Häromdagen var det internationella NPF dagen tydligen. Jag tänkte skriva en rad om det men glömde bort det. På tal om NPF liksom.

Häromdagen var det internationella NPF dagen tydligen. Jag tänkte skriva en rad om det men glömde bort det. På tal om NPF liksom.
För dig som inte vet vad NPF står så är det ADHD/ADD/Autism i ett samlingsnamn. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För mig personligen innebär det att jag har så mycket tankar och så hög fart på tankarna att jag får svårt med ordning och reda, jag får svårt att hålla det jag kommer ihåg i huvudet tills jag skrivit ner det osv. Det innebär också för många människor att man är som konstant överväldigad av sinnesintrycken vi hela tiden matas med i vardagen. Det finns massor av fler symptom och det finns massor mer att skriva om just det men jag tänker att det räcker så nu.
 
Jag har ADHD själv och så även åtminstone ett av mina barn. Det innebär att det inte bara var internationella NPF dagen häromdagen utan hemma hos mig är det nationella NPF dagen VARJE dag. Och det presenterar ju såklart sina utmaningar. Det var på grund av dessa utmaningar som jag själv sökte hjälp för mina egna besvär förra året och som nu i år mynnade ut i en diagnos och medicinsk hjälp.
 
Med barn som har NPF kommer ett stort ansvar och en stor insats ifrån föräldern. Barnet behöver inte bara mitt stöd i vanliga barn-saker utan betydligt mycket mer än så. För många föräldrar innebär det nästan ett till heltidsjobb ibland och då är det väldigt svårt när man själv har egna utmaningar. Det var min personliga orsak till att jag sökte hjälp. Flickorna behövde mer hjälp av mig än jag kände mig förmögen att klara. Eller klara och klara. Det gick väl bra så sätt men jag var punkterad efter varje morgonkaos, efter varje samtal på dagen och efter alla kvällar. Jag fick maxa mitt eget huvud för att ens nå upp till vad jag kände var minsta möjliga. Och då dippar humör, då sjunker koncentrationsförmåga, du blir min hjärna ”utzoomad” och jag blir allmänt låg och så vill jag inte vara. Det är inte så jag vill ha det om man säger.
 
Min psykiatriker ser ADHD behandling i tre segment. Träning och terapi går först. Fungerar inte detta så behöver man komplettera med medicin. Och precis så var det för mig. Jag tränar ganska mycket och det gör mig lite lugnare på insidan. Jag jobbar exceptionellt mycket med mig själv både terapeutiskt och utvecklingsmässigt och det är inga problem längre att hantera känslostormarna men rörigheten och farten i huvudet har inte minskat av det. Alltså är det ett helt logiskt steg att försöka med medicin. Och vilket försök det har blivit sen. Herre gud…
 
Jag äter en medicin med ett ämne som heter methylfenidat. Det kändaste medicinnamnet med det ämnet är ”Ritalin”. Det fungerar fruktansvärt bra för mig just nu. Jag får stora effekter på låg dos och jag är supernöjd. Till viss del har hela min värld på insidan förändrats och till stora dela är det precis samma som tidigare.
Det har inte hänt något med min personlighet, intelligens, förmågan som terapeut eller det där som man kanske är lite orolig för att det skall hända. Allt det är som det var innan. Men det runt omkring. Det är annorlunda. Farten på tankarna har bromsat upp. Min ostoppbara vilja att röra på mig, svårigheten att sitta still är typ helt borta. Jag har slutat vända mig var 10e minut i sängen. Jag får inte brutalt långa tanke och associationskedjor så fort jag ser någonting som fångar min uppmärksamhet längre. Och det skönaste av allt. Jag är inte i närheten av lika lättdistraherad längre. Så när jag står och skriver en text som denna så gör det inget om min hund kommer och vill ha uppmärksamhet eller om telefonen surrar. Jag kan uppmärksamma det men huvudet klarar av att hålla kvar uppmärksamheten på det jag höll på med.
 
Det som fortfarande är problematiskt är struktur under stress. Då blir det snabbt väldigt jobbigt i huvudet. Och någonstans är det ju som jag sa till min psykiatriker: ”Morgonen är fortfarande svinjobbig när flickorna är hemma men å andra sidan så är sväljer man ju inte ”struktur” i medicinen jag tar på morgonen”. För så är det. Medicinen tar inte bort problem eller skapar magi. Medicinen gör det möjligt för mig att ha sinnesnärvaron på kvällen att packa min jävla väska och fixa min matlåda så jag inte behöver bråka med detta på morgonen samtidigt som jag skall hjälpa mina döttrar upp ur sängarna och att sätta igång med fixet innan vi åker till skolan.
 
Jag har ätit medicin nu sedan i mitten på februari och är nu uppe i dosen där man stannar för att se hur effekten är. Det är ungefär hälften av rekommenderad maxdos och jag har i stort sett inga biverkningar alls och känner tydligt i huvudet och kroppen när medicinen lämnar kroppen. För mig är detta en revolution och något jag både hoppades på och hade på känn skulle fungera. Det innebär inte att jag kan skylla alla mina tillkortakommande på min ADHD. Det innebär inte att jag skall sluta arbeta på mig själv. Det innebär inte att jag är någon annan än den jag är. Det innebär att uppförsbacken i livet blir lite flackare och vägen lite lättare att gå på.
Och det räcker gott för mig.
 
Tack för att du läste.

Björn Rudman