Dåre som direktör – Alla har sina grejer att brottas med när dörren är stängd och ljuset släkt där hemma

Det spelar ingen roll vem du är eller vad du arbetar med – hjärnorna fungerar likadant oavsett. Jag tror det är viktigt att komma ihåg det. Det spelar alltså ingen roll vad du jobbar med, hur ditt liv ser ut, hur mycket pengar du har, om du är offentlig eller privat. Alla har sin brottningsmatch i gyttjan.
 
Jag börjar tänka på detta för flera år sedan faktiskt. Det var första gången jag föreläste för en större avdelning på ett sjukhus som jag fick dessa tankar. Jag visste att i publiken bland lyssnarna skulle det sitta överläkare, specialister, sköterskor och liknande yrken. Vad skulle jag kunna lära dem? Det var en helt absurd känsla att jag skulle längt fram på scenen och berätta om mina erfarenheter och mitt arbete med stressbesvär och utmattning. Men i den situationen inser jag det faktum att det ”bara” är människor som sitter i publiken. Allt det andra är yrken eller andra externa grejer. Människan är fortfarande bara människan och alla är likadana. Med den insikten var det helt plötsligt ingen fara i magen längre. Och så har det varit sedan dess.
 
När jag jobbar med publika, offentliga personer är det precis samma sak och det har blivit väldigt väldigt tydligt för mig det senaste. Artister till exempel har otroligt komplicerade vardagar och under en längre period nu har jag fått en chans att jobba med detta och genom det har jag också fått en chans att prata med fler och andra artister än de jag jobbat med. Och det är utan tvekan att samhällets ökande psykiska ohälsa även drabbar dessa människor. Så klart. Vi har ju redan kommit fram till att en människa är en människa oavsett vad man jobbar med.
 
Under melodifestivalsveckorna är tiden för artisterna hårt styrda av scheman. TV produktionen behöver sin tillgång till artisterna, media vill ha sin och så vidare. Det är en konstant bedömning, extrema krav på prestation samtidigt som man måste vara framåt och trevlig och engagerad och kommunicera med allt och alla. Och det är såklart vad det är. Det är också något alla som söker till Melodifestivalen är väldigt väl medvetna om och faktiskt vill uppleva. Det är trots allt en extrem bekräftelse för individen att vara i centrum på det här viset.
Men.

Alla är ju människor. Alla människor kämpade liknande kamper när dörren är stängd och ljuset är släkt hemma.
Detta är något jag har pratat med flera stycken artister om bara nu i helgen i Stockholm. Vad händer på insidan? Vad händer på insidan av den pressen i perioder? Vad händer på insidan måndagen efter när allt är över och det inte är media som rycker i dig, du skall inte stå på en stor scen på bästa sändningstid och allt det där? När spotlightsen släcks. Och vardagen kommer tillbaka? Hur är det att gå runt med känslan att när som helst kan man vara ”ute” och då är hela grejen över.
 
Jag tänker mycket på hela den grejen. Inte bara runt Melodifestivalen utan generellt. Hur hade jag fungerat om jag varit pressad på det viset ofta? Hur hade jag mått av att alltid bli bedömd och kritiserad? Hur hade jag tyckt att det var att aldrig få ha en dålig dag på jobbet? Hur hade jag känt det om jag på grund av mina framgångar inte får må dåligt som alla andra?
 
Hur är det att känna så bara för att man har pengar, eftertraktat yrke eller en vardag som attraherar väldigt många? För detta gäller verkligen inte bara artister som man ser på tv utan människor över lag.
”Jag har ju allt. Varför mår jag inte bra? Varför mår jag dåligt trots att mitt liv är perfekt?” Ja alltså de praktiska sakerna är ju säkert väldigt bra och fina och så. Livet blir ju väldigt mycket enklare om det finns mycket pengar eller praktiskt uppstyrda grejer. Men det ÄR ju inte det du som människa behöver. Det är ju så mycket annat din själ behöver än pengar och saker och prestation och framgång. Du är ju människa först och främst, inte framgång och saker. Då måste också de mänskliga behoven stå före i kön, innan allt det praktiska.
 
Jag tror att det är väldigt viktigt att jobba ganska intensivt med sig själv över lag. I synnerhet om man har en vardag med mycket intryck där intensiteten går i vågor. Jag tror också det finns en del praktiska saker att göra som kan hjälpa till att ”hålla näsan ovanför vattenytan”.

1.     Det behövs en lugn och stabil plattform hemma för att det andra intensiva livet skall fungera på ett rimligt sätt och inte kosta mer än det smakar. Ta hand om hemmet som du vill ha det och skapa din oas. Ta hand om relationer och förhållande och stå för dina egna behov. Är det inte på rätt ställe får det konsekvenser långt bortom hemmets väggar för dig som de flesta människor kanske inte får.

2.     ”Jobba på dig själv”. Ju mer du kan om hur du fungerar som människa desto lättare kommer det vara att fatta beslut som gynnar dig, som skapar energi i stället för att dränera och situationer kommer vara enklare att reda ut. Du behöver lära dig både det bra och det dåliga. Hur fungerar du på riktigt? Vad tycker du är jobbigt och varför är det jobbigt? Vad gör dig trött och hur länge kan du göra det utan att bli trött i flera dagar? Vad behöver du för att landa efter vardag och upplevelser och hur gör du det? Vad är återhämtning för dig och hur fungerar det för dig att prioritera den?

3.     Öva på att vara snäll på riktigt mot dig själv. Denna punkt kan låta flummig för vissa men den är viktig på riktigt alltså. Det finns få saker i vårt mentala universum som är mindre funktionellt och mer destruktivt än att vara taskiga mot oss själva på insidan. Många som lever i situationerna jag har skrivit om drivs av prestation och press och då vet jag att skuld är en central motor. Då vet jag också att det finns mycket tankar om att man ”borde vara på ett visst sätt” eller ”måste göra detta för det är jag skyldig att göra” eller ”det här är min plats i livet och då är jag skyldig att ta tillvara på det”. Det är svårt att vara snäll och förstående mot sig själv när merparten av tankarna tvingar dig åt andra hållet. Men bara för att verkar vara grundinställningen så betyder det att du skall fortsätta må så. Det går att ändra och det går att jobba bort till stora delar. Att ta emot snällhet och att förklara för sig själv att även du får må dåligt och det är ok är ett viktigt första steg.
 
För mig är arbetet med offentliga eller framgångsrika personer på inget sätt mer värt än att jobba med privatpersoner som lever helt ordinära liv. På inget sätt. Men det är en faktor jag måste ha med mig i ekvationen när jag jobbar terapeutiskt. Precis som jag har när jobbar med föräldrar till barn med ADHD/ADD/Autism. Det är en faktor som gör att deras liv inte riktigt fungerar som andras och därför måste det finnas med i arbetet. Precis som jag hjälper dessa föräldrar att hitta fungerande rutiner för återhämtning och avkoppling ”trots” att barnen är hemma så behöver en artist strategier för att stänga ner, landa, ladda om och hantera pressen och det som händer på insidan.
 
Men i grunden är vi alla människor.
Dåre som direktör.
 
Så tänker jag.