Vattnet rinner vidare under broarna. Som en rasande fors.


Jag berättar om vissa delar av detta ibland i något instagram inlägg här och där. Men långt ifrån allt. Jag värnar om mitt privata liv och har ingen önskan eller anledning att ge alla människor hela bilden. Den är bara för mig och mina närmsta. Men i detta inlägg tänkte jag skriva lite mer om en del av utmaningarna som varit runt mig de senaste månaderna. För det känns aktuellt att dela av mig av en vardag som är väldigt intensiv och hur man kan jobba med belastning kontra återhämtning. Särskilt när vardagen består av saker man inte själv kan kontrollera fullt ut.
 
Jag arbetade mig till diabetes typ 2 för några år sen. Jag fick diagnosen efter ett privat blodprov 2017 och sedan dess har det gått både upp och ner. Vissa perioder har sockret varit ok och stabilt och andra perioder har det varit svårare. Jag vet att mitt blodsockervärde speglar min stress eftersom en del av de hormoner som släpper lös vid stress också frigör socker ur depåerna och blodsockret stiger.
I min senaste mätning var mitt långtidssocker riktigt dåligt. Det var nästan tillbaka till ursprungsnivåerna jag hade när jag fick diagnosen. Det är inget bra. För då gjorde jag ändå allt jag hade i mig för att hålla styr på maten och träningen. Men det räckte inte. Och ett för högt och ostabilt blodsocker är bad news. Vilket också syntes på flera blodprovet vid senaste besöket. Det många inte vet är att blodsockret bor tätt ihop med blodfetterna och nu började även dessa prover spåra ur.
 
Så. Hur kan detta komma sig? Att han som livnär sig på att hjälpa människor med att hantera sin stress, varför får han fysiska problem av just stress?
 
Jo men så här är det. Bara för att jag jobbar med detta så betyder inte det att jag har ett lugnt och harmoniskt liv. Det betyder inte heller att jag inte tar hand om mig själv. Även jag får situationer i mitt knä som blir mitt att hantera, som jag inte bett om, men som finns där ändå. Detta då på samma gång som jag är fullbokad i 6-7 veckor i stöten som terapeut. Jag har sysslat med detta i 10 år och aldrig varit med om hårdare tryck på bokningen och fler patienter på väg in än det är nu. Så med ena handen har jag behövt ha en hög mental kapacitet för mina patienter samtidigt som jag fått lösa problem som andra skapat med andra handen. Samtidigt som jag också är pappa till rövardöttrar med diagnoser.
Så för att använda ett engelskt uttryck kring stress och sånt i mitt liv: ”You do the math.”
 
Anledningen till att jag väljer att skriva om detta nu och inte tidigare är att problemen är lösta och jag står fortfarande upp på andra sidan.
Saker har hanterats och planats ut och stressen har på många olika sätt minskat. Så då måste ju blodsockret automatiskt bli bra? Eller? Ne, riktigt så enkelt är det inte.

Dels var det så högt och trenden dålig att det inte gick att vänta på insatsen, dels kan sockret inte tillåtas variera så och risken att livet kommer last testa igen är relativt stor. Så jag fick en annan medicin. En spruta i magen en gång i veckan som jag skall köra nu i några månader för att se om det har effekt.
Insulin är inte längre den först föredragna medicinen utan det finns ett helt kartotek med olika grejer man kan använda för att reglera blodsockret som alla gör det på sitt sätt. Just min medicin är väldigt ny och två olika ämnen. Ett ämne som tar sig till tunntarmen och hjälper systemet att bryta ner sockret på plats och ett annat ämne som låter som magi eftersom den löser så blodsockret sjunker men bara om det är för högt, ser till att sockret i depåerna inte släpps ut lika mycket, tömmer magsäcken långsammare och minskar aptiten. Allt en diabetiker behöver (när blodsockret är högt blir man sanslöst sockersugen) finns i samma jäkla medicin. Sanslöst.

Åh herre gud vad det fungerar. Jag har tappat ungefär 5 kg på ett par veckor och får ställa klockan på att äta för det finns inget sug efter någon form av mat. Att minska i vikt är ibland önskvärt vid diabetsbehandling, dels eftersom typ 2 ofta handlar om en dålig livsstil, dels för att ju mindre kroppsmassa desto bättre klarar man sig på den lilla insulinen man faktiskt har som skall släppa in sockret i cellerna.
 
Så kan man säga är en del av det jag brottats med själv. Och det är ok. Även jag kämpar med vardagen till och från och det är vad det är. Jag lider inte utan tänker på mig själv som en person som har det väldigt bra och en rik vardag med mycket upplevelser. Och under dessa perioder ser jag till att återhämtningen står först på min prioriteringslista.
För så måste det vara.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln