Det är svårt att ha en bra självkänsla när hjärnan samtidigt inte vill ta emot komplimanger
När man har ett konstant dåligt samvete och en massa skuldkänslor för allt möjligt och på samma gång är expert på att göra allting för alla andra innan man tittar på sina egna behov finns det i stort sett alltid en problematik med låg självkänsla samtidigt. Skuld är den stora motorn i dessa besvär och till den kopplas i stort sett alltid en dålig självkänsla. Häng med här skall jag förklara.
Självkänsla är ett mätinstrument som skall mäta upp positivt och negativt ifrån omgivningen. Backar vi bandet till när ditt dåliga samvete utvecklade sig och när du på något sätt fick lära dig att andras behov är viktigare än dina så är det inte särskilt svårt att se hur mätinstrumentet självkänsla inte har fått lära sig hur det skall vara. Vad som duger. Att du är bra. Att du fungerar PRECIS som du är. Tack vare att dina behov inte fick betyda så mycket som de hade behövt så har du inte fått lära dig att ditt ”själv” har en plats, att du betyder något i sammanhanget. Har du dessutom fått veta att prestation är mycket finare än välmående och att man helst av allt skall prestera och duga till innan man får vila blir det ännu knepigare. Om du aldrig fått känna att det du gjorde var bra nog och räckte så har du inte heller fått positiva mätsvar till mätinstrumentet självkänsla.
Eftersom skuld är den stora motorn i hela den här cirkusen så vill du ju såklart inte ha MER skuld. Det är rimligt. Så när du får någonting, till exempel en komplimang om att du är fin, så har du ganska små möjligheter att ta emot den. Antingen så förminskar du komplimangen så den inte är lika betydande och du inte blir skyldig lika mycket tillbaka eller så kastar du tillbaka en minst lika stor komplimang, helst ännu större. Så trots att din självkänsla behöver massor av bekräftelse och positiva svar för att kunna bli bra så klarar inte hjärnan riktigt av att ta emot det.
Ett bra första steg är att sluta förminska och kasta tillbaka komplimangen. Säg istället ”Tack.” Det räcker. Vill man vara lite mer avancerad och skapa lite mer effekt så tänker jag mig ett ”Tack, va snäll du är! Det gjorde mig glad att höra!”
Det kan vara ett väldigt bra ställe att börja på när det gäller just självkänsla, skuld och dåligt samvete.
Så tänker jag.
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
- Konstant dåligt samvete? Går allas behov före dina? Verkar prestation vara värt mer för själen än a…
- ADHD är ingen superkraft – Det är en trasig cirkus utan direktör som aldrig tar slut
- Ta av dig filten.
- Träning eller inte efter en tuff dag på jobbet och ganska låg energi över lag?
- Del 2 - När den rosa elefanten är sårad och behöver vård
Senaste kommentarer
-
Pete » Att acceptera situationen eller finna sig i skiten?: ”Lysande skrivet ”
-
Kylie Thiago » Du kanske inte alls bad om för mycket. Du kanske bara bad fel person?: ” Det tog mig att komma till en plats där jag var helt nedbruten för mig att inse..”
-
Anna » ADHD är ingen superkraft – Det är en trasig cirkus utan direktör som aldrig tar slut: ”Halkade in på din sida efter att ha gjort jag vet inte hur många sökningar på Ad..”
-
Kate Gintare » Du kanske inte alls bad om för mycket. Du kanske bara bad fel person?: ”Min man lämnade mig för en yngre kvinna. Det var som om hon hade honom under en ..”
-
Dora » Du kanske inte alls bad om för mycket. Du kanske bara bad fel person?: ”Ik ben hier om Dr.Sunny te bedanken voor het redden van mijn relatie. Ik ga al v..”
Jag visste inte vad en narcissist var när jag var barn. Bara att något inte riktigt "stämde" med henne. Drygt tio år i narcissistens klor har satt sina spår under min uppväxt.
Mitt första, och enda, romantiska förhållande var också med en narcissist som dumpade mig mot slutet av förra året då jag inte följde hans vilja, och äntligen satte ner foten och satte mig själv först då jag var på god väg att bli utbränd i mitt arbete inom den stressiga äldreomsorgen.
Att jag sätter mig själv först, har narcissisterna i mitt liv straffat mig för.
De har nämligen livnärt sig på mitt dåliga samvete.
Nu gäller det att plocka upp bitarna av mitt trasiga självförtroende och gå vidare under min nuvarande sjukskrivning för utbrändhet.
Men det är allt annat än lätt.
Första steget är att sluta jobba inom äldreomsorgen, då det blivit alltför destruktivt för min mentala och fysiska hälsa.
Det är genom goda arbetskollegor som jag har insett att jag är för hård mot mig själv, att jag inte ser mitt egna värde trots att jag är så bra på att se det goda i alla andra och att jag faktiskt missar lite av mitt egna liv genom att inte ge mig själv det utrymme här på jorden som är gjort för mig.