Att acceptera situationen eller finna sig i skiten?

Att acceptera situationen eller finna sig i skiten? Samma lika?
 
Ordet acceptans är väldigt komplicerat. Normalt sätt har man kanske bara utgått ifrån ordets egen mening när man hör det. ”Jag accepterar” som i att ha förlikat sig med något. Men inom psykologin är det så oerhört mycket mer.
 
Om jag skulle få säga en sak som är svårast att få mina patienter att landa i, som jag känner själv som terapeut, så är det i just acceptans. Ofta för att man har en helt annan värdering kring ordet än vad som behövs för behandlingen. Och det förstår jag verkligen. Jag hade problem med detta också. ”Men jag vill inte ge upp, jag vill inte acceptera detta!”. Och då sa en av mina psykologer som jag säger till mina patienter idag: ”Där talar du om för mig att du inte har acceptans kring det vi pratar om. Det handlar inte om att ge upp vet du.”
 
Jag har ett kompendium med text som jag ger ut till patienterna runt just acceptans för att man skall få läsa och jobba med det på hemmaplan. Men där är det mer ”tekniskt” så jag tänkte göra ett försök att bryta igenom med en lite annan infallsvinkel i denna artikel.
 
Acceptans är som ett par glasögon du tittar på saker med för att se det för vad det är. Det är som en grundstämning, ett mindset, en inställning till saker och ting. Att säga ”Jaja, det är som det är” och fortfarande tycka att det är jobbigt, synd att det blivit som det blivit, lägga tid och energi på att tänka på hur det kunde varit osv, är tvärt emot acceptans. Det är alltså inte bara att säga orden utan det handlar minst lika mycket om vad som händer på insidan när man säger orden. Är du med på hur jag menar?
 
När hjärnan lägger energi och tid på att önska sig ifrån situationen, på att tänka hur bra det förr, att det var väldigt synd att saker blivit som det har blivit osv. gör att den inte kan lägga lika mycket energi på att skapa en faktisk förändring utifrån nuvarande situation. Och det behövs ofta. Om du har en situation du inte vill ha så behövs du här och nu, inte där och då. Du har inte energi till båda – alltså måste du vara där du behövs mest för din egen skull. Och det är här och nu.
Att acceptera en situation är inte att ge upp. Det är att förstå att verkligheten ser ut som den gör, att saker och ting har lett fram till här och nu och att det inte betyder att du måste förlika dig och ge upp och avstå förändring. Och det är här det blir lite svårt om hjärnan tror att det är samma grej. Därför är det viktigt att förstå hela konceptet med just acceptans. Det är inte att ge upp – det är att hitta andra vägar, men då måste du veta vart du står annars kanske den nya vägen inte alls blir så bra. På något vis är det en grundförutsättning för att förändring. Att veta vart man står just nu. Och då kan inte huvudet vara kvar i hur bra det var förr eller vara och flaxa i framtiden.
 
Att ha acceptans i sig innebär att man inte kämpar emot verkligheten längre. Det innebär att man slutar älta skit som hänt som inte går att påverka längre. Det innebär att man kan hitta en mycket bättre balans mellan belastning och återhämtning för när man tänker acceptans i relation till utmattning så behöver man acceptera att gränserna för vad man klarar av förflyttat sig och behovet av återhämtning har ökat. Och så är det just nu. Det betyder inte att det alltid kommer vara såhär, men just nu är det så. Olika saker i livet har lett fram till din utmattning och för att komma tillbaka och bli frisk är det viktigt att gör det som behöver göras för att du skall läka. Därför får du avstå vissa saker som du vet gör dig jättetrött även om du kunde göra detta förr eller vill göra det nu. När det känns ok i magen så fungerar acceptansen – När det blir dåligt på insidan som i att du blir stressad, får dåligt samvete eller känner dig kass om någon annan får ta handlingen – Så fungerar inte acceptansen ännu. Och det behöver du öva på. För detta är en mycket viktig nyckel för att kunna skapa den balansen som är så svår, så svår i en utmattningsrehabilitering.
 
Ett första viktigt moment när det gäller acceptans är att börja fundera på hur ofta du kämpar emot verkligheten. Hur ofta gör du saker du egentligen inte orkar? Hur ofta kör du över dina egna gränser? Hur ofta låtsas du som att allt är som det var förr, för att någon timma senare crasha fullständigt och behöva sova i två timmar? Allt detta är tydliga kvitton på ”icke-acceptans”. Alltså precis tvärt om mot vad du behöver. Att låta hjärnan se detta är viktigt för att kunna hitta acceptans i att ”just nu så gör min hjärna såhär och det är viktigt att jag förstår detta för att kunna göra en förändring”. Låtsas man som att det inte finns ett problem och ignorerar verkligheten så är det enda som kommer hända att problemen växer. Så är det helt ofrånkomligt. Att visa upp för sig själv att det hända rätt många gånger om dagen är ett viktigt moment för att dels belysa att det faktiskt är ett problem för dig men också för att skapa motivation för att ta sig ifrån detta jobbiga och till något bättre.
 
Ett andra steg är ställa sig lite olika frågor om och om och om igen. ”På vilket sätt förändrar jag verkligheten genom att kämpa emot den?” ”Hur förändrar jag verkligheten genom att inte låtsas om den?” ”På vilket sätt skulle det vara att ge upp genom att identifiera att situationen är som den är?” Ju fler gånger du svarat dig själv på dessa frågor desto lättare kommer det vara för svaret att landa i magen som en insikt. ”Nej, det kommer ju inte förändra något med min trötthet om jag låtsas som att den inte finns, naturligtvis inte. Det kommer ju bara bli värre…” EXAKT! DÄR har du insikten vi är ute efter. Och när du köper den på riktigt kommer det inte bli lika jobbigt i magen att vila när andra pysslar hemma eller åker och handlar. Acceptansen har börjat fungera.
 
Ett tredje steg tänker jag är att verkligen ”gå dit” och öva på riktigt. Det är en sak att säga och läsa saker som man vet kanske skulle vara bra och en helt annan att faktiskt göra det. Försök inte fixa saker som du vet inte går. Kan du bekräfta att saker rent tekniskt inte går att förändra – säg det till dig själv och hjälp huvudet göra något annat.
Jag brukar använda väder som ett sätt att hjälpa patienter att förstå skillnaden.

”Det regnar nu. Kan du göra något åt att det regnar?”
”Nej det är klart att jag inte kan, vädret kan man inte förändra.”
”Precis. Så den här grejen du tänker på som hände för flera år sedan. Är det en ”väder-situation” eller något du faktiskt kan påverka nu?”
”Vädersituation…”
”Precis. Så det du kan göra för att anpassa dig till vädret är att antingen ta på sig regnkläder om du behöver vara ute för att slippa bli blöt eller helt enkelt stanna inomhus. Eller?”
”Mmm…”
 
Samma tankeövning går att göra med sömn.
”Du har sovit dåligt i natt, visst var det så?”
”Ah, någon timma eller två blev det bara. Jag är helt förstörd.”
”Det förstår jag verkligen. Jag skulle knappt kunna sitta upp om jag sovit så lite. Så vad kan du göra åt att du sov dåligt i natt? Kan du sova om natten?”
”Ne…den har ju redan hänt.”
”Precis. Så det du kan göra är att antingen gå och lägga dig igen eller att anpassa dagen till den lilla energin du har och ta en ny start imorgon. Eller hur?”
”Ah…det låter så enkelt när du säger det så…”
Och så enkelt kommer det fungera när acceptans kickar in. Det är det jag menar. Det är bara jobbigt under tiden som man lär sig det sedan kommer saker och ting lätta något alldeles fruktansvärt i många avseenden i livet.
 
Så tänker jag.
 Tack för att du läste. 

Björn Rudman