hjälp på om man är utmattad. Och där har arbetsgivaren massor av skyldigheter fast är också väldigt utelämnad och förväntas lösa problem som kräver en väldigt specifik uppsättning terapeutisk och medicinsk kompetens. Jag menar att det går att lösa och att alla vinner på det. Du som anställd kanske slipper bli sjuk helt och hållet och om du ändå skulle råka ut för det så kan stöttningen och återgången till arbetet bli som den skall och inte utelämnad åt slumpen.
 
Jag tänker såhär:
 
För att du eller någon som är ansvarig över andra skall kunna ha energin, ha kunskapen och verktygen för att hjälpa andra är det viktigt att man börjar från början. Man måste börja hos individen. Om jag inte vet hur jag skall ta hand om mig själv, min stress, min återhämtning och hur jag skall dra mina egna gränser, hur skall jag kunna hjälpa andra göra det? Där måste man börja. Det kommer göra att jag som ledare dels håller själv, dels kan agera förebild för andra – leading by example, något som är mycket effektivare än att peka med hela handen.
 
För det andra så är det inte något enkelt att coacha och stötta någon som ”går tungt”. Det är en avvägning mellan gaspedal och handbroms hela tiden och hela grundproblemet är att individen som inte mår bra har väldigt svårt för balansen mellan gas och broms. Där handlar det om att ”mötas i ögonhöjd” med förståelse och empati utan att det blir kravlöst och bara massa bortplockning av arbetsuppgifter. Balansen är en gemensam process som både chef och arbetstagare har sina ansvar i och något som måste få vara så dynamiskt som det faktiskt är. Det behövs ramar och rutiner men inte in absurdum och måste gå att omvärdera och bytas ut. Bara för att man har sagt en sak på ett möte ena veckan betyder inte att det kommer fungera tre veckor senare. Då måste det finnas en lyhördhet ifrån chef och en kommunikation ifrån den med besvären.
Det samtalet mellan människor är inte alltid helt enkelt. Vad kan man säga? Vad skall man säga? Hur mycket går att ta in? Hur hjälper man till utan att ge mer dåligt samvete? Detta går att lära sig men antagligen så kommer inte kunskapen hem själv.
 
Det tredje spåret är kanske det som är allra svårast för just chefer och företag och som absolut viktigaste för någon som är utmattad. Återgången efter sjukskrivning.
Hela ansvaret ligger på arbetsgivaren och försäkringskassans riktlinjer är väldigt tydliga. Från sjukvårdens sida och från t.ex. Försäkringskassans sida kommer bara ordern ”25% arbetstid och så får vi utvärdera om några veckor”. Ah men ok. Det är 10 timmar per vecka vid en heltidsanställning och det är ju bra att veta. 2 timmar om dagen. Perfekt. Men vad klarar individen av på dessa två timmar? Hur fungerar det med 2 timmars arbete efter att man tagit sig till jobbet med kollektivtrafik? Hur fungerar det med 2 timmars arbete i ett öppet kontorslandskap, på ett bullrigt lager eller på en sjukhusavdelning bland patienter? Det är inte ”bara att bara” här. Och det är också huvudorsaken till att många tyvärr blir sjuka igen under återgången alternativt något ännu värre – att man fortsätter att jobba trots att man mår dåligt och blir sämre och sämre
 
För att skapa en förståelse för hur svårt det här är för arbetsgivaren tänkte jag skriva lite kort om varje punkt som Försäkringskassan listar som kan behöva besvaras under tiden och upprättandet av den krävda rehabiliteringsplanen.

·      Kan medarbetaren arbeta lite grann och vara deltidssjukskriven?
Vad innebär lite arbete? Vad orkar personen med? Vad är det som tar mest energi av individen? Fungerar det med tidspress/deadlines? Finns det ansvar inom tjänsten? Finns det personalhantering inom tjänsten? Hur är arbetsmiljön? Hur är arbetsklimatet? Finns det möjlighet till paus och vila i tjänsten och i lokalmiljön?

·      Hur kan arbetsplatsen och arbetsuppgifterna anpassas?
Hur är arbetsmiljön? Hur mycket sinnesintryck finns det på arbetsplatsen som en utmattad hjärna kommer få svårt att sålla? Ljud, ljus, människor i rörelse, lukter, sociala interaktioner osv?

·      Kan du omplacera medarbetaren, antingen tillfälligt eller permanent?
Att omplacera en individ kan absolut fungera men är inte utan utmaningar. En omplacering kanske innebär att individen måste lära sig nytt och vänja sig vid en ny miljö osv? Det kan också vara helt nödvändigt att flytta om själva miljön på arbetsplatsen inte går att förändra något nämnvärt.

·      Behöver medarbetaren arbetstekniska hjälpmedel?
För någon med utmattning och stressbesvär kan detta handlar om hjälpmedel för att minska ljud och andra sinnesintryck.

·      Kan medarbetaren få utbildning eller omskolning till andra arbetsuppgifter?
För någon med utmattning så är det en enorm uppförsbacke att kunna ta sig igenom en utbildning eller omskolningsprocess. Som jag skrev tidigare – ”det är inte bara att bara” detta.

·      Kan ni ta hjälp av företagshälsovården eller annan extern aktör av rehabiliteringstjänster?
Här sker det just nu en relativt snabb utveckling i samhället. Jag får fler och fler uppdrag ifrån större företag för att bistå med dels rehabiliteringen och dels med struktur för återgången. Fler har förstått att detta är på tok för avancerat för att lägga ovanpå närmsta chefs ordinarie arbetsuppgifter.

·      Hur ska kontakten mellan arbetsplatsen och medarbetaren fungera under tiden medarbetaren är sjukskriven?
Här handlar det om kommunikation, något som är svårt när bägge parter är friska, pigga och ”med” i huvudet. Kommunikation medan man är utmattad eller under tillfrisknande är inte helt självklar och behöver vara väldigt rak och tydlig för att fungera utan stora missförstånd eller jobbiga känslor. Kanske behöver det ske skriftligen så alla kan svara i lugn och ro och att allt finns att läsa efteråt ifall man glömmer bort?

Det finns alltså en mycket stor utmaning på flera plan för företag och chefer som blir ansvariga för dessa svåra och känsliga situationer. Jag blir inte ett dugg förvånad när saker blir tokiga ute på företag. Alla gör så gott de kan med det de har. Tyvärr är det såhär det ser ut i samhället idag. Detta är så avancerat att det behövs utbildning och stöttning även för personerna ansvariga för processerna.

Bara i år har jag varit inne och hjälpt 6 företag med liknande processer, både enskilt och i utbildningsform för chefsgrupper och enligt min mening går det att göra saker väldigt mycket enklare och bättre bara genom att hjälpa rätt personer att förstå rätt saker. Det gör att individerna kan ta hand om sig själva på ett helt annat sätt, belastningen i arbetet och coachningen med personalen tar mycket mindre energi och eventuella återgångar efter sjukskrivning fungerar faktiskt och alla mår bättre. WIN i alla riktningar känner jag.
 
Vill du läsa mer om hur jag tänker med utbildningar och liknande inom denna avancerade del av utmattningen så kan du kika lite mer här >>>>
 
Annars tackar jag ödmjukt för att du tog dig tid att läsa. Hoppas du fick med dig något.

Läs hela inlägget »

Jag vet inte hur många år jag har kommit tillbaka till jobbet i augusti, helt slut efter sommaren. Ju äldre flickorna har blivit desto lättare har det blivit som tur är men ändå. Herre gud alltså.
 
Jag har åtskilliga patienter just nu vars stress, trötthet och ångest har börjat stegra nu när våren kommer och sommaren rycker allt närmre. I Göteborgsområdet är det 1,5 månad kvar innan det är dags för skolavslutning och ”Den blomstertid nu kommer” med blockflöjtsinslag på en regnig skolgård där ingen vill vara utan alla vill bara hem.
 
Så ifrån att fixa lite frukost och skicka av barnen till skolan har man över natten fått en helt annan vardag. Och det kan ju såklart vara supermysigt och så. Om man orkar. Och det är ju just det som blir det krångliga då. Hur skall man orka när det har gått i ett sedan nyårsafton med mycket på jobbet och vabb och corona och osäkerhet och ännu mera vabb och trötthet som kanske inte går att sova sig pigg ifrån och allt på samma gång? Det är just exakt den frågan den här artikeln skall handla om. För det är svårt på riktigt. Men jag menar att det går att jobba med för att förbättra förutsättningarna.
I fredags släppte vi en podd på samma ämne och jag tänker att den här artikeln kan få vara ett komplement till den och en källa för information för den som inte orkar eller kan lyssna på poddar.
 
Det viktigaste tänker jag är struktur. Det var det jag själv kände saknades under de åren och det är ofta det som saknas för mina patienter. Vardagen bara händer och man tar allt på ”volley” och det är lätt att halka snett i både planering och energi. Bara en sådan enkel sak som att ha bestämt lunch i förväg och sett till att allt finns hemma för att kunna svänga ihop det snabbt, eller ännu hellre, något barnen med lite hjälp kan göra själva, kan skapa en väldig lättnad i en intensiv vardag där energin inte riktigt räcker. Så att skapa en plan och struktur runt vardagen skulle jag säga är helt nödvändig. Och inte bara runt maten och en matsedel utan flera saker.
 
·      En plan över utflykter/dagsaktiviteter
·      En plan över längre resor med övernattningar
·      En plan över barnens egna aktiviteter
·      En plan för föräldrars återhämtning
·      En plan över egentid
·      En plan för måltider
Allt detta är punkter som jag tänker mig kan bli krångliga att få till under sommarlovet utan lite struktur.
 
När det gäller barnen så finns det viktiga saker att ha med sig när man jobbar med detta. Den viktigaste punkten är en som många föräldrar har missförstått eller känner saker runt som gör den utmanande. Och detta kan vara ett ”svårt piller att svälja”.

Barn behöver inte aktiveras av mamma och pappa hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Punkt. Det finns till och med en del utvecklingspsykologiska resonemang och nackdelar som händer om det är så. Får barnen aldrig en chans att sätta igång och arrangera egna aktiviteter kommer det bli svårare för dem ju äldre de blir. Deras hjärnan är beroende av att det blir tråkigt ibland för att stimulera kreativitet, drivkraft, sociala interaktioner osv. Man behöver alltså inte vara lekledare varje dag och hela tiden. Punkt.
 
En annan grej som kan vara vettig att ha med sig när det just gäller logistiken kring barnen är att barn och barns mat inte behöver vara så hysteriskt. Du är ingen dålig förälder eller ond människa om barnen får värma rester från igår eller något ok halvfabrikat till lunch eller middag. Allt behöver inte vara ny mat från grunden med ekologiska ingredienser hela tiden varje dag. Det finns ingen anledning att lägga in det valet och den värderingen om du själv knappt orkar bre en macka till dig själv på frukost. Insatsen står inte i proportion till fördelarna och definitivt inte i relation till konsekvenserna när du blir ännu tröttare.
 
Den tredje punkten runt barnen jag gärna lyfter är att bägge föräldrarna inte behöver vara med på alla aktiviteter (om det finns två föräldrar med i bilden). Det är väl en alldeles utmärkt idé att någon drar iväg med barnen medans den andra vilar eller bara ligger och pillar sig i naveln och kollar på tv?
 
Dessa tre punkter är mycket vanligt förekommande bland mina patienter och något jag själv brottades med tidigare. Kan vi få in lite ”chill” i detta så är det mycket vunnet.
När det gäller själva planen sen så tänker jag mig att man gör ett veckoschema som man sedan kan lägga in i ett månadsschema.
Såhär gjorde jag med en patient jag hade i början av veckan:

Återhämtning för mamma och pappa – VARJE dag.
Utflykter för hela familjen – En eller KANSKE två halvdagar i veckan.
Kortare upplevelser med en förälder – En eller KANSKE två små per vecka.
Fix och trix hemma i hushållet – En dag i veckan
Längre utflykter med övernattning – En varannan vecka

 
När man har dragit upp riktlinjerna tänker jag att det vore fint om man satte sig ner hela gänget så alla kunde vara med i planeringen. Då får barnen vara med och utforma planen och kommer ha mycket lättare att förhålla sig. Då kommer de också få se att föräldrarna har planerat in återhämtning för sig själva och då blir det inget konstigt när mamma och pappa bara gottar sig, det blir snarare en väldigt bra sak för barnen att få se och lära sig. Det skall inte vara 7000km/tim hela tiden varje dag för det är ingen som orkar det och det behövs inte ens.
 
Lite såhär tänker jag med sommarlovet. Får man med sig detta och en del av det vi snackar om i podden så lär perioden bli lättare att ta sig igenom i alla fall och man är inte helt sabbad när det är dags att börja jobba igen.
 
Hoppas du fick med dig något när du läste och lyssnade.

Läs hela inlägget »

Att acceptera situationen eller finna sig i skiten? Samma lika?
 
Ordet acceptans är väldigt komplicerat. Normalt sätt har man kanske bara utgått ifrån ordets egen mening när man hör det. ”Jag accepterar” som i att ha förlikat sig med något. Men inom psykologin är det så oerhört mycket mer.
 
Om jag skulle få säga en sak som är svårast att få mina patienter att landa i, som jag känner själv som terapeut, så är det i just acceptans. Ofta för att man har en helt annan värdering kring ordet än vad som behövs för behandlingen. Och det förstår jag verkligen. Jag hade problem med detta också. ”Men jag vill inte ge upp, jag vill inte acceptera detta!”. Och då sa en av mina psykologer som jag säger till mina patienter idag: ”Där talar du om för mig att du inte har acceptans kring det vi pratar om. Det handlar inte om att ge upp vet du.”
 
Jag har ett kompendium med text som jag ger ut till patienterna runt just acceptans för att man skall få läsa och jobba med det på hemmaplan. Men där är det mer ”tekniskt” så jag tänkte göra ett försök att bryta igenom med en lite annan infallsvinkel i denna artikel.
 
Acceptans är som ett par glasögon du tittar på saker med för att se det för vad det är. Det är som en grundstämning, ett mindset, en inställning till saker och ting. Att säga ”Jaja, det är som det är” och fortfarande tycka att det är jobbigt, synd att det blivit som det blivit, lägga tid och energi på att tänka på hur det kunde varit osv, är tvärt emot acceptans. Det är alltså inte bara att säga orden utan det handlar minst lika mycket om vad som händer på insidan när man säger orden. Är du med på hur jag menar?
 
När hjärnan lägger energi och tid på att önska sig ifrån situationen, på att tänka hur bra det förr, att det var väldigt synd att saker blivit som det har blivit osv. gör att den inte kan lägga lika mycket energi på att skapa en faktisk förändring utifrån nuvarande situation. Och det behövs ofta. Om du har en situation du inte vill ha så behövs du här och nu, inte där och då. Du har inte energi till båda – alltså måste du vara där du behövs mest för din egen skull. Och det är här och nu.
Att acceptera en situation är inte att ge upp. Det är att förstå att verkligheten ser ut som den gör, att saker och ting har lett fram till här och nu och att det inte betyder att du måste förlika dig och ge upp och avstå förändring. Och det är här det blir lite svårt om hjärnan tror att det är samma grej. Därför är det viktigt att förstå hela konceptet med just acceptans. Det är inte att ge upp – det är att hitta andra vägar, men då måste du veta vart du står annars kanske den nya vägen inte alls blir så bra. På något vis är det en grundförutsättning för att förändring. Att veta vart man står just nu. Och då kan inte huvudet vara kvar i hur bra det var förr eller vara och flaxa i framtiden.
 
Att ha acceptans i sig innebär att man inte kämpar emot verkligheten längre. Det innebär att man slutar älta skit som hänt som inte går att påverka längre. Det innebär att man kan hitta en mycket bättre balans mellan belastning och återhämtning för när man tänker acceptans i relation till utmattning så behöver man acceptera att gränserna för vad man klarar av förflyttat sig och behovet av återhämtning har ökat. Och så är det just nu. Det betyder inte att det alltid kommer vara såhär, men just nu är det så. Olika saker i livet har lett fram till din utmattning och för att komma tillbaka och bli frisk är det viktigt att gör det som behöver göras för att du skall läka. Därför får du avstå vissa saker som du vet gör dig jättetrött även om du kunde göra detta förr eller vill göra det nu. När det känns ok i magen så fungerar acceptansen – När det blir dåligt på insidan som i att du blir stressad, får dåligt samvete eller känner dig kass om någon annan får ta handlingen – Så fungerar inte acceptansen ännu. Och det behöver du öva på. För detta är en mycket viktig nyckel för att kunna skapa den balansen som är så svår, så svår i en utmattningsrehabilitering.
 
Ett första viktigt moment när det gäller acceptans är att börja fundera på hur ofta du kämpar emot verkligheten. Hur ofta gör du saker du egentligen inte orkar? Hur ofta kör du över dina egna gränser? Hur ofta låtsas du som att allt är som det var förr, för att någon timma senare crasha fullständigt och behöva sova i två timmar? Allt detta är tydliga kvitton på ”icke-acceptans”. Alltså precis tvärt om mot vad du behöver. Att låta hjärnan se detta är viktigt för att kunna hitta acceptans i att ”just nu så gör min hjärna såhär och det är viktigt att jag förstår detta för att kunna göra en förändring”. Låtsas man som att det inte finns ett problem och ignorerar verkligheten så är det enda som kommer hända att problemen växer. Så är det helt ofrånkomligt. Att visa upp för sig själv att det hända rätt många gånger om dagen är ett viktigt moment för att dels belysa att det faktiskt är ett problem för dig men också för att skapa motivation för att ta sig ifrån detta jobbiga och till något bättre.
 
Ett andra steg är ställa sig lite olika frågor om och om och om igen. ”På vilket sätt förändrar jag verkligheten genom att kämpa emot den?” ”Hur förändrar jag verkligheten genom att inte låtsas om den?” ”På vilket sätt skulle det vara att ge upp genom att identifiera att situationen är som den är?” Ju fler gånger du svarat dig själv på dessa frågor desto lättare kommer det vara för svaret att landa i magen som en insikt. ”Nej, det kommer ju inte förändra något med min trötthet om jag låtsas som att den inte finns, naturligtvis inte. Det kommer ju bara bli värre…” EXAKT! DÄR har du insikten vi är ute efter. Och när du köper den på riktigt kommer det inte bli lika jobbigt i magen att vila när andra pysslar hemma eller åker och handlar. Acceptansen har börjat fungera.
 
Ett tredje steg tänker jag är att verkligen ”gå dit” och öva på riktigt. Det är en sak att säga och läsa saker som man vet kanske skulle vara bra och en helt annan att faktiskt göra det. Försök inte fixa saker som du vet inte går. Kan du bekräfta att saker rent tekniskt inte går att förändra – säg det till dig själv och hjälp huvudet göra något annat.
Jag brukar använda väder som ett sätt att hjälpa patienter att förstå skillnaden.

”Det regnar nu. Kan du göra något åt att det regnar?”
”Nej det är klart att jag inte kan, vädret kan man inte förändra.”
”Precis. Så den här grejen du tänker på som hände för flera år sedan. Är det en ”väder-situation” eller något du faktiskt kan påverka nu?”
”Vädersituation…”
”Precis. Så det du kan göra för att anpassa dig till vädret är att antingen ta på sig regnkläder om du behöver vara ute för att slippa bli blöt eller helt enkelt stanna inomhus. Eller?”
”Mmm…”
 
Samma tankeövning går att göra med sömn.
”Du har sovit dåligt i natt, visst var det så?”
”Ah, någon timma eller två blev det bara. Jag är helt förstörd.”
”Det förstår jag verkligen. Jag skulle knappt kunna sitta upp om jag sovit så lite. Så vad kan du göra åt att du sov dåligt i natt? Kan du sova om natten?”
”Ne…den har ju redan hänt.”
”Precis. Så det du kan göra är att antingen gå och lägga dig igen eller att anpassa dagen till den lilla energin du har och ta en ny start imorgon. Eller hur?”
”Ah…det låter så enkelt när du säger det så…”
Och så enkelt kommer det fungera när acceptans kickar in. Det är det jag menar. Det är bara jobbigt under tiden som man lär sig det sedan kommer saker och ting lätta något alldeles fruktansvärt i många avseenden i livet.
 
Så tänker jag.
 Tack för att du läste. 

Björn Rudman

Läs hela inlägget »

Tänk om du är fel person för det jobbet du har? Eller rätt person fast på fel tjänst och plats så att säga? ”It´s been known to happend” om man säger…
 
Ett arbete behöver mer eller mindre alla människor. Det är ett fåtal människor i vårt samhälle som har tillräckliga ekonomiska medel för att inte behöva arbeta och väljer att inte göra det. Alla vi andra behöver ett jobb för att tjäna pengar så vi kan betala för vårt uppehälle och försörja oss så vi kan köpa mat och tjänster och betala räkningar och allt sådant där. Det är man kanske med på. Men när jobbet gör dig illa? När det är jobbet som är orsaken till att du mår som du gör? Och det kanske inte är så du vill må? Hur göra man då? Och vad gör man när det är så men jobbet inte bara går att byta ut?
 
Jag tänker såhär.
Det. Är. Bara. Ett. Jobb.
Punkt.
Det kommer finnas andra jobb. Jobb som inte äter upp dig inifrån. Jobb som inte innebär en konstant kamp i vardagen. Ett jobb som du inte håller ut på tills helgen kommer eller tills de där magiska veckorna på sommaren en gång om året.
 
Men. Det kanske inte är så drastiskt man måste börja processen? Jag tänker att du behöver ha dig själv i första rummet när du skapar förändringen i ditt liv. Om vi pratar om en förändring som behöver ske på jobbet så är det du som behöver utrycka hur det behöver se ut för att det skall fungera för dig. Arbetsgivaren kan då antingen välja att hörsamma önskemålen eller uttrycka att de inte går att möta. Och då vet vi ju klart och tydligt vad som behöver hända.
 
Många av mina patienter har som absolut svårast att stå för sina egna behov på just jobbet. Det finns ofta en brutalt stor lojalitet till arbetsgivare, arbetsplatsen, kollegor och liknande. Alla andras behov är viktigare än ”dina” och det finns samtidigt ett uttalat eller outtalat krav på prestation. Du får ju trots allt betalt menar jag, det är väl klart man skall prestera på ”overdriven” hela tiden då? Eller? Och hur skall man kunna vara så mycket i vägen och obekväm att man faktiskt säger IFRÅN när det är för mycket?
Mycket av detta grundar sig i gamla skuldkänslor och samma psykologiska mönster som också ofta ligger bakom utmattningssyndrom hos människor. Det tar tid att förändra och jag tänker att ibland är det inte läge att vänta på att terapin får fäste. Då behövs det strategier som löser problemet direkt även om det inte känns bästa bästa.
 
Tänk att du är en konsult som säljer din arbetstid till en uppdragsgivare (din arbetsgivare).
För att utföra dina tjänster på det stället behöver du en ersättning för det utförda arbetet. Det är din lön. Är lönen för låg och inte i nivå med arbetet du utför behöver du ha en högre lön. Kan inte arbetsgivaren betala det så får du sälja dina tjänster till någon annan. Punkt. Det är inte så att du skall fortsätta ”sälja en tjänst” på din nivå och sen vill arbetsgivaren pruta på ditt pris. I samma argument får man också tänka på att inte ge arbetsgivaren överdrivet mycket mer än vad som betalas för. Det är svårt att komma i efterhand och be om mer för att man råkade jobba mer än vad som var överenskommet.

Du behöver också förutsättningar för att kunna utföra tjänsterna. Rätt redskap, rätt tid att utföra arbetet på, rätt kompetens runt dig och rätt arbetsmiljö. Får du inte detta är det också läge att tänka ett varv till. Ser du allt kliniskt och försöka kliva ut ur känslorna kommer det bli relativt mycket enklare att se saker för vad de är.
 
Fungerar inte dessa punkter är det läge att kommunicera detta med arbetsgivaren och se vad denna kan göra för att möta dina behov. Blir det helt stopp i maskineriet och arbetsgivaren inte alls förstår eller tänker göra något åt det så är det helt i sin ordning att säga ”Ok, då vet jag” och sen börja söka andra jobb. Har man en bättre relation än så med arbetsgivaren kan man också säga ”Ok, då vet jag, men då behöver jag börja se mig om efter andra arbetsgivare för det här passar inte mig”. Raka rör.

Och ibland gör det gott för energin att bara börja titta efter annat. Det blir liksom som ett ljus i tunneln och hjärnan får veta att situationen inte kommer vara såhär för evigt.
 
Så tänker jag. För ett jobb måste tas för ett jobb. Det finns fler. Och inget jobb är någonsin värt att göra sönder sig för. INGET jobb är värt att gå sönder av.
 
Punkt.  

Läs hela inlägget »