Konstant dåligt samvete? Går allas behov före dina? Verkar prestation vara värt mer för själen än avkoppling och nöje?

Konstant dåligt samvete? Går allas behov före dina? Verkar prestation vara värt mer för själen än avkoppling och nöje? Känns det svårt att duga till om du inte gör massa grejer hela tiden? Känns det ännu värre när du inte kan göra sakerna hela tiden? Tänk om det går att förklara varför det blir så och vad man kan göra för att börja förändra den situationen?

Låna mig dina ögon några minuter här så skall jag göra ett försök att förklara och hjälpa dig.  

Du är inte ensam om att känna så här. Det är lätt att tro det, men det är du inte. Det är fler som mår som du. Väldigt, väldigt många fler. Jag skulle säga att detta är standard hos mina patienter och de som jag träffar ute på föreläsningar och i sociala media. Ett av de största problemen är det har oftast fungerat under livet. Det har varit effektivt. Fram tills det absolut inte gick längre och allt det där som varit så svårt att göra för sig själv verkligen behövdes. Då är sluttningen både brant och hal och fallet brukar gå fort.

Att prioritera andras behov framför sina egna även om dina är extremt viktiga är inget som finns genetiskt. Det har du lärt dig någonstans. Och då är vi direkt tillbaka till din uppväxt. Och den kan absolut varit superbra, det är inte det jag är ute efter nu. Det kan absolut varit helt och rent, fredagstacos, födelsedagskalas, sommarsemester, vintersemester och gud vet allt. Superbra. Men. Det kan också funnits en grundstämning hemma som också påverkat dig som barn. Om du fått se eller höra hur någon annans behov oftast var definierat större än dina så lär ”barn-hjärnan” sig det. Det är så världen ser ut. Mammas, pappas, syskons, jobbets, alla måstens behov var större än lilla ”Lisas”. Barnet behöver hjälp med balans och att förstå att det har en plats och att det egna behovet också har en plats att kräva i flocken. Den här balansen behövs senare i livet, när stormen viner och själen verkligen behöver hjälp med återhämtning och eget omhändertagande.

Det kan också varit så att det faktiskt fanns någon eller en situation som krävde väldigt mycket av familjen trots att ingen önskade det och även där utvecklar barnet uppfattningen att ens egna behov får stå tillbaka i första hand. Det kan handla om sjukdom i familjen, det kan handla om saker som hänt i livet för andra och så vidare. Fortfarande är detta alltså ingens FEL utan bara ett konstaterande. I samma sammanhang är det också vanligt att olika sorters prestation blir väldigt mycket värt. Om barnet ser att något är viktigare är hennes behov och testar att vara lite extra duktig och får uppmärksamhet för det är det ganska enkelt att förstå att hon kommer göra det igen. Och igen. Och igen. Och till slut tänker hjärnan att ”man måste vara så duktig för att få det vi behöver” och då har beteendet utvecklats.

Eftersom man har fått bekräftelse och cred när man prioriterat andras behov, gjort avkall på sina egna och gjort mycket och fina grejer för alla andra som ”kickar” hjärnan på det. Inom den kognitiva terapin säger man att hjärnan fått en ”förstärkning”. En förstärkning skapar reaktioner i huvudet så vi människor vill göra det igen. Eller hålla oss ifrån det som inte fungerade. Primitiva reflexer som skapade fördelar och höll oss ifrån nackdelar under evolutionens tusentals år. Just av denna anledning är det också väldigt svårt att förändra. Men det går. Och har situationen på insidan utvecklats till en stressrelaterad ohälsosam situation måste det förändras. Det är också av dessa anledningar som sjukskrivning inte fungerar på egen hand för att bli frisk ifrån ett utmattningssyndrom.

Insidans reflexer slutar inte bara för att man inte är på jobbet utan kan mycket väl hålla i gång tröttheten på egen hand. Och när man skall börjar jobba igen så har liksom inget hänt, det har ofta inte skett någon förändring bara för att man har vilat även om det också varit helt nödvändigt. Men hur vilar man när man vill göra massa saker för alla andra och inte kan med att vara så mycket i vägen att man VILAR? Och säger nej till sådant man inte orkar eller kan? Och står för det man behöver? Hur vilar man när ens största egna värde ligger i prestation och hela principen med vila är att man inte skall prestera? Ja det var ju det som var det stora problemet och det är just detta som behöver hjälp att förändras. Så det skall vi göra.

En viktig princip här nu tänker jag är att vi inte bara kan säga till hjärnan att ”inte tänka och känna så”. Det kommer inte fungera. Vi gör nämligen som vi alltid har gjort och det kommer vi fortsätta göra. Det finns ingen anledning för huvudet att byta det spåret som fungerat så länge. Hjärnan skiter i bra eller dåligt så länge beslutet är lätt. Enkelhet och gamla vanor trumfar alltid. Jag tänker att en viktig sak att göra tidigt i en sådan förändringsprocess är att utmana gamla värderingar och att kanske rent utav skapa lite nya.

Vem är det som har sagt att du måste vara på ett visst sätt? Vem är det som sagt att du måste göra massa grejer för att duga till? Vem har sagt du är din prestation? Vem har sagt att du skall ha dåligt samvete för skit som inte ens är din? Vem är det? Är det din partner? Är det dina barn? Är det jobbarkompisar? Eller…kommer rösten inifrån? Är det du själv? Är det du själv som säger allt detta fastän du kan se på pappret att du naturligtvis inte behöver pressa dig trots att du är helt trasigt trött på insidan? För då är det nog snarare så att det är röster och upplevelser från förr du hör. Jag menar att det där inte är ”du”. Det är inte din person, din personlighet. Och att med lite övning så kan den rösten få något som säger emot det där.

En övning som jag gör med många av mina patienter är en skrivövning där man skall argumentera emot det dåliga samvetet och alla skuldkänslor. Situation för situation bryter man ner och skriver vad man tänker och känner för att sedan titta på den för att skapa en motargumentation. För varje gång du hittat ett nytt alternativt uttryck som är snällt, förlåtande, förstående, ödmjukt och empatiskt så har du gett hjärnan ett alternativt spår att gå i stället för det hårda, nedtryckande och kalla. Och det är den vägen vi vill. Där finns läkningen. Där finns uppsidorna i livet. Där finns framtiden. För det som har varit behöver inte vara det som kommer framåt. Dåtiden definierar inte framtiden. Framtiden kan vi göra väldigt mycket för att skapa själva. Dåtiden kan vi bara lära oss av.  

Så tänker jag.
Tack för att du läste.