Svart eller vitt?

När allt i livet är antingen svart eller vitt fastän det är gråskalan som är den bästa och snällaste vägen att gå, hur gör man då? När allt är antingen av eller på fastän det som egentligen hade behövts var ”lite på” och att snabbt kunna stänga ”av”, hur gör man då?

Förmågan att kunna hitta, se och faktiskt välja en väg som är en medelväg i beslut, konflikter, relationer, hälsosituationer och liknande är viktigt för oss människor. Om jag hade fått välja ut ett enda moment som terapeut för att förklara vad jag har till uppgift mot mina patienter så hade varit just detta. Att vända och vrida på individens situation och problem och erbjuda ett annat perspektiv, en annan synvinkel. Och i 9 fall av 10 så handlar det just om att bryta uppfattningen om att allt är svart eller vitt.

Det finns flera olika förklaringar till att man är sådan som person, av eller på/svart eller vitt. Det kan också vara så att man egentligen absolut skulle kunna se mellanvägen i gråskalan fast situationen man levt och lever i är så pressad att det inte finns någon chans att stanna upp och reflektera över vad som är vad.

Två hjärtläkare i USA såg på 50-talet ett samband mellan hjärt-kärlsjukdomar hos män och en vis typ av vardagsbeteenden och kallade dessa Typ A personlighet eller Typ A beteendemönster. Individen är ”pang pang pang”, man har en väldigt stark drivmotor, gör ofta två saker samtidigt för att effektivisera tiden, prestationen framför allt och hela grundinställningen i livet är ”PRESS”. Idag har vi andra uttryck för dessa reflexmässiga beteenden såsom ”high performer” och livstemat ”perfektionism”.

En tanke som skulle kunna vara en del av förklaringen till att just denna typ av personlighetsdrag ofta blir ”svart eller vitt”/”av eller på” är att det helt enkelt inte finns tid att fatta balanserade beslut och den snabbaste och enklaste vägen ofta blir den man väljer. Hjärnan väljer ju dessutom den vägen den tagit alla tidigare gånger och när det har blivit standard så har den liksom ingen anledning att byta. Hjärnan skiter i om det är bra eller dåligt så länge det är lätt.

Det kan också vara så att det finns ett så högt och hårt tempo på insidan att man får svårt att ta perspektiv på saker och ting. Vardagen kanske är väldigt pressad och man kanske är både trött och utmattad i huvudet. Då är det väldigt lätt hänt att det blir ”antingen eller”. När du åker tåg och tittar ut precis utanför fönstret så är det väldigt svårt att se vad som händer precis nedanför och utanför rutan. Det är först när tåget saktar in för att stanna på perrongen som du kan se vad som händer på utsidan. Lite så är det för oss människor och stress och tempo. Ju högre fart vi har desto svårare är det att uppmärksamma vad det är som händer precis runt oss på ett riktigt sätt. Har hjärnan dessutom grundinställningen att ”det är antagligen som det var förr” så är det svårt för andra tankar att få plats där.

Och det är precis just där man behöver ha möjligheten att se gråskalan när det gäller stress och utmattningsbesvär. Man kanske inte KAN göra en sak precis som man gjorde det före utmattningen men det KANSKE går ändå om det inte är ”all in”? Det kanske visst går att träffa kompisar men inte i fyra timmar på ett stimmigt café. Det kanske går att fika hemma och i en timma utan att bli mer trött? Där är ”gråskalan”. Där är det inte ett beslut som är ”svart eller vitt”.

Samma sak med träning. Nej, det kanske inte går att träna crossfit och försöka sätta personrekord på ”Murph” eller springa milen på ”Sub60” just nu. Det betyder ju inte att du inte kan röra på dig alls. Även om 45 minuters promenad inte är lika ansträngande och inte lika sexigt för huvudet att prestera på så är det kanske exakt vad kroppen och hjärnan behöver just nu. Att försöka träna som man gjorde innan och gå ”all in” kommer eventuellt att göra saker ännu värre om man har stress och utmattningsbesvär. Att göra ingenting alls är också dåligt fast på sitt sätt. Promenaden eller den lugna träningen är ”gråskalan”.

Det kommer vara krångligt att få bort inställningen av ”svart eller vitt”. Så är det. Det måste man vara ödmjuk inför. Det är en inställning hjärnan haft väldigt länge och den kommer inte förändra sig över natten. Men någonstans måste man börja. Och att börja tänka på just dessa saker är ett väldigt bra första steg. Sen kanske man börjar öva i det ”lilla”. Små och tillsynes obetydliga situationer för att visa upp för hjärnan att det går.

Visa upp att det finns en gråskala och allt i livet inte är svart eller vitt.