Prestation, behov och duktig flicka-syndrom

Högpresterande, ”duktig flicka-syndromet”, prestationsångest, ”alla andras behov är viktigare än mina”, ”Jag borde…”, ”Jag måste…”, ”Men det är så här det är för mig, det här är jag liksom...”. Uttrycken är många – grunden är egentligen samma för allt det som står ovanför här. När jag hör mina patienter eller människor jag träffar beskriva sig som det här eller att jag hör att agerandet till vardags är sådant att orden absolut kan vara beskrivande för situationen så vet jag ganska säkert vart någonstans vi skall börja jobba. Jag tänkte berätta lite mer om det här i denna artikel.

Det går aldrig att generalisera inom psykologin och terapin. Det är alldeles för avancerat för att kunna säga ”alla som tänker såhär är -> SÅHÄR”. Det fungerar inte så helt enkelt. Det är en av orsakerna till att det här med ”röd, gul, grön, blå personlighet” bara är trams. Men vi kan KONCEPTUALISERA terapin. Man kan genom att höra vad individen säger i sina beskrivningar över hur allt fungerar på insidan och vilka svar på mina frågor jag får, skapa som ett koncept som vi kan jobba med.

Eftersom vårt psyke är så fruktansvärt avancerat och i många avseenden utforskat mindre än rymden så behöver man lite hjälp med att fokusera på ett område något så när för att saker inte skall spreta så mycket att det varken blir hackat eller malet. De första meningarna i den här artikeln ger mig en riktning och ett förslag på vilket koncept det här handlar om. Därför kan jag även lista ut många saker som händer runt omkring. Saker som individen inte har berättat men som ändå är viktigt för mig att veta. Ofta känner människan jag pratar med att jag på något sätt kan se vad som finns i henne huvud eftersom jag frågar om saker som stämmer hela vägen. ”Hur kan du veta detta? Vi har ju aldrig pratat förut?”

I det här konceptet när det gäller både prestationsångest och det man kallar för underkastelse, det vill säga att man underkastar sig andra människor behov för sina egna, så kommer detta ifrån samma grund i regel. Och det är ett av våra grundbehov som barn, ”Friheten att uttrycka sig själv”. Är detta behov inte uppfyllt så mycket som det behövs när vi är små så kan det hända saker med oss. Vi utvecklar strategier som vi gör väldigt reflexmässigt för att det jobbiga som händer när man inte får uttrycka sig själv skall bli lite mindre jobbigt. Samtidigt vänjer vi oss av att det är såhär och tar det med vidare i livet.

När jag försöker ta reda mer på patientens uppväxt så letar jag inte efter det mörkaste. Jag letar inte efter misärer. Jag försöker ta reda på hur stämningen var hemma. Hur var morsan och farsan? Hur var det inom familjen? Hur var det hemma liksom? Hur var föräldrarna som människor? Hur var de som föräldrar? Hur var syskonen? Hur såg det ut liksom? Ofta får jag kommentaren ”Ah men jag hade en bra barndom. Mat och kläder och fint hemma och fredagstacos och resor på sommarlovet och sådär.” Och det är ju fantastiskt, absolut. Men när du kom hem från skolan med en klump i magen, vem pratade du med då…? Och så blir det ibland helt tyst. Och då, precis just där, har det kanske landat en insikt om att vi skall prata om barndomen på ett helt annat sätt än det man gjort tidigare.

Det finns ett antal olika scenarior och stämningar som skapar problem för ”Friheten att uttrycka sig själv”. Ibland är det högpresterande föräldrar som både visar och säger att man måste leverera för att duga till. Ibland är det en eller flera i familjen som har mycket större behov än patienten, både av helt naturliga orsaker som till exempel sjukdomar eller skador och ibland bara för att dem tyckt att deras grejer var viktigare än dina, som en förälder med ett väldigt starkt intresse eller engagemang i något. När ens egna behov aldrig får ta plats så kommer hjärnan till slut utgå ifrån att dem helt enkelt inte är lika viktiga som andras. Och när detta händer när man är liten och inte förstår allt så verkar det logiskt. Och den känslan bär människor med sig upp igenom livet. När det uppstår en situation där livet pressar hårt, belastningen är väldigt hög och behovet av återhämtning är stort och man samtidigt bär med sig känslan och inställningen att mina behov av återhämtning inte är så viktiga så kan vi få ett problem. Jag skulle säga att detta är en av de absolut största nycklarna till att hantera utmattningen bland de flesta av människorna jag träffar.

När våra behov av att kunna uttrycka oss själva både i ord och beteende inte är uppfyllt händer det andra saker på insidan också. Om enda gången som man fick stå lite i centrum och få bekräftelse och känna att ens egna behov av just bekräftelse och uppmärksamhet fick komma fram, var när betygen var perfekta eller att man hade gjort något extra bra hemma för någon annan så lär sig huvudet det. Med prestation får vi bekräftelse. Man lär sig också att när bekräftelsen uteblir så måste man gjort något fel. Kanske inte tillräckligt mycket, bra eller snabbt eller så gjorde man inte något för någon annan utan för sig själv och det var inte så bra. Då är det väldigt lätt att det blir ett skimmer av dåligt samvete över individen som också följer med genom livet.
Har man dessutom inte fått känna på hur det skall kännas att vara bra på riktigt och utan att det kopplats ihop med prestation eller att göra något för någon annan så är det i min mening nästan omöjligt att ha en bra självkänsla. För självkänsla är ett mätinstrument och har det instrumentet aldrig fått uppleva vad som är bra så kommer det utgå ifrån att det är dåligt, som det ”brukar” och det är väldigt svårt att fylla på.

Många av de reflexmässiga beteenden vi har runt just prestation och behov går att härleda till situationer och perioder i vår uppväxt när våra hjärnor lärde sig hur det skulle vara. Detta är inget som finns medfött och genetiskt utan vi har alltså LÄRT oss ifrån vår omgivning. Det innebär också att det går att lära om.

Det finns två gemensamma drivmotorer för dessa situationer. Det är känslorna skuld och rädsla. Skulden ger tankar som ”Jag borde”, ”Jag måste”, ”min plats i livet är såhär..” ”Om jag inte gör detta så är jag skyldig att ändra på det” och liknande. Här finns också tankar av låg självkänsla och ett konstant dåligt samvete. Tankarna generar ett beteende som kallas för ”görande” vilket är precis som det låter.

Rädsla är grundkänslan – stress och oro är funktioner under känslan. Stress och rädsla är samma sak och rädslan ger tankar som ”tänk om…” och katastroftankar. Stress är ett beredsskapssystem inför ett hot hjärnan förutser och det hotet vill man ju självklart inte möta vilket innebär att beteendet blir ”flykt” vilket också är precis vad det låter som. Man flyr för att slippa hotet, både fysiskt och mentalt. Hotet är dessutom väldigt ofta starkt överdrivet på insidan så man flyr ifrån något som egentligen inte behöver vara särskilt farligt.

Så när jag hör att det finns ett kraftigt tempo hos individen så börjar jag alltid titta efter skulden och rädslan. Det finns nämligen bara tre jobbiga känslor som skapar tempo. Resten skapar passivitet (nedstämdhet gör inte direkt att du ökar tempot och det gör inte skam, förvåning, äckel eller förakt heller). Det finns en känsla till som kan skapa tempo och det är ilska vilket inte alls är ovanligt när man har både skuld och rädsla i gång som en grund.

Det finns alltså flera olika vägar in mot samma förklaring och när det gäller en del av lösningen på detta svåra så är det ganska ”enkelt”. Jag måste hjälpa individen att stå ut med skulden eftersom den sannolikt inte kommer försvinna helt och jag måste hjälpa individen att förstå sina rädslor och lära sig hur man bryter när tankebanorna så de slutar förstör. Så ”enkelt” är det. Men vägen dit är oerhört komplicerad och krånglig. Det ligger många saker i vägen för att kunna göra det och det tar vi hand om samtidigt. Det kan också vara så att människan saknar en del grundkunskaper och färdigheter för att ens kunna titta och fundera på detta som händer på insidan och det är också viktigt att få med sig. Och är man dessutom så trött att klockorna stannar och hjärnan känns full med potatismos så måste vi börja där. För vilka världsmästarövningar jag än ger ut för att träna upp hjärnan så spelar det ingen roll om man inte orkar göra uppgifterna.

Så tänker jag.
Tack för att du läste.