Rätt person fast på fel jobb och plats? 

Tänk om du är fel person för det jobbet du har? Eller rätt person fast på fel tjänst och plats så att säga? ”It´s been known to happend” om man säger…
 
Ett arbete behöver mer eller mindre alla människor. Det är ett fåtal människor i vårt samhälle som har tillräckliga ekonomiska medel för att inte behöva arbeta och väljer att inte göra det. Alla vi andra behöver ett jobb för att tjäna pengar så vi kan betala för vårt uppehälle och försörja oss så vi kan köpa mat och tjänster och betala räkningar och allt sådant där. Det är man kanske med på. Men när jobbet gör dig illa? När det är jobbet som är orsaken till att du mår som du gör? Och det kanske inte är så du vill må? Hur göra man då? Och vad gör man när det är så men jobbet inte bara går att byta ut?
 
Jag tänker såhär.
Det. Är. Bara. Ett. Jobb.
Punkt.
Det kommer finnas andra jobb. Jobb som inte äter upp dig inifrån. Jobb som inte innebär en konstant kamp i vardagen. Ett jobb som du inte håller ut på tills helgen kommer eller tills de där magiska veckorna på sommaren en gång om året.
 
Men. Det kanske inte är så drastiskt man måste börja processen? Jag tänker att du behöver ha dig själv i första rummet när du skapar förändringen i ditt liv. Om vi pratar om en förändring som behöver ske på jobbet så är det du som behöver utrycka hur det behöver se ut för att det skall fungera för dig. Arbetsgivaren kan då antingen välja att hörsamma önskemålen eller uttrycka att de inte går att möta. Och då vet vi ju klart och tydligt vad som behöver hända.
 
Många av mina patienter har som absolut svårast att stå för sina egna behov på just jobbet. Det finns ofta en brutalt stor lojalitet till arbetsgivare, arbetsplatsen, kollegor och liknande. Alla andras behov är viktigare än ”dina” och det finns samtidigt ett uttalat eller outtalat krav på prestation. Du får ju trots allt betalt menar jag, det är väl klart man skall prestera på ”overdriven” hela tiden då? Eller? Och hur skall man kunna vara så mycket i vägen och obekväm att man faktiskt säger IFRÅN när det är för mycket?
Mycket av detta grundar sig i gamla skuldkänslor och samma psykologiska mönster som också ofta ligger bakom utmattningssyndrom hos människor. Det tar tid att förändra och jag tänker att ibland är det inte läge att vänta på att terapin får fäste. Då behövs det strategier som löser problemet direkt även om det inte känns bästa bästa.
 
Tänk att du är en konsult som säljer din arbetstid till en uppdragsgivare (din arbetsgivare).
För att utföra dina tjänster på det stället behöver du en ersättning för det utförda arbetet. Det är din lön. Är lönen för låg och inte i nivå med arbetet du utför behöver du ha en högre lön. Kan inte arbetsgivaren betala det så får du sälja dina tjänster till någon annan. Punkt. Det är inte så att du skall fortsätta ”sälja en tjänst” på din nivå och sen vill arbetsgivaren pruta på ditt pris. I samma argument får man också tänka på att inte ge arbetsgivaren överdrivet mycket mer än vad som betalas för. Det är svårt att komma i efterhand och be om mer för att man råkade jobba mer än vad som var överenskommet.

Du behöver också förutsättningar för att kunna utföra tjänsterna. Rätt redskap, rätt tid att utföra arbetet på, rätt kompetens runt dig och rätt arbetsmiljö. Får du inte detta är det också läge att tänka ett varv till. Ser du allt kliniskt och försöka kliva ut ur känslorna kommer det bli relativt mycket enklare att se saker för vad de är.
 
Fungerar inte dessa punkter är det läge att kommunicera detta med arbetsgivaren och se vad denna kan göra för att möta dina behov. Blir det helt stopp i maskineriet och arbetsgivaren inte alls förstår eller tänker göra något åt det så är det helt i sin ordning att säga ”Ok, då vet jag” och sen börja söka andra jobb. Har man en bättre relation än så med arbetsgivaren kan man också säga ”Ok, då vet jag, men då behöver jag börja se mig om efter andra arbetsgivare för det här passar inte mig”. Raka rör.

Och ibland gör det gott för energin att bara börja titta efter annat. Det blir liksom som ett ljus i tunneln och hjärnan får veta att situationen inte kommer vara såhär för evigt.
 
Så tänker jag. För ett jobb måste tas för ett jobb. Det finns fler. Och inget jobb är någonsin värt att göra sönder sig för. INGET jobb är värt att gå sönder av.
 
Punkt.