Jag är vågmästare och försvarsadvokat för mina döttrars psykiska hälsa

Igår fick båda tjejerna sova vidare hemma. Bägge hade haft dåliga nätter, den ena har besvär med längden på skoldagen på onsdagar och den andra har stora problem med skolmiljön som dränerar hennes huvud. Min ena dotter har NPF-diagnoser och min andra håller vi på att kämpa fram en utredning för.

Jag kommer aldrig någonsin offra mina barns mentala hälsa bara för att det ”borde” bara på ett visst sätt (som att man BORDE vara i skolan alla dagar för det är så man skall göra). Än mindre för något så oviktigt som betyg.
 
Flickornas skolor är väldigt bra. Jag upplever att det finns en kompetens, en lyhördhet, att skolan anpassar det som går på ett ordentligt sätt och är verkligen en bidragande del i lösningen.
 
Men skolan är mer än lektioner. Skolan är raster i extremt högljudd miljö. Skolan är att hålla koll på vart nästa lektion är. Skolan är att komma ihåg att ta med sig läxorna hem. Skolan är drama med andra elever. Detta belastar ofta mina döttrars hjärnor mer än själva undervisningen. Läxor har vi inte gjort på flera år och det har jag varit väldigt öppen och rak med till skolan. Barn som sliter så hårt bara för att kunna ta sig igenom skoldagen med näsan ovanför vattenytan skall få vila när de kommer hem. Inte gå på kvällsskiftet. Vi hade aldrig någonsin pressat en vuxen människa att göra så på sitt arbete. Det hade slutat med sjukskrivning och utmattning och depression.
 
Ett av mina uppdrag som förälder är att hjälpa barnen med balans. Med att göra avvägningen mellan ”arbete” och ”avkoppling”. Att hjälpa barnen förstå sitt eget värde i relation till sin egen hälsa. Det tänker jag mycket på och jobbar väldigt hårt för att få till. Är man sjuk så är man sjuk och då skall man vila. Inte pressas att gå till ”jobbet”. Hade jag gjort det så hade jag lärt flickorna att deras ohälsa inte betyder något för skolan är viktigare. Och det kommer de bära med sig in i vuxenlivet vilket i sin tur får effekterna att hjärnan tror att prestation är viktigare än den egna hälsan, vilket det inte är.
 
I denna svåra ekvation tänker jag också att mitt beteende som förälder också måste räknas in. Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör. Visar jag upp att jag inte respekterar mina gränser eller inte tycker att jag förtjänar att vila när jag är sjuk så kommer barnen lära sig det också. Kan jag som förälder dels hjälpa barnen att förstå dessa grundläggande saker med till exempel att en dålig natts sömn är helt rimligt att vara hemma ifrån skolan för, tillsammans med att jag själv agerar sunt kring återhämtning och avkoppling, så menar jag att barnen kommer ha en väldigt fin förutsättning runt dessa saker i livet som vuxna.
 
Så tänker jag. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln